Kategori: ankor (Sida 2 av 8)

Under den gångna sommaren har vi haft en fin liten flock med ankor som efter lite inledande bataljer verkade trivas tillsammans. Detta trots den sneda könsfördelningen, det var fem hanar och en hona.

Igår kompletterade vi med två honor till, en svart-grön och en vit. Vi hoppas att de kommer att trivas och att vi kanske till och med får ällingar framåt våren. Vi hoppas verkligen att det inte blir äggkläckning runt nyår som vi har varit med om tidigare.

För att ge dem lite mer utrymme har vi placerat dem i två utrymmen. De mörka för sig och de vita för sig. Vi får se hur de två vinterflockarna kommer att komma överens. De vita fick badkaret och de andra får hålla tillgodo med ett duschkar.

Idag var vi hemma och jobbade båda två. Vi gick ut hårt med var sin lista och det flöt på bra så det kändes som om flera punkter skulle kunna strykas innan lunch. Då får man genast känslan av att listans slut är inom räckhåll – vilket är väldigt ovanligt och i princip aldrig inträffar. Det hindrar inte att man hoppas.

Strax före förmiddagsfikat hörde jag en busvissling från Jonas som stod vid ankdammen. Han ville att jag skulle komma. Under ett träd precis vid ankornas damm låg en räv.

Den hade gnagt sig in genom en bräda och låg nu och vilade ihoprullad precis vid vattnet.

I dammen simmade ankorna omkring och brydde sig inte ett dugg om räven. Jonas stod stilla och jag smög försiktigt framåt, rädd att skrämma den.

Den tittade ömsom på mig och ömsom på Jonas men gjorde ingen ansats till att smita iväg eller gömma sig.

Den bara låg helt stilla. Den såg inte sjuk eller mager ut. Pälsen var blank och hullet bra så vi blev allt mer konfunderade.

Det är fascinerande att få se en räv på så nära håll.

Att kunna fotografera på det avståndet kändes skumt.

Rävar är verkligen vackra djur och vi ser dem titt som tätt men de har aldrig varit inne på gårdsplanen förut.

Våra korkade ankor hade inte ens vett att hålla sig på avstånd utan gick upp bredvid räven för att se om vi kom med mat.

Vi visste först inte vad vi skulle göra utan stod tittade på räven som tittade på oss. Till slut insåg vi att räven trots sitt friska utseende måste vara skadad på något sätt. Annars hade den sprungit därifrån. Vi ringde jaktlaget och grannarna för att få tag på en jägare. Vi har bara var sin halv jaktlicens vilket kändes som en brist i detta läge.

Till slut fick vi tag på jaktledaren som ringde en annan i jaktlaget och inom en timme var han på plats med ett hagelgevär och sköt räven. Under tiden turades vi om att stå och vakta räven. Vi ville inte att den skulle slinka iväg om den var svårt skadad.

Det visade sig att rävens ena ben var brutet och svansen var nästan helt av. Den måste ha blivit påkörd av en bil och tagit sig upp till oss för att desperat få tag på något lätt byte att äta. Den gnagde av en bräda vilket måste ha tagit en bra stund. Väl inne i ankornas hägn kom den inte åt dem då de lätt simmar ut i dammen. Den stackars räven gav då helt enkelt upp och la sig under trädet tills vi kom och hittade den. Sorgligt.

Listorna blev inte slutgjorda idag heller.

Vår lilla ankflock verkar ha tappat sin koll på hur lång en vinter brukar vara. För andra gången börjar de att lägga ägg i mellandagarna, fortsätter en bit in i januari och börjar sedan att ruva. Vi har åtta vuxna mignonankor varav minst tre är honor.

Flocken har delat upp sig i två grupper. En bestående av tre vita ankor där honan bestämde sig för att rätt ställe att ruva var inne i en storsäck med halm.

Där gjorde hon ett litet bo och började lägga ägg.

Den här honan var först med att börja ruva och hon valde helt enkelt ett hörn av rummet. Hon är lite av en ledare bland alla åtta och det är inte mycket som rubbar henne.

Plötsligt en dag så hade det fötts två ankungar i storsäcken som velade omkring i rummet.

Vi lyfte in dem i en back med halm med tillräckligt låga kanter för att mamman skulle kunna ta sig ur och i men ändå tillräckligt höga för att ällingarna skulle hålla sig där under värmelampan. De fick vatten i en skål med låga kanter. Små ällingar är duktiga på att ställa till det för sig och så här års har de svårt att hålla värmen.

Deras mamma visade sig inte vara jättebra utan var ofta någon annan stans än hos sina små. En av dem hade svårt att gå från födseln och trillade omkull rätt som det var. Den råkade även trilla i vattnet och blev blöt.

Vi försökte värma den med en byggfläkt…

…och den fann sig väl tillrätta i Tildas hand.

Till slut somnade den.

Deras mor var hos dem ibland men ofta var hon ute på vift så till slut dog den svaga ankungen och så var det bara en kvar.

Den andra ankan hade då fött två ällingar. Hon är en grym mor och är hos sina små hela tiden. Går hon ifrån hörnet så tar hon med sig sina små ut men ser sedan också till att de kommer tillbaka. En dag när vi kom ut så hade hon adopterat den andra ankungen som hade hoppat ur sin back. Den har nu två mammor. Den svarta tar hand om den hela tiden och den vita kommer och hälsar på ibland. Vi hoppas att de kommer att klara sig nu. Vi hade även en tredje anka som ruvade men mest på skoj för hon var väldigt sällan på sina ägg utan var mest ute på annat. Nu har vi tagit bort alla ägg så att de kan koncentrera sig på att få de här små att överleva så får vi se om de vill ruva längre fram i vår när vädret passar bättre.