Vi är gamla nog att minnas när Sverige var utan vildsvin. Kanske inte hela Sverige, det fanns några rymlingar i Skåne om vi minns rätt, men vildsvin var ett lite exotiskt djur trots att det tidigare funnits här. Eller är det kanske just därför som vildsvin var intressanta, för att man associerade till forntida norden och Asterix? Vildsvin hade läskiga betar, var goda att äta och hade otroligt söta ungar med ränder.
Sedan dess har det gått ganska många år och vi har flyttat ut på landet. Vi har sett spår av vildsvin uppe i skogen och förstått att de förr eller senare skulle komma närmare, särskilt när vi kommit igång med större odlingar av mat.
Och nu var det dags. Under mars har de bökat på kullen bakom bikuporna där vi har fällt några tallar. Rejäla kratrar runt några äldre stubbar.
Men nu i veckan kom allvaret. De hade bökat inne i skogsträdgården. Inga av våra planterade växter hade gått åt men det fanns några rejäla bök däremellan. De hade trängt sig in under nätet och haft sönder en ”söm” där två nät möts.
Det första vi såg var utanför stängslet.
Så här ser skogsträdgården ut från huvudingången. Inga spår…
Ett litet bök mellan två små planteringar.
En murken stubbe är nästan borta.
Utanför norra grinden fanns tydligen något gott.
Innanför stängslet på ungefär samma ställe.
Väster om inhägnaden var det största böket. Det var här som lillgrisen höll på.
Det blev kvällsarbete. Efter fyra timmar under sjunkande sol finns det dubbla eltrådar runt nästan hela skogsträdgården. Det skulle vara på plats sedan länge men det är ju de där sista tio procenten som kan vänta lite, nu när nästan allt är klart…
Det syns inte mycket men det finns två trådar på olika höjd. Ganska lågt satta men tillräckligt höga för att tvinga dem att hoppa högt för att slippa få en stöt.
När batteriet kommit på plats så var det dags att testa spänningen runt stängslet. Skymningen hade kommit ganska långt men det var tillräckligt ljust för att men skulle se det lilla vildsvin som glatt och obekymrat bökade två meter utanför stängslet, tio minuter efter att jag varit där senast. Den satte iväg som ett avlångt bowlingklot genom blåbärsriset.
Första eftertanken var att det kanske hade varit bättre att fånga den i stället för att skrämma den genom att skrika. Andra eftertanken var att om det var en unge som stod under en vildsvinmoders beskydd så var det nog mycket bättre att skrämma i stället för att försöka fånga.
Vi kontaktade jaktlagsledaren för jaktlaget som jagar på vår mark och de svarade direkt så idag är minst en av dem uppe för att skjuta eller i alla fall skrämma vildsvin.
För vår egen del är det hög tid att ta tag i vapenlicens och skaffa en klass 1 bössa med nattsikte. Och kanske ett kraftigare batteriaggregat. Om vi ändå har gjort oss besväret så är det väl lika bra att ge vildsvinen ett stöt som de inte glömmer för det lär ta ett bra tag innan vildsvinsstammen är utrotad runt Östäng. Grönsaksodlingen har än så länge samma sorts staket som skogsträdgården men utan eltrådar. Vi har bara kommit till 90 % även där…
Vändningen i vår syn på vildsvin är en ganska bra illustration över hur det kan komma sig att den ”motsträviga landsbygdsbefolkningen” inte är lika pigga på att ha vildsvin eller varg i Sverige som de som på säkert avstånd fattar beslut om vilka djur som ska eller inte ska finnas i landet. Några pigga vildsvin i Humlegården i Stockholm är kanske det som saknas…
