Producentbrist

Under den senaste tiden har vi flera stött på människor som tror att det finns gott om primärproducenter. Människor tror på allvar att det finns mat att tillgå i vårt närområde. Okunskapen kring vem och under vilka förhållanden som vår mat produceras skrämmer oss lite. I en rapport från MSB visar det sig dessutom att de flesta lantbrukare i deras studie är övertygade om att all växtodling måste läggas ner om dieseltillgången stryps.

Det här är ett ganska långt inlägg. Det innehåller dessutom en hel del citat. Inlägget är inte långt för att vi bara vill sitta och skriva. Det är långt för att det berör ett viktigt ämne.

När människor som är okända för varandra träffas är det naturligt att frågor kring arbete och sysselsättning kommer på tal. När vi berättar att vi driver en gård med småskalig grönsaksproduktion så är många människor intresserade och ställer frågor och pratar vidare. I de samtalen blir det ofta tydligt att gemene man tror att det finns gott om människor som producerar ägg, kött, mjölk och grönsaker i närheten. Och det är inte så konstigt. Hyllorna i mataffären är alltid fulla och om affärerna kommer åt något som är producerat i närheten så är det något som slås upp stort och görs reklam för.

• Härom dagen sa en person: Ja, ni är många som odlar grönsaker i Loo. (det är bara vi)
• När vi var på marknad i lördags sa en kund: Ja, det finns ju någon borta i Loo som också odlar grönsaker. (det finns bara vi)
• En annan kund sa: Vi har handlat grönsaker från dem som står på Matmarknaden i Alingsås på torsdagarna. (det är vi)

Det verkar som om människor tror att det finns grönsaksodlare överallt. Det fanns faktiskt tidigare ytterligare en grönsaksproducent i närheten av Loo. Då var vi två men de andra har slutat med sin produktion redan efter ett par år. Den som tar ett steg tillbaka kan se att vi är de enda i hela Alingsås kommun som producerar grönsaker och lever på det. Det finns ytterligare tre ställen i kommunen som är på gång att starta upp i mindre skala men än så länge har de inte någon produktion som räcker till så många. Vi är med andra med god marginal Alingsås kommuns största producent av grönsaker och vår produktion täcker behovet hos ungefär 50 hushåll under säsongen. Om matbutikernas just-in-time-leveranser av någon anledning faller bort så förstår alla att Östängs gård inte på något sätt kan kompensera för det.

Så här års har vi svårt att få fram tillräckligt med produkter och det är först från och med juli till och med oktober som vi har gott om grönsaker. Vi säljer slut allt vi producerar som det är nu. Från november fram till maj brukar vi bara ha lök kvar i lager till försäljning, allt annat brukar ha tagit slut.

Produktionen på grönsakssidan är med andra ord långt i från tillräcklig och det är likadant när det gäller ägg. Vår långgranne Emelie på Lilla Håkansgården i Magra är kommunens enda äggproducent. Hon har 499 hönor och deras ägg säljer slut varje vecka.

När vi flyttade ut till gården fanns det sex mjölkproducenter i kommunen men nu är det bara tre kvar. Av de tre har två redan passerat pensionsåldern. Det är lite vemodigt att se alla ladugårdar man passerar på lite mindre vägar. Nästan alla har en vit eller grå del av byggnaden som är byggd av sten. Den delen är ett bevis på att det har funnits mjölkkor på gården. Nästan varenda gård.

Säd produceras en del i vår kommun men det mesta av den går till djurfoder då inte all säd håller tillräcklig hög kvalité för att malas till mjöl. Potatis har vi inte en enda producent av.

Trots denna bistra sanning så verkar många tro att det finns gott om producenter i närheten. Att vi har en landsbygd som levererar mat till befolkningen och att det på denna landsbygd finns ett kunnande kring all typ av matproduktion så att om det skulle bli kris så skulle bönderna kunna leverera den mat som behövs.

Det finns en känsla av att alla ”bönder” kan producera mat – men saken är den att jordbruket har blivit alldeles för specialiserat för att det ska gälla. Mjölkbonden har kanske aldrig satt en potatis, potatisbonden har kanske aldrig sått råg, spannmålsbonden kanske aldrig har odlat en grönsak och få grönsaksproducenter kan mjölka en ko. Var och en jobbar i sitt stuprör och har ofta bara en aning om hur andra produkter ska produceras.

2018 kom det ut en rapport från MSB där de hade intervjuat 20 lantbrukare och ställt frågor kring hur de skulle klara sig vid ett längre elavbrott eller om de fick problem med leveranser. I rapporten framkommer det tydligt att lantbrukarna själva inte tror att de kommer kunna hålla uppe produktionen vid en kris.

I rapporten kan man t.ex. läsa ”Mikaela och Markus resonerade på ett liknande sätt som övriga mjölkbönder som tänker sig att extensifiera driften, men tillade att de skulle kunna börja odla grönsaker eller potatis. De har jordar som är lämpade till det och ser en fördel i att trädgårdsväxter ger höga kaloriskördar per hektar samtidigt som de är färdiga livsmedel som de kan sälja direkt till konsumenter utan att de behöver förädlas inom livsmedelsindustrin. De har däremot aldrig tidigare odlat trädgårdsväxter så de är osäkra på om de har kunskapen som krävs för ett lyckat resultat.”

Med tanke på att det tagit oss tre års kolonilottsodlande och sedan nio säsonger här på gården av grönsaksproduktion för att vi ska känna att vi har någorlunda hum om hur vi ska göra så är den sista meningen intressant.

Hela rapporten är mycket intressant att läsa. Där står bland annat:

”Jordbruksdriften har genom den strukturomvandling och specialisering som ägt rum sedan efterkrigstiden frikopplats från lokala resurser och lokala marknader och gjorts beroende av regelbundna transporter av inte bara råvaror eller färdiga produkter ut från gården utan också av insatsmedel in till gården som drivmedel,
gödselmedel, växtskyddsmedel, utsäde och foder. Den låga självförsörjningsgraden av insatsmedel till jordbruket är alltså ett större
problem än den låga självförsörjningsgraden av livsmedel.” Detta problem har vi tidigare skrivit om i inlägget Sveriges självförsörjningsgrad är 0!

Specialiseringen har alltså inte bara lett till kunskapsbrist, om annat än just den egna produktionsgrenen, utan också att vi brutit sönder kretsloppen på gårdarna så de blivit beroende av insatsmedel och fått problem med att de genererar avfall i form av gödsel eller uttjänta värphöns.

Genom våra wwoofare från Nederländerna har vi fått viss inblick i hur illa det kan gå när specialiseringen går ännu längre. Nederländerna producerar stora mängder nötkött. Korna föds upp på importerad soja och det innebär att kväveöverskottet i landet har blivit så stort så regeringen på olika sätt försöker få jordbrukarna att minska produktionen och antalet kor. I Nederländerna är alltså kretsloppet inom landet så stört så att man på landsnivå fått ett avfallsproblem i form av kväve.

Det sjuka med detta är att de ju faktiskt går att föda upp kor på gräs och bete. De behöver inte alls äta soja från andra sidan Atlanten. I studien från MSB blir det tydligt att den djurproduktion som skulle kunna fungera vid en kris är just kor och får då de kan omvandla gräs till kött. I rapporten kan man läsa:

”Vid ett längre elavbrott så är det djurproducenterna som får störst problem. Framför allt gris och hönsproduktion där djuren till stor del lever inomhus i stora stallar och är beroende av ventilation och automatiserad utfodring.”

Ingen av gris- eller kycklingproducenterna såg det som möjligt att upprätthålla djurproduktionen någon längre tid utan vare sig tillförlitlig elström eller transporter av foder och djur, åtminstone inte i den skala de har för närvarande. De föreställde sig därför att de inom några dagar eller veckor skulle behöva antingen avliva, slakta eller sälja djuren som livdjur i den mån det är möjligt.

I rapporten kommer de fram till att det finns en typ av gårdar som skulle kunna fortsätta att producera om leveranskedjorna stryps. Det gäller gårdar som har en djurhållning som kompletteras med trädgårdsodling och odling av foder till de egna djuren.

Vi brukar säga att Östängs Gård är en gård för omställning. Med det menar vi att vi försöker skapa en gård som skulle kunna klara sig även om tillförseln av insatsmedel ströps. Det skulle inte bli lätt men med fler händer på gården så skulle det vara möjligt. Vi skulle inte kunna upprätthålla ett så brett utbud av grönsaker då vi knappt har någon fröproduktion i Sverige eller på gården men vissa grödor skulle vi kunna ta egna frön på.

Innan konstgödsel och kemikalier blev tillgängligt i jordbruket bedrevs allt jordbruk ekologiskt. Då var det nödvändigt att ha små gårdar med ett kretslopp som gjorde att näringen från djuren återfördes till odlingarna.

I rapporten kan man läsa ”När handelsgödsel blev tillgängligt var det inte längre nödvändigt att ha djur för att ha växtodling, samtidigt som traktorer och kemiska växtskyddsmedel gjorde det möjligt att odla stora åkrar med samma gröda utan att få ohanterliga angrepp av växtskadegörare.” Då skapades det som idag kallas konventionellt jordbruk. Ett ohållbart jordbruk som kräver dagliga leveranser av insatsvaror producerade i länder som Ryssland, Brasilien och Väst Sahara. Det är en typ av jordbruk som skulle få lägga ner sin produktion så snart dessa leveranser ströps.

Men många tror att bönder kan göra alla typer av mat och att vi som producerar mat är många fler än vad vi är. Inte sällan blir vi kontaktade av kommuner som har svårt att hitta producenter när de arrangerar skördemarknader, eller av olika organisationer som vill hjälpa oss bönder att få sålt våra produkter till restauranger och till stora livsmedelsaffärer.

I veckan kom en man fram som hade en lokal i ett närbeläget samhälle och bjöd in till en träff för lokala producenter för han, som inte själv var producent, tänkte att vi skulle fylla hans lokal med lokalproducerade livsmedel. Tyvärr fick vi avböja för vi har inget överskott att sälja i hans lokal. Problemet är ju snarare att det finns allt för få som står ut med livet som producent. Frågan är om han kommer att hitta en enda producent som har möjlighet att fylla hans butikshyllor.

Med all lagstiftning att förhålla sig till, alla kontroller, allt regelkrångel och konkurrens av billiga importerade livsmedel gör att få grönsaksodlare håller på mer än några år. Vi behöver verkligen bli fler småskaliga producenter inom alla områden men vi ser inte någon rörelse i den riktningen.

I MSB:s rapport står: ”Totalförsvaret bör i första hand syfta till att skapa mer motståndskraftiga produktionssystem med större grad av självförsörjning redan i fred, snarare än att skapa kortsiktiga lösningar för att upprätthålla det befintliga produktionssystemet under en kris. Totalförsvar och hållbart jordbruk är
dock två politikområden som sällan diskuteras samtidigt och som tillhör två olika professioner. Detta medför en risk för att satsningarna på att stärka totalförsvaret kommer att fokusera på kortsiktiga lösningar för att upprätthålla produktionen så som den ser ut idag, det vill säga genom lagring, snarare än att stödja en långsiktig omställning för mer motståndskraftiga lösningar.”

De skriver också: ”Dagens importberoende, transportberoende och specialiserade jordbruk är sårbart för samhällsstörningar. I denna rapport ges en översikt av sårbarheterna samt vilka lösningar som kan göra jordbruket mer motståndskraftigt. En omställning till fossilfritt jordbruk där fossilbaserade insatsmedel ersätts av inhemskt producerade alternativ bör vara utgångspunkten för en ny livsmedelsberedskapspolitik.”

Hur ska gemene man förstå att läget är så här allvarligt?

Läs gärna rapporten ”Livsmedelsproduktion ur ett beredskapsperspektiv
Sårbarheter och lösningar för ökad resiliens” som du hittar på: https://rib.msb.se/filer/pdf/28493.pdf

Jag önskar att alla våra politiker kunde göra det också.