Nu har jag läst ut hela boken ”Teaming with microbes”. Boken är uppdelad i två delar med 12 kapitel i varje. Jag tyckte mycket om del 1 som handlade om hur mikrolivet i jorden fungerar. Den delen gav mig en hel del nya tankar och har fått mig att se annorlunda på många saker. Del två imponerar inte alls men det kan kanske vara för att jag faktiskt inte förstår mig på boken. Enligt del två så har vi som odlare tre saker att ta till om vi vill arbeta tillsammans med mikrober; Kompost, organiskt täckmaterial och kompostteer. Dessa tre tillsammans med att sluta använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel är grejen.
Kompost
Genom att tillföra kompost till din jord så kan du styra vilket mikroliv du får i jorden och anpassa de till de växter du vill odla. Olika komposter skiljer sig åt både i vilket mikroliv de innehåller och vilket pH de har och det bestäms av vad som stoppas i komposten från början. Beroende på vad du ska odla så kan du själv bestämma om du vill tillverka en kompost som domineras av bakterier eller en kompost som domineras av svampar. Vilket du väljer avgörs av om det du ska odla föredrar att få sitt kväve i form av nitrat (bakteriedominerat) eller i form av ammonium (svampdominerat). I vanlig jord så är halterna av bakterier och svampar aldrig så höga som de kan vara i en riktigt bra kompost men genom att tillföra kompost så ökar förekomsten i jorden.
Även i detta kapitel märks det att författarna lever i en värld långt ifrån min. De skriver till exempel att de undviker djurskit i sina komposter eftersom man inte kan veta vilka mediciner som djuren fått i sig. Är det något vi har koll på så är det vilka mediciner våra djur har fått i sig.
Viktiga komponenter förutom växtmaterial är vatten och syre för att få en kompost att fungera. Vatten för att mikrolivet ska kunna transportera sig och leva och syre för att få tillväxt av rätt sorts bakterier. Värmen i en kompost kommer av mikrolivet. Komposteringen kan enligt författarna ta ett år men också gå så snabbt som på några veckor. Olika bakterier trivs vid olika temperaturer och när temperaturen stiger i komposten så är det andra bakterier som tar över allt eftersom.
En rätt lagd kompost bör stiga till 57 grader inom 24-72 timmar. Sker inte detta bör du vända komposten och därigenom tillföra syre. Sker det ändå inte någonting så tillför färskt grönt material eller ympa in inköpt kompost!?! Oavsett så behöver komposten bevakas och en temperatur på 60 till 65 grader behöver man nå upp till under ett par dagar för att farliga bakterier ska dö. Vid 65 grader dör ogräsfrön. Komposten bör dock inte gå över 68 grader då så höga temperaturer får kol att förbränna. Blir det för varmt så vänd komposten. Hjälper inte det så tillsätt vatten eller mer kolrikt material.
Gammalt brunt material som kvistar, löv och vissnade växtdelar främjar svamptillväxt medan grönt färskt växtmaterial främjar bakterietillväxt och det går att lägga komposten och blanda material så man främjar antingen det ena eller det andra. För mig som inte har varit en medveten komposterare över huvud taget utan mer slängt saker i högar som fått sköta sig själv så känns det där med olika recept för olika komposter som lite överkurs än så länge. Jag har under den gångna säsongen gjort två försök. Ett utomhus som jag glömde av och som det regnade på för mycket och ett inne i glasväxthuset som först verkade lovande och som steg till över 40 grader men sedan kom några dygn med många minusgrader och då avstannade allt. Kommande säsong ska jag lägga fler komposter och försöka komma ihåg att sköta dem. Sedan kanske det kommer kännas aktuellt att försöka styra sammansättningen bättre. Kanske kommer jag att återkomma till det här kapitlet då även om jag inte kommer att följa deras rekommendationer om att blanda in köpt lucern i alla mina komposter.
Organiskt täckmaterial
Kapitel 17 handlar om täckmaterial och det är något vi jobbade med mycket när vi odlade på kolonilott. Nu när vi har 85 stycken 16-meters bäddar så är det svårt att hinna med att täcka med organiskt material. I år gjorde vi det i bäddarna där vi odlade vitlök, potatis, och vissa gurkväxter men det tar enormt mycket tid och arbete och är svårt att få rationellt i ett market gardening system. Hade jag odlat i kolonilottsformat så hade jag definitivt jobbat mer med täckodling men som alltid så är det en avvägning mellan det man skulle vilja göra och det som kan vara rationellt. Enligt författarna är täckmaterial inte lika effektivt som att tillföra kompost om målet är att öka mikrolivet.
Genom att tillföra olika sorters täckmaterial kan du återigen välja om du vill främja bakterier eller svampar. Brunt främjar svamptillväxt och grönt bakterietillväxt. Alla som täckt gångar med flis har nog upplevt att det ofta sker en tillväxt av svamp där. Frågan är då om det är bra eller dåligt att täcka gångar med flis då ettåriga grönsaker enligt författarna vill ha bakteriedominerad jord. I skogsträdgården verkar det ju däremot helt rätt då vi där odlar perenner, träd och buskar. Fem centimeter flis tar ca 3 år att bryta ner och då kommer svamparna att dominera de första åren och bakterierna att allt mer ta över efter några år. Vill man använda täckmaterial och ha en bakteriedominerad jord men bara har brunt material att tillgå så rekommenderar författarna att man sönderdelar materialet och myllar ner det lite för att processerna ska gå snabbare.
Kompostte
Det här kapitlet har jag sett fram emot eftersom jag vill pröva att jobba med kompostte kommande säsong.
För det första så behöver man skilja på vad boken benämner AACT (Actively arated compost tea) och andra typer av teer som nässelvatten eller vallörtsvatten. De används för att vattna ut näring eller stärka plantorna medan AACT i huvudsak används för att öka mikrolivet i jorden. Författarna går så långt som till att avråda från att använda annat än AACT då de kan innehålla farliga anaeroba bakterier eller alkoholer. (känns lite överdrivet) De skriver också ”Using manure is asking for pathogenic problems and, especially under anaerobic conditions, virtually assures the presence of E.coli.” (även här känns det som de tar i en del…)
Den ”moderna” (författarnas beskrivning) kompostteet är något helt annat då det hela tiden syresätts för att främja de aeroba bakterierna. Man tar kompost, oklorerat vatten, något energirikt som mat till bakterierna (sirap, fruktjuice e.dyl) och sedan syresätter man detta i en eller två dagar och sedan vattnas det ut.
Man kan bygga en komposttebryggare av en hink och en akvariepump. De rekommenderar att man köper den största man kan komma över och den ska helst ha två utflöden. Har den inte det så rekommenderar de att man köper två pumpar. Man kommer att märka om det hela fungerar genom att lukta på sitt te. Luktar det illa (som nässelvatten) så är det de anaeroba bakterierna som tagit över. Har syresättningen varit tillräckligt så är de aeroba bakterierna i övertag och då luktar inte teet. Bryggningen bör ske i rumstemperatur och inte i direkt solljus.
Man kan även öka upp svamptillväxten genom kompostte enligt författarna. I så fall så tillsätter man alger eller fruktkött från apelsiner, blåbär eller äpple. Det är dock mycket svårare att få till ett svampdominerat te eftersom bakterier växer till så mycket snabbare. Tur för mig då att jag odlar annueller. Man kan dock fixa till detta genom att blanda i sojamjöl, malt, havremjöl t.ex som får ligga tillsammans med fuktig kompost tills det bildats ett vitt fluff på komposten.
Teet bör efter bryggning vattnas ut så fort som möjligt och inte i solljus då det tar död på mikrolivet. Självklart finns det numer även kompostteer att köpa.
Mykorrhiza
Mykorrhizasvampar förlänger rötternas räckvidd på 95% av alla växter. Svampen gör detta för att få tillgång till kolhydrater som växternas rotexudat innehåller och som svamparna inte kan producera själva. I utbyte bryter mykorrhizasvamparna ner organiskt material, absorberar nödvändiga näringsämnen ur jorden och transporterar och levererar dessa näringsämnen till rötterna. Mykorrhizasvampar i jorden innehåller 30% av all kol i jorden. Utan dessa mykorrhizasvampar så kommer växterna inte att må lika bra. Naturligtvis finns det mykorrhiza att köpa. Här avråder författarna från att sterilisera jord, något som är vanligt i odlingskretsar för att slippa bland annat sorgmyggor. Problemet med sterilisering är dock att det även tar död på alla nyttiga mikroorganismer och skapar en steril jord.
Kapitel 20 som handlar om gräsmattan hoppade jag över. Kapitel 21 handlar om träd och buskar och påtalar vikten av att stimulera svamptillväxt i jorden genom att tillsätta ”rätt” AACT, kompost och organiskt material. Vid plantering rekommenderar de att man köper mykorrhiza-preparat och lägger i vid roten för att hjälpa trädet. Jag minns att vi gjorde detta när vi planterade vår skogsträdgård men vi har ju inte något att jämföra med så vi har inte någon aning om om det fungerade eller ej. På skogsträdgårdsbloggen kan man läsa att de gjorde likadant och att de för att se skillnaden gav mykorrhizapulver till hälften av sina hasselnötsplantor. Jag kontaktade Phillipp Weiss och frågade hur det hade gått och han berättade att de inte kunde se någon skillnad i sitt försök mellan plantor som fått mykorrhizapulver och de som inte hade fått. Förmodligen är det så att om man jobbar med plantor i en skog där det redan finns mykorrhiza så behöver man inte tillsätta några inköpta sporer men att man kan ha stor nytta av det i en plantskolemiljö t.ex där det inte finns naturligt i jorden.
Slutligen kom jag till kapitel 22 som handlar om att odla annueller och grönsaker. Här rekommenderar de att man testar sin gjord för att se om den är svamp- eller bakteriedominerad. De hävdar också att man kan se det genom att kolla pH-värdet. En svampdominerad jord har lågt pH medan en bakteriedominerad jord har ett högt pH. I så fall har jag en svampdominerad jord för jag ligger lågt i pH. I nästa stycke skriver de att om man har gott om maskar så har man troligen en bakteriedominerad jord. Jag har gott om maskar – så i så fall är min jord bakteriedominerad. Frågan kvarstår alltså.
Nästa råd man får är att sluta plöja och harva för att inte störa mikrolivet samt att inte gå i bäddarna och täcka jorden över vintern. Allt detta gör vi redan så kapitlet jag mest såg fram emot innehöll inte något jag kände att jag hade nytta av.
Hittills har jag gjort som Hushållningssällskapets och Länsstyrelsens hortonomer har rått mig och använt kalk för att få upp pH. Kanske skulle jag istället bara vattnat ut kompostte – men boken är inte tillräckligt övertygande för att jag ska nöja mig med att göra bara det.
Därefter följer ett kapitel med vad man ska göra olika tider på året – som tar upp mycket av det redan sagda. Slutligen kommer kapitel 24 som heter ”No One Ever Fertilized an Old Growth Forest” ??? Att ingen gödslat en gammal skog tas som intäkt för att man aldrig behöver gödsla om man bara jobbar tillsammans med mikrolivet. Här blir jag lite trött. Det är en ganska dålig jämförelse och jag tänker att författarna trasslar till begreppen. Enligt dem ska man tillföra kompost, organiskt material och kompostte till sina odlingar – men vem har någonsin gjort det till en gammal skog? Att tillföra kompost är väl att gödsla? I gamla skogar får dessutom det mesta av näringsämnena stanna kvar. Inga stora skördar som tar bort näring. Modernt skogsbruk är en annan sak, efter avverkning händer det att skogen gödslas.
Boken känns väldigt amerikansk och att sluta gödsla för att i stället köpa in diverse svampsporer och bakterier känns inte som den väg jag vill gå. Jag jobbar gärna med att stärka mikrolivet i min odling men får hitta annan inspiration än den här boken.
Jag tyckte verkligen om första delen av boken och skulle gärna vilja lära mig mer om allt fantastiskt mikroliv som finns i våra jordar och kommer att jobba ännu mer för att gynna detta – men andra delen ger jag tyvärr inte mycket för. Nu är i alla fall boken slutläst och det känns skönt att kunna lägga den åt sidan.
