Kategori: åker (Sida 1 av 7)

Gräva diken

Innan solen gick ner i förrgår så hann jag testgräva lite. Den lilla skopan satt på så jag grävde ett dike längs med bågväxthuset. Det fungerade men det var inte optimalt för att förankra plasten till växthuset.

Nästa dag inleddes med att montera på planskopan som är bredare och som dessutom har inbyggd hydraulisk släntfunktion så att den kan vinklas lite åt höger eller vänster.

Det här kändes bättre så det var bara att sätta igång.

Daniel hade nämnt att bara en gång under de nio åren som han har ägt grävaren så hade den vält. Jag var på väg att välta efter tio minuter men började efter det att ställa maskinen lite på diagonalen. Då gick det att lägga ifrån sig jorden lång borta på sidan utan att tippa. Den väger visserligen bara 1,6 ton, en mygga bland andra grävare, men den skulle ändå vara tung och otymplig att hantera om den låg på sidan.

Efter några timmar var båda sidorna grävda. Det kommer att krävas lite manuellt arbete med spade för att jämna till men det mesta är gjort.

Nästa grävjobb var att förbereda för en kulvert i ett dike på betet. Korna vandrar över bäcken och det gör att vattnet rinner dåligt. Samtidigt har vi inget bra ställe att passera diket med traktor. Om vi lägger ner någon form av vägtrumma som är tillräckligt bred så kan både kor, får och traktorer använda den bro som skapas.

Den lilla Kubotan är förvånansvärt kraftfull och extremt lättanvänd. På bilden ovan har jag ställt mig en bit från bäcken eftersom marken är mjuk. I fronten sitter ett schaktblad som kan fällas upp och ner en decimeter ungefär. När den är hårt nedfälld mot marken blir maskinen stabil. Det blir en ganska stor hög med gegga vid sidan men vattnet rinner mycket bättre i bäcken.

Sista arbetet blev att rensa bäcken vid äppelodlingen. Den nedre delen var ett träsk. Ingen dålig sak i sig. Näringsämnen fördröjs och om jag minns rätt så återgår en del av näringskvävet till luften. Men vattennivån höjs med tiden och små träd börjar skicka ut rötter i det ständigt blöta diket. Så det var läge för en rensning.

Uppe till vänster syns den lilla damm som bildades efter en hel del grävande. De tegelfärgade bitarna är mynningen av en gammal igensatt dränering som dolde sig under bäckens botten. När jag stötte på den så rev grävaren loss en flisa och då såg det ut så här:

Vattnet kom från en dräneringsbrun som står i anslutning till bäcken, ca 7-8 meter uppströms. Den har alltid varit full med vatten trots alla våra försök att rensa den på slam och ha spolat rent i till- och utlopp. Under perioder har vi till och med placerat en dränkbar pump i brunnen för att sänka vattennivån. Nu sjönk nivån brunnen en halvmeter på några minuter och det är verkligen goda nyheter.

Den nedre delen av äppelodlingen, den där hönsen har varit, har varit för sorgligt dåligt dränerad. Det har funkat bra under torra perioder men har varit mycket geggigt efter regn. Vi hade svårt att veta var stoppet satt. Var det i åkern på andra sidan vägen eller var det kanske uppe i äppelhagen? Nu är kanske det problemet löst. Till sommaren får vi veta.

Lite hö – mycket regn

Vädret under våren har varit lite blandat. Först var det svalt. Sedan kom det lite för lite regn. Eller egentligen, alldeles för lite regn. Hur som helst så har gräset inte vuxit bra. Det som skulle bli hö har sett lågt och klent ut men vi ville inte vänta för länge. Det känns som att vi har en liten press på oss att inte slå våra små vallar för sent. Proteinhalten sjunker ganska snabbt så även om volymen blir större så kan näringsvärdet minska.

Väderprognosen såg bra ut så vi satte igång. Först slog vi med ett nytt rotorslåtteraggregat. Inte nytt, men ett fint begagnat. Vårt förra var bra ända tills det inte fungerade. Att ta isär ett rotorslåtteraggregat kräver tid och kunskaper. Säkert några specialmaskiner med. Så det ska säljas som reservdelar.

Sedan skulle höet luftas med den gamla kombivändaren som numera inte är betrodd med att lägga strängar. Efter tre luftningar och intensiv sol med torr luft var det torrt. Efter det bytte vi till sidoräfsan eller vad den kan heta för att göra strängar.

Till sist var det dags för självlastarvagnen. Jag glömde att ta bilder under de första momenten. Tiden var knapp.

Men så här såg det ut när de första stråna med hö lastades på kärran. Inte mycket att se, dels för att jag höll kameran för högt, dels för att det inte är mycket att se.

Efter det så körde vi vår nya rutt genom lagården, lastade av mitt på golvet och lät hö-klon lyfta upp det till höloftet.

Efter att första lasset var hemma var det dags för lunch. Hö-jobbet hade pågått i två och en halv arbetsdag.

Då mörknade himlen snabbt och det började regna. Det var igår. Idag har det regnat kraftigt och resten av höet är genomblött. Det har sjunkit samman och ser inte roligt ut.

Förmodligen kan vi sprida ut det igen, lufta några gånger i rätt väder, sedan stränga och hämta in det. Eller så sprider vi ut den klena höskörden och låter näringen återgå till marken. Det är hög aktivitet så här års. Kanske kan vi hämta mer hö senare.

Vi har tagit hö sedan 2015 och detta är första gången det inte fungerar. Vi har nog sett det som nybörjartur och har väntat på detta. Förra året gav mycket stora mängder hö så vi har förmodligen tillräckligt för vintern redan nu. Det hänger naturligtvis på hur många tackor vi ska ha. Vi får se.

Höbärgning

I tisdags var det dags att ta in höet.

Det har torkat bra på backen några dagar och eftersom SMHI lovat regn på onsdag så fick vi lite bråttom att få in det under tisdagen.

Jonas strängade höet efter fikat. Maskinen fungerade som den skulle och det var inte några större problem. Det tog dock en stund och först efter lunch kom vi igång med självlastarvagnen.

Det är en av våra favorithjälpmedel på gården. Det får ses mot bakgrund av att vi första året lassade allt hö för hand på en bilkärra som vi sedan lossade för hand. Det var jobbigt och det var tur att släkten från Stockholm råkade vara på besök just den dagen. Tur för oss, alltså. Självlastarvagnen både lastar på höet och lastar sedan av det också.

I år är första gången som vi kan köra rätt igenom ladan. Tidigare var de bakre dörrarna blockerade av gammal isolering som låg kvar sedan förre ägaren. Förra året körde vi dock de sista isoleringsbalarna till tippen så nu fick vi äntligen upp dörrarna. Planen var att köra in med självlastarvagnen och att sedan backa den åt ena sidan inne i ladan och lasta av höet. Det fungerade dock inte eftersom ekipaget inte gick att svänga skarpt nog, varken framåt eller bakåt. Det beror på att hitchkroken sitter monterad långt fram. Nästan vid bakaxeln.

Lite teknikhistoria. Hitchkrokar är en nordisk specialitet för att kunna koppla på och av vagnar och redskap inifrån hytten. Som om dragkulan på en bil skulle kunna höjas och sänkas från förarsätet. Praktisk lösning som fick nästan totalt genomslag. I alla fall i Skandinavien. Så alla traktormärken tar fram en egen lösning för hitchkrokar för den svenska marknaden. Kroken på Ferguson 165 sitter alltså ovanligt långt fram och det gör att dragbomen tar i bakdäcken redan vid måttliga svängar. Det gör i sin tur att så vi fick lassa av allt höet mitt i gången och sedan skyfflade vi det åt sidan med högafflar och med hjälp av våra wwoofare Lukas och Iris.

De är bra på att jobba och tur var väl det för årets höskörd är den bästa vi någonsin bärgat här. Jonas kom körande med lass efter lass och vi skyfflade och skyfflade timme efter timme. Klockan passerade tre när wwoofarna ska sluta jobba men de gav sig inte utan jobbade vidare. Vid sextiden var alla så trötta så vi fick ta en paus med lite mat och en kall öl på verandan innan vi fortsatte.

Ni som varit i vår lada vet att den är stor. Väldigt stor. Vi fyllde båda sidor om mittgången och skyfflade så mycket vi kunde. När Jonas åkte iväg för att hämta nästa lass så försökte vi packa höet så mycket vi kunde genom att gå omkring i det för att sedan kunna lassa upp mer. Några hopp blev det också.

Till sist gick inte det utan vi fick helt enkelt stänga dörrarna på ena sidan och lassa av även i mittgången. Till sist var precis hela ladan full.

Då kom regnet som enligt väderleksrapporten skulle komma klockan 8 på onsdagen. Två skiften hade vi kvar men ingen ork så det höet fick helt enkelt ligga kvar.

Vi får nog göra kompost av det för det finns inte någon chans att våra tackor äter upp så här mycket hö.

Det verkar som om alla här ikring har samma angenäma problem. Det fanns förmodligen näring kvar i jorden sedan förra årets torrsommar. 2019 kommer att gå till historien som det år då alla hade rekordstor förstaskörd. Det är välkommet eftersom 2018 gick till historien för sina rekordlåga skördar.

Balansräkning för gödsel

En del av läxan denna veckan på min kurs i småskalig grönsaksproduktion var att göra en balansräkning för gödsel. När vi odlar grönsaker så tar vi bort massa näringsämnen från bäddarna varje gång vi skördar. De hamnar i magar på stadsbor in i staden som använder vattentoaletter så gödningen hamnar på Alingsås reningsverk. Där återvinns säkert en hel del av fosforn på något sätt. Men helt klart är att fosforn inte kommer tillbaka till våra grönsaksbäddar. Vi måste därför ersätta skörden med gödsel för att inte utarma vår jord.

Det är en av anledningarna till att vi har djur. De ger oss gödsel som vi använder i grönsaksodlingen. Det går att odla utan djurgödsel men då måste man ha ganska stora arealer att odla gröngödslingsväxter på. Det absolut vanligaste är dock att alla grönsaker som odlas har vuxit tack vare att vi har djur som ger oss gödsel.

På kursen fick vi en uppgift att göra en balansräkning utifrån givna  bortförselsiffror. Siffrorna är hämtade från kursledarens odling på Bossgården. Ytan som beräkningen ska göras på är 1000 kvadratmeter. I exemplet odlas Morot, Rödbetor Vitkål, Broccoli, Lök, Purjo, Sallat, bönor och totalt så blir skörden 3320 kilo grönsaker. Det gör att 7,25 kilo kväve försvinner, 1 kilo fosfor och 10,6 kilo kalium. Vi skulle utgå ifrån fyra olika former av gödsel. Inköpt trädgårdskompost, lucernpellets, pelleterat hönsgödsel och djurströbädd från får.  

Föst tittade jag på varje gödselmedel för sig och försökte komma upp i målvikterna för varje näringsämne. Problemet som framträder vid användning av trädgårdskompost och lucern är att man kan hamna ganska bra i kväve och fosfor men då hamnar man alldeles för lågt när det gäller Kalium. Gödslar du bara med hönsgödsel så kommer du att hamna alldeles för högt både när det gäller fosfor och kalium. Anpassar du fårgödseln utifrån kvävebehovet så hamnar du i stället för högt när det gäller kalium. För att få en bra balans krävs alltså en kombination av gödselmedel. Gör man cirkeldiagram av de olika gödselmedlen så blir det lättare att få en visuell bild av hur man kan kombinera dem. Jag försökte att kombinera fårgödsel med hönsgödsel eftersom det är vad jag har att tillgå. Det går inte att få det bra. Kombinationen gör att man kan få upp kalciumhalten genom att öka andelen fårgödsel relativt hönsgödsel. Genom att tillföra 475 kilo fårgödsel och 62 kilo hönsgödsel så får jag relativt bra värden för kväve och kalium men hamnar alldeles för högt när det gäller fosfor.

Tittar man i den översta tabellen så är lucernpellets och trädgårdskompost det enda som kan få ner fosforvärdet. Bästa balansräkningen fick jag om jag kombinerade fårgödsel med lucernpellets. 

Men då gör man sig beroende av att köpa in säckar med lucern. Frågor som då uppkommer är var någonstans i världen lucern (alfalfa) produceras, hur sker produktionen, hur har det transporterats, hur mycket resurser går åt till förpackningar? 

Frågan är hur farligt det är med för mycket fosfor vid grönsaksodling? I de flesta texterna jag hittar står det inte mycket om att fosfor skulle vara negativt för odlingen eller grönsakerna. Det som påtalas som negativt är fosforläckage som kan leda till övergödning av vattendrag. Men om man har för mycket fosfor på en begränsad yta med omkringliggande vall och våtmark som inte gödslas alls så borde det inte vara något problem? Eller?

Frågan ur miljösynpunkt blir därför – vilket är värst: Lite extra fosfor genom att vi använder det vi själva producerar på gården eller bra fosforvärden genom att någon annan producerar lucern.

Ur resilienssynpunkt är valet helt givet. Hellre lite extra fosfor på ett begränsat område än att vi ska göra oss beroende av insatsvaror som produceras någon annan stans och transporterats hit i plastsäckar.

Nu gäller det bara att lyckas göra beräkningen för vår egen odling istället för ett lånat exempel. Det blir inte lika lätt.

« Äldre inlägg

© 2024 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑