En gård för omställning

Kategori: får (Sida 1 av 8)

Rymmarfår

Ni som följer vår blogg vet att Henrik Houdini rymde första gången redan vid födseln. På den vägen är det. Hela den här sommaren har Henrik, hans bror och hans mor rymt regelbundet. Det har även baggen Benny gjort vilket inneburit att vi har haft en liten grupp på fyra rymmarfår. Dessa får har vi varit tvungna att ha innanför fårnät istället för eltråd.

Vi har för liten andel av betena stängslade med fårnät eftersom det är mycket smidigare att stängsla med eltråd och fram tills i år så har det fungerat bra. Vi flyttar därför rymmargruppen mellan småhagar med fårnät och stödmatar dem med kålbladsrens, gräsklipp och klöverklipp. En och annan förvuxen squash och gurka har också slunkit ner. Det tar tid och det är tid som vi inte har så den här gruppen blir mindre och mindre populär på gården.

Förra veckan satte vi upp flyttbara elnät utanför eltråden på ett av våra skogsbeten för att gruppen skulle få mer att äta. Det fungerade ett tag. Sedan rymde baggen Benny och vi förstärkte ytterligare men dagen efter rymde Henrik, brorsan och morsan. Vi letade och hittade dem tillsammans med den stora gruppen får ute på stora betet.

Ok, tänkte vi. De kanske har saknat sin stora flock och kanske kan det fungera på stora betet nu eftersom det har fått vila i flera veckor och regnen hade ju kommit till sist. Där finns gott om mat så de borde inte vilja rymma.

Egentligen insåg vi nog att vi mest försökte övertyga oss själva för att vi var less på att stödmata fem får. Det fungerade en halv dag. Sedan kom vår granne och sa att vi hade får på rymmen. Vi gick dit han hade sett gruppen och de var naturligtvis inte kvar. Vi letade och letade och till slut hittade vi dem inne på storbetet igen. De hade helt enkelt rymt tillbaka till gruppen.

Vi försökte återigen intala oss själva att det nog skulle fungera men det gjorde det naturligtvis inte utan nästa dag var de borta igen. Betet är på fem hektar så det kan ju vara så att de gömt sig men efter att ha varit ute och letat och räknat flera gånger var det bara att inse att de rymt igen.

Jag har stått på Nolbygårds Matmarknad hela dagen men Jonas har kört runt med bilen och letat och gått sväng efter sväng utan att hitta dem. När jag kan hem la jag därför ut en notis i bygdens lokala facebookgrupp.

På kvällen efter att vi packat upp efter marknaden, tagit hand om djuren och byggt klart vår nya löktork tog vi en promenad tillsammans på storbetet för att se om vi hittade dem. Men hur vi än letade så hittade vi dem inte någon stans. Då började vi gå efter stängslet och rätt som det var så fick vi syn på dem femtio meter utanför staketet.

Vi gick dit och de kom fram och hälsade direkt. Tackan har ett rött halsband på sig så det var bara att sätta fast det medhavda hundkopplet och börja gå.

De beter sig mer som hundar än som får vid det här laget. Jonas gick först med tackan och sedan följde lammen efter.

Normalt när man går med får i koppel så stretar de emot, lägger sig ner, springer åt fel håll eller vägrar helt enkelt att röra sig. Men inte den här tackan.

Vi fick ta oss igenom grannens vall ut till asfaltsvägen eftersom vi inte ville dra till oss övriga flockens uppmärksamhet. Det räcker med de rymmarfår vi har och vi vill verkligen inte att resten fattar att man kan rymma.

Lammen lämnar inte tackans sida någon längre stund så det är bara henne vi behöver ha koppel på.

Nu är de tillbaka bakom fårnät. Slakteriet öppnar för säsong om två veckor…

Fluglarvsangrepp

Vi har i ett tidigare inlägg beskrivit hur vi upptäckte och behandlade ett fluglarvsangrepp på ett lamm. Såret var ungefär åtta gånger tio centimeter när vi var klara och vi stallade in lammet Hillevi med brorsan Helmer och mamma Erika i hönshuset för daglig behandling med antibiotika och jodopax. Det är inte optimalt att ha en fullt frisk tacka med lamm instängda i ett hönshus även om hönshuset är stort. Så när antibiotikakuren var över så släppte vi ut dem i en hage närmast gårdsplanen för att hålla koll.

Det är fascinerande att se hur ett så pass stort och djupt sår läker. Först bildades en skorpa och sedan började huden bildas på nytt ifrån kanterna. Vi sprayade med jodopax varje dag så länge de var installade och sedan lite då och då när de gick i hagen.

Vi har just nu en tacka med två lamm; Henrik Houdini och brodern Hannu tillsammans med sin mamma och vår bagge Benny med sin sällskapsbagge Enok i hagar hemmavid. Anledningen är att alla utom Enok är rymningsbenägna så vi kan inte ha dem ihop med övriga får. Det passade ganska bra nu när Hillevi, Helmer och Erika behövde gå nära. Betena i dessa hagar räcker dock inte på långa vägar så vi har fått stödfodra med gräsklipp och grönsaksrens. Det gör fåren bortskämda vilket i sin tur innebär att de bräker så fort de ser en människa. Sådana får bör man skicka till slakt och det kommer vi också att göra men vi vill vänta så länge som möjligt.

Hela situationen är rätt bökig så det var en lättnad när vi kunde ta med Erika i koppel ut till stora betet. Lammen följde snällt efter. Normalt flyttar vi fåren genom att skramla med en hink med korn men det fungerar bäst när det är en flock som ska flyttas. Enskilda djur är lättare att flytta med koppel.

Såret har läkt fint så vi tror inte att risken för nytt angrepp är så stort. Vi tittar till fåren varje dag och kommer att ha extra koll på såret tills det är helt läkt.

Nu har vi bara fem får i rymmargruppen och testar olika typer av stängsling för att se vad som är mest effektivt. Än så länge har vi inte hittat något annat än fårnät av metall som duger. Allt annat tar sig Benny och Henrik Houdini ut genom.

Fluglarvsangrepp

Läs inte detta inlägg om du är känslig.

I går tog vi ledigt under dagen för att fira vår yngsta dotters student. Vi har rutinerade wwoofare och praktikant på gården så det är smidigt att kunna ta ledigt och åka iväg.

Vi fick ett meddelande på telefonen att ett lamm hade en skrapsårsskada som inte verkade speciellt allvarlig med som de lovade att hålla koll på. Efter några timmar kom ett nytt SMS om att de sett lammet dia från sin mamma och att det verkade piggt men att de hade svårt att komma nära.

När vi kom hem vid sextiden gick vi direkt ut i hagen för att titta till lammet och insåg att sårskadan behövdes ses om. Vi fångade in lammet och upptäcker då att såret kryllar av fluglarver.

Vi har bävat för att vi skulle behöva uppleva detta efter att ha läst inlägg på internet av fårägare som drabbats men vi har aldrig tidigare råkat ut för detta. Vi bar med oss lammet hem och sedan följde timme efter timme med behandling.

Vi började med att klämma ut och få bort så många krälande larver vi kunde men de var överallt. Vi hittade mängder av larver, hundratals, och även stora samlingar av ägg som vid första anblicken såg ut som gräsfrön i pälsen och således lätta att missa.

Normalt låter vi en fårklippare klippa våra får men vi har en fårsax ifall vi skulle behöva och den kom väl till pass nu. Vi klippte hela lammet för att få koll på situationen och det visade sig att angreppet var lokalt om än mycket omfattande.

Vi räknar in våra får och lamm varje morgon och då kollas också att alla är pigga och att ingen har diarré eller verkar sjuk på något sätt. Vi har alltså uppsikt varje dag och ändå sker det här. Så vidrigt!

Vi klämde och plockade med pincett och klämde och desinfekterade. Sedan plockade vi med pincett och klämde igen. När vi trodde vi var klara sprayade vi på jodopax och då krälade det fram nya vidriga små larver. Larverna hade ätit bort huden och ätit sig in i gropar stora nog för en fingertopp. Mycket obehagligt.

Vår vän Lars såg en älg för några dagar sedan som förmodligen hade drabbats av samma sak. Hängande skinnbitar och köttsår. Han kom naturligtvis inte nära nog för att se några larver. Det är någon variant av spyflugor som gör så här ibland, det börjar ofta i baken om det finns färsk diarré som lockar. Jag antar att älgen redan är död.

Naturligtvis måste behandlingen ha varit smärtsam för lammet men inte ett knyst lät hon. Inte förrän hon ville träffa sin mamma efter behandlingen. Evolutionärt är det ganska logiskt, skadade djur som låter blir snabbt uppätna.

Till slut spolade vi upp ljummet vatten i en balja där vi blandade i jodopax och badade hela lammet. Sedan kontrollerade vi såret igen och sprayade på nytt med jodopax och så förband vi såret med sterila kompresser och gasbinda.

Vid det här laget var lammet och vi ganska medtagna och under alla timmar som detta pågått så trodde vi vid flera tillfällen att vi skulle bli tvungna att avliva henne. Vi matade med pellets och en flaska mjölkersättning och satte upp en värmelampa och strödde golvet med halm inne i hönshuset.

Sedan gick vi och la oss. I morse när vi kom ut så var vi inte säkra på vad vi skulle hitta men lammet visade sig vara vid gott mod och piggt. Vi kontrollerade såret igen och hittade inga larver. Vi gav lammet frukost och gick sedan och hämtade tackan och brodern och släppte in dem också i gamla hönshuset. Det var inga problem utan lammet fick dia direkt även om det stank av jodopax.

Nu håller vi tummarna för att det går vägen och för att den lilla klarar av detta. Hela dagen idag har lammet varit piggt. Vi har fått antibiotika utskrivet av veterinär. Vi skulle även ha fått lusmedel utskrivet men det finns inte att få tag på i hela Sverige så vi får klara oss utan. Annars kan det hjälpa att behandla med lusmedel för att vara säker på att man lyckats få död på alla fluglarver och ägg.

Idag har vi varit ute och kontrollerat varenda får och lamm och hittade inte några nya angrepp. När vi läste på så förstod vi hur fort det går. En liten skada eller rispa lockar till sig den första flugan som lägger ägg i pälsen nära såret. Larverna kläcks inom ett dygn och börjar först att äta fett och hudrester i pälsen. När larverna vuxit till sig ger de sig på skinnet och äter sig genom det samtidigt som andra flugor nu genom lukten har hittat ett perfekt ställe att lägga ägg på. Fler och fler larver kläcks och hjälps åt att äta sig in under huden och in i muskulaturen. Efter några dagar dör de flesta drabbade djur av blodförgiftning. Ni som har djur på bete – håll extra koll för det kan gå fort från angrepp till att djuret inte går att rädda.

I ett akut läge som detta är det naturligtvis skönt att vara två som kan resonera, googla och hjälpas åt att hålla och rensa. Till viss del sköt vi från höften men vi hade kvar i bakhuvudet den ungefärliga gången från tidigare nätläsningar. Det kändes bra när veterinären sade att vi hade gjort rätt saker i rätt ordning. Det blir ju inte alltid så.

Henrik var eljest från start

Vi har ett bagglamm som fått nummer 21002 eftersom han var det andra lammet som föddes i år. Han har fått namnet Henrik.

Någon av oss har varit hemma varje dag under lamningstiden och vi går regelbundet och kollar om nya lamm är på gång. Det kan dock dröja en timme eller två mellan gångerna om vi inte ser några tecken på att något är på gång. När Henrik och hans bror Håkan föddes var vi inte närvarande just när det hände. Mamman är en rutinerad tacka och lamningen måtte ha gått fort eftersom vi missade den. Henrik var först ut av bröderna och medan mamman krystade ut nummer två så velade sig Henrik ut genom staketet. När vi kom ut hade tackan lämnat brodern med fosterhinnorna kvar runt kroppen och hoppat ut till Henrik. Ingen skada skedd tänkte vi och såg till att alla tre fick komma in i en lamningsbox.

Vi höll koll på båda bröderna och vägde dem varje dag och det visade sig att Henrik behövde lite extra tillskott de första dagarna innan han fattade grejen och började äta ordentligt. När allt verkade frid och fröjd fick de komma ut i stora fållan dit alla tackor och lamm får komma efter några dagar i enskildhet.

Alla lamm som har fötts i år har varit svarta, utom Henrik som föddes grå. Det är enkelt att hålla koll på honom utan att granska öronbrickor. Henriks brist på respekt för seder och traditioner är mycket konsekvent. Så här såg det ofta ut när fåren fått grovfoder.

Fållan som Henrik ska vara i delar foderbord med fållan där alla tackor som inte lammat går tills de lammat. Vi vill helst inte ha lammen i den fållan där fåren gått hela vintern för att undvika parasiter.

Henrik som redan sina första levnadsminuter tog sig genom staketet tar sig nu genom foderbordet och ut i fållan där det nu bara är två tackor kvar.

Hans mamma och bror brukar stå på andra sidan foderbordet och titta på honom. I början när detta hände så bräkte mamman för att han skulle komma tillbaka men nu verkar hon ha gett upp och står bara och tittar. Brodern hänger inte på. Ibland lurar Henrik med sig några yngre kamrater men oftast sticker han iväg ensam. Han verkar inte ha något emot att vara för sig själv när de flesta lammen ligger nära sin trygga, varma mamma.

Vi hade en lamning för ett tag sedan ute i hagen och vi var på plats för att se så allt gick bra eftersom det drog ut på tiden lite. Henrik hade inte någon respekt för att tackan och de nyfödda behövde lugn och ro utan klättrade igenom foderbordet och hoppade runt på alla fyra som för att visa upp sig. Han hade lite svårt att förstå att de minutgamla lammen inte hängde på och sprang nära för att få fart på dem.

Nu har han blivit bästa kompis med en ungtacka som inte ska ha något lamm i år men som går tillsammans med de tackor som ännu inte lammat. De rejsar runt i hagen och har allmänt kul tills Henrik hoppar genom foderbordet tillbaka till mamma för att äta och vila.

I början försökte vi få tag på honom och lyfte tillbaka honom men nu har även vi gett upp. Vi har också fått vårt provsvar som visar att vi inte har några parasiter i år heller så han får helt enkelt hållas.

Vi har varit nöjda med att våra får inte har varit särskilt rymningsbenägna men årets betessäsong kommer att bli spännande. Kan det vara så att Henrik har några procent get-DNA?

Benny får vårkänslor

Baggen Benny är lätthanterlig. Det är vanligt att unga baggar är snälla och det är ju smidigt. Idag var det tio grader varmt och sol så jag gick med Benny och Enok till baggbetet där de fick gå över dagen. Benny i koppel och Enok följer med. Tjälen har inte släppt så det är för blött för att de ska gå där på heltid.

De har varit i hagen tidigare i år men inte när vädret var så här fint. Bennys jämfotaspring är ett härligt tecken på vårglädje. Han får även igång Enok som brukar vara lite seg.

Fårstallet

I somras började vi riva golvet i fårstallet. Det har varit ett bekymmer sedan vi flyttade hit. Halva golvet var gjort av brädor och halva var gjuten betong som hade gett upp. När vi tog bort betongen visade det sig att det var gjutet ovanpå ett brädgolv gjort av tunna brädor som hade ruttnat bort.

När vi gödslar ut så går maskinerna hårt åt brädgolvet och dessutom är taket så lågt så vi kan inte köra in med traktor.

Vi har gillat fårstallet när fåren har varit där. Det är trivsamt och funktionellt hela vintern men vid utgödsling har vi alltid svurit åt konstruktionen. I somras började vi ta bort det gamla golvet och tanken var att gjuta ett nytt golv över hela ytan.

Problemet var det där med höjden. Vi vill gärna ha ett lägre golv så vi kommer in med traktorn. Ett gjutet golv behöver bra underlag under sig, sedan ska det armeras och det hela bygger en hel del på höjden. Vi funderade fram och tillbaka och till slut bestämde vi oss för att istället fylla upp golvet med stenmjöl.

För många år sedan var jag på studiebesök hos en fårbonde på Orust som hade stenmjöl i sitt fårstall som underlag. Det har fastnat i bakhuvudet och nu vill vi testa – mest för att vi inte är sugna på att gjuta. Betong är inte ett material vi gillar. Det är onödigt hårt för att vara i en gammal träbyggnad. Det är dessutom en pina att ta bort om vi skulle vilja det.

Vi har grävt ur och rensat ytan. Sedan har vi jämnat till med ett lager med singel.

Idag kom Magra grus med ett lass stenmjöl och tippade av på gårdsplanen.

När Jonas kom från jobbet körde han in stenmjölet i fårstallet med traktorn. Den lilla traktorn fick plats på höjden sedan det gamla golvet var borta. Eller rättare sagt, hytten gick in. Ljuddämparen fick kapas ett par decimeter med bågfilen. Sedan krattade vi ut det så det fyllde golvet. Vi har fått sätta upp skivor på sidorna för att hindra materialet från att hitta in i gliporna under golvet.

Vi fick för många år sedan en vält på ett ställe där vi var och hämtade plattor. De forna ägarna hade inte någon användning för den och vi tänkte att den säkert kunde vara bra att ha. Den har mest stått i vägen och vi har flyttat runt den som vi så ofta gör med alla ägodelar men idag kom den till pass. Den är gjord av ett järnrör som är ca 20 mm tjockt. Den är tung. Den har dessutom charmiga ekrar av ek som bör bytas ut någon gång när andan faller på.

Tanken är att vi ovanpå det tillplattade stenmjölet ska lägga halmbädden. Fåren kommer sedan att gå där hela vintern och trampa ner urin och skit och vi kommer att fylla på hela tiden så ytan känns fräsch för fåren. Det hela kommer att bli en kaka som ska ut till våren. En del av sten mjölet kommer att följa med ut med ströbädden men det gör inte något. Dels är det lätt att fylla på och dels så är det bara bra med lite extra mineral i gödseln.

Fårhusgolv

Igår kom han – årets första wwoofare – Carl från Göteborg. Vi satte honom på ett skitjobb direkt.

Han och Jonas har rivit ut gamla golvet i fårhuset. Det har bestått till hälften av betong och till hälften av brädor. Betongdelen har kollapsat helt och är full av sprickor och hål och bräddelen går sönder varje gång vi gödslar ut ströbädden. Varje år är det någon planka som måste bytas. Det har blivit mer och mer irriterande och nu har vi bestämt oss för att riva ut alltihop och gjuta ett nytt golv på hela ytan.

Efter djurskötseln på morgonen gick de loss på bräddelen.

De flesta brädorna lossade rätt lätt då de satt med rostiga spik. De nytillkomna brädorna däremot var skruvade men skruvhuvudena hade ätit sig in i brädan så de var inte lika lätta att få loss.

Sedan var det dags för det kollapsade betonggolvet. Det lutar inåt mitten och där har det spruckit upp så till att börja med var det bara att plocka upp bitarna som var lösa.

Det visade sig att de hade gjutit betonggolvet ovanpå ett brädgolv. Inga rediga plankor utan smala tunna brädor. De hade naturligtvis ruttnat sönder och därför hade mitten fallit ner. Under betonggolvet hittade vi också en grävlinggång.

Golvet är tydligen gjutet 1975 av B-OT vilka eller vem det nu kan vara.

När de lösa bitarna var borta var det bara att gå loss med slägga och spett.

De tjockaste delarna fick tas med vinkelslip.

Eftersom vår släpkärra är full med flis som ska ut i gångarna i morgon så fick det bli en hög utanför som vid senare tillfälle ska transporteras till tippen.

Skönt att ha kommit igång med det här. Bara resten kvar…

Fåren ute på bete

I går kväll fick våra får lämna sitt välkomstbete och bege sig ut på vårt stora bete. Korna, eller förmodligen kvigorna, kommer om en vecka så våra 11 får och 12 lamm fick 5 hektar bara för sig själva.

I morse var det dags för den första vandringen för säsongen då någon av oss tittar till fåren på betet. De hade det bra. På bilden ovan finns det, förutom tackan som poserar i förgrunden, sex eller sju får till. De smälter in bra med berget.

De har redan ockuperat sitt vanliga favoritställe, ett buskage med enar på en bergknalle. Ingen av dem röde sig när jag gick omkring bland dem. I vanliga fall brukar någon tacka bli lite orolig och resa sig upp för säkerhets skull men inte idag.

Alla låg och njöt av morgonsolen efter en natt med mild frost. De flesta idisslade och flocken utstrålade en underbar frid.

Vid sådana här tillfällen måste ingen påminna om fårens halmbädd som ska rivas ut eller att det var jobbigt att titta till dem nattetid inför lamningarna. Idag var det bara bra!

Varför vi har får

Jag hamnade i en diskussion med en person som hade svårt att förstå varför vi hade får. Personen i fråga har valt att inte äta kött alls, vilket jag till fullo respekterar. Hon var nyfiken på hur vi tänkte.

Vi gillar våra får. De är mysiga att vara med och är man på riktigt dåligt humör och regnet vräker ner utanför så hjälper det att gå att sätta sig i halmen i fårhuset en stund. Vi gillar också att ha lamm som skuttar omkring i hagen. Det är något magiskt med en födsel och att sedan få följa lammet när det växer till sig över sommaren. Våra lamm går med sin mamma hela säsongen och ofta håller de sig ganska nära.

Jag försökte förklara att vi inte vill äta kött om vi inte vet att djuret har haft det bra hela livet och att det är ett skäl till att vi har egna djur. Jag pekade också på vikten av att ha djur för att hålla betesmarker öppna för att gynna ett varierat landskap som i sin tur gynnar en biologisk mångfald. Har man får som föder lamm så blir det ofta ungefär hälften baggar. När baggarna blir könsmogna så börjar de stånga varandra och det kan gå så illa så de dödar varandra. Jag hävdade då att det är mer skonsamt att slakta djuren innan detta händer. Personen i fråga undrade då varför vi inte bara kunde ha djur utan att betäcka dem om skälet var att hålla markerna öppna.

Det finns flera skäl till det men en orsak som många kanske inte tänker på är att det krävs väldigt många djur för att hålla marker öppna. Vi skulle behöva ha fler djur i Sverige för att hålla alla betesmarker öppna. Vi har just nu 25 får gående på vårt stora bete och det räcker inte utan grannen har också satt nio kor där. Det är ganska lagom hela sommaren förutom nu på slutet då de får efterbeta på de marker där vi har vall. Om vi skulle ha så många djur över vintern så skulle inte vårt foder räcka till. Vi har tio tackor över vintern och till dem tar vi in hö. Skulle vi ha samma antal djur över vintern som vi behöver över sommaren så skulle vi behöva ta mycket mer yta i anspråk för att odla vall. Just att man genom köttproduktion kan variera besättningen mellan en stor sommarbesättning och en liten vinterbesättning är egentligen väldigt finurligt. Under sommaren så kräver djuren minimalt med skötsel. Vi ser till dem ett par gånger om dagen och ser till att de har vatten och mineraler. I övrigt sköter de sig själva. Under vintern måste vi fodra dem flera gånger om dagen och de ska klippas och klövar ska verkas. Vi skulle också behöva ett mycket större fårhus. Får blir dessutom gamla och dör så någon form av nyrekrytering måste man göra.

Det har blivit en väldigt förenklad debatt när det gäller köttätande. Allt fler hävdar att om alla skulle sluta äta kött så skulle det bidra till att lösa klimatkrisen. Det är ett argument som många har tagit till sig utan att fundera närmare över om det stämmer eller ej. Vill man köra med ett enkelt argument i klimatdebatten så tycker jag att det vore lämpligare att använda argumentet att alla skulle minska sin konsumtion av industriproducerad mat. Industriproduktion är ekonomiskt effektiv men har i princip alltid negativa effekter på miljö och klimat. Våra får som betar en yta som inte lämpar sig för att producera mat till människor har ett ganska litet klimatavtryck. Förmodligen mindre än industriproducerad sojakorv, quorn eller andra växtbaserade industriprodukter. Att hävda att man inte vill äta kött för miljöns skull men samtidigt äter produkter som innehåller palmolja utan att ifrågasätta bygger på förenklade argument.

Jag har full respekt för människor som valt att inte äta kött för att de inte vill äta djur. Det jag försöker göra i detta inlägg är att försöka komplicera bilden lite. Alla enkla förklaringar och argument är oftast inte helt sanna.

Det är viktigt att förstå att nästan all produktion av växter också är beroende av att det finns djurhållning och köttproduktion. Det är djurens förmåga att omvandla gräs till gödsel som föder de flesta grönsaker som äts. Det går naturligtvis att odla utan djurgödsel men de exempel på det som jag har tagit del av är ofta antingen i väldigt liten skala eller genom att odla stora ytor gröngödsling som sköts med dieseldrivna maskiner. Jag är helt övertygad om att vi måste förändra vårt sätt att leva radikalt om vi ska klara en omställning som gör att vi människor kan fortsätta att leva hyfsade liv. Vi funderar mycket på hur det ska kunna gå till. Vi tror att vi måste tillbaka till mindre kretsloppsgårdar där mycket arbete sköts utan dieseldrivna maskiner och där vi kan ta hjälp av djuren för att sluta kretsloppet av näringsämnen. Vi behöver äta mer efter säsong och efter vad som finns att tillgå lokalt. Vi behöver bli bättre på att äta det som faktiskt går att producera den tid på året som det finns att tillgå.

I äldre tider så åt man inte kött varje dag i veckan. Det gör inte vi heller. Vi äter mycket av de grönsaker vi producerar så under sommarhalvåret blir det mycket vegetariskt. Under hösten äter vi mycket kål, rotsaker och en del kött. På våren finns det inte lika mycket grönsaker att tillgå men vår jordkällare gör det möjligt för oss att äta morötter, lök, potatis, rödbetor, palsternackor och kålrötter. Vi äter också en del vintersquash och ägg. Våra frysar är alltid fulla med broccoli, ärtor, bönor, spenat och andra grönsaker som vi kan äta året runt men när våren kommer och det är dags för den första spenaten och färsk vitlök så känns det fantastiskt. Vi köper också en hel del mat i affären. Framför allt mejeriprodukter eftersom vi inte har några kor. Nu börjar det bli allt lättare att hitta mejeriprodukter ifrån lokala små gårdar via REKO-ringarna och det känns bra. Men då är det också viktigt att känna till att ingen produktion av mejeriprodukter kan ske utan att det också blir kött som det vore slöseri om ingen åt upp.

Vi försöker ”lära” folk att laga mer mat av grönsaker genom att dela recept och tips på marknader. Vi tror att vi måste öka andelen grönsaker i vår kost och då hitta grönsaker som vi även kan äta mitt i vintern. Vintersquash är en sådan grönsak som vi kan lagra i rumstemperatur hela vintern. Den är lätt att odla och ger mycket skörd som inte kräver kylrum eller jordkällare. Lök, potatis och olika rotfrukter passar också bra samt växter som går att torka, syra eller konservera. Det mesta vi äter kommer från vår egen gård men utan djuren skulle vi inte lyckas producera alla de grönsaker vi gör. Samspelet mellan djurhållning, grönsaker, bär och frukt ger oss mycket bra mat och en varierad kost som produceras på ett sätt så att biologisk mångfald gynnas och miljöbelastningen blir mindre än om vi bara hade ätit industriproducerad mat.

Om man verkligen är intresserad av en mer komplicerad bild och inte nöjer sig med förenklingar så rekommenderar jag läsning av Gunnar Rundgrens blogg. Ta till exempel del av inlägget ”Hur var det nu med djurhållningens växthusgasutsläpp

Fårvecka

Efter förra helgens kurs sorterade vi fåren på söndag kväll. På måndag morgon tog vi på oss pannlamporna klockan 05.00 och gick ut och lastade ombord de tolv individer som skulle till slakt. Tre tackor och nio lamm. Alla årets bagglamm utom två som skulle säljas till liv till en annan gård i Alingsås och några tacklamm som vi inte skulle behålla som livdjur. De två sista av vår ursprungsbesättning, födda 2012, fick också gå iväg då de hade det jobbigt innan lamningarna i våras. En tacka född 2018 hade bara en fungerande spene så hon fick också åka iväg.

På måndag eftermiddag hämtade vi skinnen och saltade in dem. På onsdag tog vi in alla tackor i fårstallet så de skulle torka upp innan fredag och på kvällen kom köparna till bagglammen och hämtade.

Då hämtade vi även in baggarna Totoro och Enok till en fålla under tak.

På fredag förmiddag kom Magnus fårklippare och klippte elva tackor och två baggar.

Det blir lite oro i flocken när fåren klipps eftersom de inte riktigt känner igen varandra direkt.

Lammullen rensar och sparar vi till julmarknaderna.

Fårullen la vi i en skottkärra för att använda till att täcka gångar i odlingarna.

Det är skönt att det är Magnus som kommer år efter år. Vi känner varandra och vi vet vad han förväntar sig av oss. Vi har också blivit så mycket bättre på att hantera våra får själva. Bara att vi stänger in dem i en liten fålla nu för tiden gör att det går mycket fortare att leverera ut nästa individ till klippning nu än i början. I en halvstor fålla blir det snabbt en stökig fårjakt.

Det är skillnad på olika individer under klippningen. Lugnast är de som har varit med förut. Lammen blir lite stressade men tackorna och baggen Totoro tog det med jämnmod. Värst var det nog för Enok, vår sällskapsbagge, som aldrig är riktigt tillfreds om han inte får vara tätt intill Totoro.

På fredag eftermiddag åkte vi och hämtade de färdigstyckade lammen och tackorna och levererade ut till våra kunder. Tre tackor behöll vi själva och frös in. Det är svårt att sälja tackkött men vi tycker att det är lika bra kött som lammköttet.

Denna tacka är grillstyckad så alla bitarna är i lagom grillstorlek.

Färsen beställde vi konsumentförpackad i år vilket blev en extra kostnad men väldigt smidigt.

Alla styckdetaljerna vakuumförpackades och frös in på fredag kväll. När räkningen kom från slakteriet kunde vi lätt konstatera att man inte blir rik på en liten besättning med får. Det är mycket avgifter per får för slakt, styckning, förpackning, återtag av skinn och därtill kommer transporter och uppfödning av lammen. Å andra sidan så gör fåren ett bra arbete när det gäller att hålla markerna öppna. Det är viktigt, det med.

« Äldre inlägg

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑