Idag har vi varit sju personer som jobbat på gården. Då händer det saker. Vi började med att gå upp i skogsträdgården för att röja upp så mycket vi hann. Det var ett tag sedan vi hade tid att ägna oss åt skogsträdgården och den ser ut därefter. Vi har planterat träd och buskar men ännu inte hunnit ta tag i markskiktet. Egentligen borde vi nog täcka hela marken och sedan efter två år plantera in marktäckande växter. Men just nu handlade det mer om att rädda de träd och buskar som överlevt vintern. 
Träd och buskar vill helst inte konkurrera med ogräs. Vi täckte runt alla när vi planterade dem men ogräset har vunnit mark och det behövdes rensas igen. Bort med alla kvickrötter och andra invasiva arter och på med tidningspapper. 
Vissa träd behövde stammas upp. Här binder Theresa upp vårt valnötsträd. 
Vid varje träd har vi planterat en vallörtsplanta. De växer sig enormt stora snabbt men tål att klippas ner flera gånger per säsong. Bladen lägger vi runt träden som täckmaterial. 
Varje planta levererar mängder med blad som innehåller mycket näring. Perfekta att täcka med. 
Eftersom det ibland är svårt att se var plantorna står när ogräset växer sig högt gjorde vi ringar av stenar som vi tog från vår nysådda åker intill. Varje planta fick också en vattning med gödselvatten gjort på hönsskit. 
Varje wwoofare har fått ett träd att hamla. Theresa är först ut. Det är ett tufft jobb att få av alla grenar högt uppe på en stege. Hamlingen har inte blivit så regelbundet gjord under de senaste tiden så en del grenar är grova. 
Trädet till höger är Theresas nyklippta och trädet till vänster hamlade vi förra året.
Alla grenar klipps så delen med löv sparas och sätts ihop med ett rep. De hängs sedan i ladan för att torka till fårens vinterfoder. 
Verandan till wwoofhuset är snart klar. Jonas står stabilt och sätter fast läkt. 
Agneta och Lasse har gjort ett fantastiskt jobb och nu ska gamla tegelpannor på så att det får ett gammalt utseende. 
Pappen ska skäras till och nockpannor läggas på men snart är det klart. Det kommer att göra stor skillnad att ha en veranda med tak där man kan ställa av sina leriga stövlar. 
Vi vill att alla wwoofare ska lämna något efter sig på gården. Hittills har de gjort fågelholkar, fladdermusholkar och en vattenkärra. Dels är det trevligt att ha ett minne av varje wwoofare men alla konstruktioner med namnskyltar visar också att det behövs många människor för att bygga upp den gård som vi vill skapa. Idag satte Mat och Theresa igång med sitt projekt. 
Det kommer att bli ett insektshotell till blomsterdelen i trädgården. 
Inte riktigt klart än… Vi har dessutom planterat väldigt många blommor i insektsträdgården samt grävt för dränering och flyttat fåren.
Skönt när det rullar på!
Det hela blev inte bättre av att tjuven stod och ropade och ropade och lammet svarade och ville inte alls kännas vid sin riktiga mamma. Vi försökte skärma av tjuven så hon skulle lugna ner sig och det gjorde hon också så småningom. 
Tackan som nu hade två lamm snurrade runt, runt och var påtagligt stressad. Jag satt hos dem länge och försökte lugna henne. Rätt som det var stångade hon efter det ena lammet och sedan efter det andra. 
Det kändes inte alls bra men efter en lång stund så började hon lugna ner sig så vi kunde hjälpa lammet att dia.
Att de tjuvar från varandra är ett av skälen till att man bör vara med när tackorna lammar. Några timmar senare födde tjuven själv två fina tacklamm. Rutinerad och lugn tog hon hand om dem och slutade helt skrika efter sitt stöldgods.
Hittills har vi fått sju tacklamm och fyra bagglamm. Fyra tackor kvar att vänta på.
I fredags lammade vår äldsta tacka. En rutinerad dam som varit med förr. Hon gick en bit bort i hagen och födde först ett lamm. Enda dramat var att lammet under sina första steg vinglade bort till elstängslet och lade sig under den låga lamm-tråden. Det blev en snabblöpning för att stänga av elstängslet. När lammet hade samlat ork för att resa sig igen och tryckte sin våta rygg mot tråden så var elen avstängd.
Även det togs omhand snabbt.
Sedan var det lätt att få henne att följa med in i en egen lamningsbox där hon ska stå i tre dagar. 
En dag för tackan och en dag per lamm är rekommenderat. 
Det verkar inte vara något problem utan hon tar väl hand om de små. Vi märkte dem och vägde dem under lördagen och det var inte heller några problem.
Till slut såg vi inte någon annan råd än att binda upp henne så hon inte kom åt lammet. Det kändes verkligen inte bra men vi satte in henne och lammet i en liten lammbox igen och satt hos henne och försökte lugna henne. 
Lammet höll sig så långt ifrån mamma det kunde i boxen och hon försökte komma åt att stånga det i alla fall. Egentligen skulle fredagskvällen tillbringats på nördcafé på Nolby gård men det var inte att tänka på så övriga familjen fick åka utan mig.
Eftersom vi aldrig bundit upp någon tacka förut så visste vi inte riktigt hur man skulle göra, hur lång rem man skulle ha eller hur hårt man skulle spänna runt halsen. Därför kändes det bra att vara på plats. Men vad kallt det är i ett fårhus när det är minusgrader. Fler och fler filtar åkte på och mössan drogs ner men det gick helt enkelt inte att hålla värmen. När mörkret föll så hörde jag till slut att lammet diade. Det kändes väldigt bra även om tackan stampade och var orolig. I mörkret kunde ju hon inte se de nya öronmärkena och kanske var det det som gjorde skillnaden. Då gick jag in och la mig i sängen.
