Varroa destructor, vilket namn! Det är ett kvalster som i långa tider har levt som parasit på en art av vildbin men kunde kliva över till ”tambin” efter lite klantiga blandningsförsök. Sedan dess har den spridit sig bland honungsbin och idag är större delen av Sverige påverkat. Bisamhällen som inte får mänskligt stöd går under inom en treårsperiod. Stöd innebär att människan hjälper till att minska mängden varroa till en tolerabel nivå. Det kan ska på flera sätt. Vi använder oxalsyra. Syran blandas i sockervatten och sprutas på bina som en ljummen vätska. Sockret ska bidra till att bina slickar av varandra och att oxalsyran ska spridas till så många bin som möjligt på kort tid. Den hastiga pH-sänkningen dödar kvalstren. Det finns behandlingsmetoder som använder kemikalier men det finns några nackdelar med det. Dels så finns det alltid en liten risk för att bekämpningsmedlet hamnar i vaxet och honungen, dels kan man räkna med att kvalstren utvecklar resistens mot de aktiva kemikalierna. Det är möjligt att varroa kan bilda resistens mot pH-chocker men oxalsyra är ganska ofarligt och finns naturligt i vax och honung i låga doser.
Behandlingen går ut på att bina ska få en vinter med måttlig mängd varroa i kupan. Varroan kan bara fortplanta sig genom att krypa in en cell där det finns en bilarv. Drottningen lägger inga ägg efter sensommaren så hela vintern måste varroakvalstren sitta fast på vuxna bin och vänta på bättre tider. De håller sig vid liv genom att bita hål på binas skal och suga i sig vätska. Genom hålen kan virus, svamp och bakterier angripa bina, så många kvalster ger ett svagare samhälle.
Oxalsyran kan inte komma in till larver eller bin som fortfarande är i cellerna, så det är viktigt att vänta tills alla bin har krupit ut. När november är här är det dags för behandling.
När jag köpte min första kupa av en biodlare i föreningen så fick jag med ett rejält förråd av täckglas. Säljaren hade kommit över ett skyltfönster och låtit skära det i småbitar. Jag förstod inte värdet av dem förrän jag behövde komplettera med fler täckglas.
Jag hade beställt 12 täckglas, 6 mm tjocka, med måtten 42×14 cm och det var precis det jag fick. Priset var lite högre än väntat, 48 kr/st, men de håller å andra sidan i många år. Glasmästaren berättade att 6 mm tjocka glas kräver att man, efter ristningen med diamanten, tar i till man tror att bänken ska gå sönder och sedan lite till. Då kan man bryta av det.
Snygga glasskivor.
Vi försöker att undvika att störa bina i onödan. Därför har foderlådorna fått vara kvar sedan bina fick sitt socker. Nödlösningarna som ersatte täckglasen har också fått vara kvar. Byggplast och tunna plexiskivor fungerar egentligen men plasten blåser lätt iväg och plexiglasen kommer inte att hålla i längden. Så det känns bra att få lägga på nya täckglas.
Nästa gång ska vi beställa lite längre glas. Våra kupor har ganska tjocka väggar och det är onödigt att låta glasskivorna trilla ner på bin om man råkar lägga dem lite fel.
Och så var det behandlingen.
Vi använder det rammått som kallas lågnormal och vi invintrar alltid på två lådor som står på varandra. Om bina fått för sig att de ska sitta på den undre lådan måste den övre lyftas av. ganska tungt eftersom ungefär hälften av 27 kg sockerlösning finns i lådan. I den här kupan fanns bina i den övre lådan men de var några centimeter ner mellan vaxkakorna så de syns inte.
Under försommaren är bin i allmänhet vänliga till sättet. de har en sommar framför sig och vill inte riskera sitt liv genom att sticka någon om man inte provocerar dem.
På hösten är det annorlunda. Deras enda möjlighet att överleva vintern är att behålla honungen (eller sockret som vi har lurat på dem) och många bin är redo att offra sitt liv för samhället. I ett par samhällen luktade det bigift så fort kupan öppnades. Doften av giftet triggar andra bin att gå på krigsstigen och det blir lite upphetsad stämning vilket det sällan blir under sommaren. Om man inte råkar tappa en låda eller liknade, förstås.
Nu bar det sig inte bättre än att jag hade slarvat när jag stängde bidräkten. Ett tre centimeters glapp i blixtlåsen fram på halsen. Ett bi kröp in och blev säkert klämd av tyget, eller ville mig bara illa, och stack vid nyckelbenet. Jag hade hunnit med hälften av samhällena och funderade på att ta av mig dräkten för att ta bort gadden men dels så kände jag hur solen gick ner, dels hade jag flera bin gående på mig och det skulle ta tid att veta om jag var bifri innan jag kunde ta av mig. Så jag fortsatte att arbeta. Efter två samhällen till så började det kännas som att det svullnade inne i öronen, sedan blev läpparna annorlunda och jag fick slem i munnen. Det här var inte bra, men jag bet ihop och avslutade med de sista två samhällena. Det var ändå det sista jobbet med bina för året och det kändes bra att det blev klart.
När jag väl kom in fick jag lägga mig på soffan med benen högt men det blev inte så mycket bättre. Vi ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Där fick vi gå före kön och fick bums två olika mediciner och en adrenalinspruta i benet. jag hann bli röd på hela övre halvan av kroppen och var ganska matt. Medikamenterna hjälpte dock inom 20 minuter. Sedan blev det ett par timmar under observation innan vi kunde åka hem.
Det här var något som inte fick hända. Jag försöker att hålla antalet bistick så nära noll det går. Vissa år går det men vissa inte. Kanske är det att jag får få bistick jämfört med många andra biodlare som gjorde att jag fick en allergisk reaktion? Det finns ett talesätt att bistick inte är farligt för biodlaren utan för hans hustru. (Ganska tydligt att talesättet är från tiden då biodlingen var en renodlat manlig sysselsättning.) Eller så berodde det på att biet stack på ett känslig del av kroppen, nära viktiga delar av immunförsvaret.
Jag kommer att bli kallad till en allergiutredning som jag hoppas visar att jag inte har blivit överkänslig för bigift utan att detta var en engångshändelse. Vi får se. Nu har vi i alla fall en adrenalinpenna hemma för säkerhets skull. Så kan det gå.
Vi sågar till virke i tre olika längder. Vi utgår från en vanlig bräda som kapas i rätt längder och sedan klyvs i rätt tjocklek. Det är ett farligt jobb eftersom de ska vara så smala. Man får passa sig så att man inte får fingrarna emellan. De korta bitarna går åt två till varje ram och blir ramens sidor. 
Från transformatorn går två ledare som vi håller mot metallen så att trådarna blir varma. Det gör att lite av vaxet smälter och kakan fastnar. Man får vara lite försiktig så man inte håller för länge för då går trådarna igenom kakan och den är förstörd. 
