Vi bor vid en grusväg som saknar vägförening. Två tredjedelar av vägen ligger på vår mark, dessutom är vi de som har tillgång till fungerande traktorer, så det blir vi som grejar med vägen. Tillsammans med en ihärdig granne som kommer med skottkärra emellanåt.
Vi får ett kommunalt bidrag som räcker till ett mycket tunt lager grus vartannat år. Det är egentligen för lite grus men eftersom vi inte har en vägförening har vi heller inga medlemsavgifter. Så vi får hantera det vi har.
Grusvägar är i allmänhet stabila men med tiden kommer hjulspåren att synas. På de lägsta punkterna samlas vatten och när en bil passerar skvätter vatten och grus iväg. Efter varje bil blir fördjupningen lite djupare tills vägen har fått ett klassiskt potthål. Vattnet stannar kvar länge i gropen och förvärrar läget efter varje bil som kör genom gropen.
Det finns en klassisk metod för att minska uppkomsten av potthål. Det kallas för att bombera vägen. Bombering är när grusvägen formas så att den är högst i mitten och sluttar svagt åt sidorna.
Det är en rimlig tanke att en väg ska vara så plan som möjligt men det sker två saker som gör att det inte är någon bra idé. Den första är att bilar med tiden bildar hjulspår, så som jag beskrev i inledningen. Det sker kanske inte särskilt mycket när vägen är helt torr men alltid annars, särskilt vid källossning.
Den andra anledningen är att det alltid växer gräs på grusvägens sidor. Kanske inte första året efter att vägen fixats till men efter det. Gräset vissnar och bygger på jordlagret så att kanten höjer sig över vägbanan. Så fort det sker kommer vatten att bli stående i de lägsta partierna efter ett regn och sedan kommer potthålen.
Ett alternativ till potthål är att hjulspåren blir till bäckar i backarna. Vattnet för med sig grus vilket fördjupar hjulspåren. Vattnet hamnar inte i diket utan stannar på vägens lägsta punkt, det blivande potthålet.
Så det finns all anledning till att försöka förekomma genom att bombera. Regnet ska rinna av vägen på tvären utan att bilda bäckar. Så har i alla fall jag uppfattat saken. I eftermiddags fick jag tid så jag monterade på schaktbladet och sänkte ner det högra fästet ganska ordentligt,
Första åtgärden var att skrapa ner grässvål från vägen på platser där det inte finns ett dike utan bara en slänt. Sedan vinklade jag om bladet så att det skulle skrapa grus från vägens ytterkant in mot mitten. Det är lätt hänt att bladet hugger tag och skadar vägen så arbetet fick ske i omgångar med många körningar.
Vårt schaktblad är ett slitet blad från Kellfri. Det glappar i alla leder och är en välkänd lågprisprodukt även som ny, men det fungerar någorlunda. Hjulen har pajat så jag kör med en hand på spaken till trepunktslyften. Inte optimalt. Stödhjulen går nog att fixa. Borde kanske göra det.
Skymningen kom och avbröt innan jobbet blev klart men det kändes som en bra början. Ett minus var att ett regn som försvunnit från prognosen dök upp igen. Det kommer att regna i morgon och det är inte bra när vägen är nyskrapad och mjuk på ytan. Vi får se hur det går.
Väggen har glidit ut minst sju centimeter och bjälkarna har inte längre någon vägg att vila på. Det hela har sett värre och värre ut under året som gått och vi har känt en viss oro för vad som ska hända om det kommer ett rejält snölager på taket. Vi kontaktade en timmerman i Vänga som är pensionerad numer men som kan det mesta om gamla ladugårdskonstruktioner. Han var vänlig nog att komma och titta på vår vägg och gav oss goda råd. För någon vecka sedan fällde vi en halvstor gran som vi gjorde till en fyra meters stolpe som förankrades under en vågrät bjälke som vi lyfte upp med hjälp av en domkraft under stolpen. 
I söndags så började vi så smått att åtgärda väggen. Vi lånade ihop ett ytterligare antal domkrafter och lyfte bjälkarna i kostallets tak så vi kunde ställa under nya bärande stolpar under dem innanför den lutande väggen. Inte helt perfekt med verkstadsdomkrafter eftersom de har hjul. Det fick bli några spikar kring hjulen för säkerhets skull.
Sedan körde vi in traktorn i ladan och knuffade tillbaka väggen. Det gick ganska lätt men om vi backade traktorn igen så gav väggen sig iväg utåt igen. Vi fick sätta snedsträvor på ladusidan av väggen som höll den på plats. 
Därefter tog jobbet stopp. Vi visste inte riktigt hur vi skulle gå vidare. Det visade sig att bjälken ovanpå den lutande väggen var i princip helt genomrutten. 
Det fanns bara ett skal kvar och stolparna hade inte längre något att stå på. Vi insåg att vi nog skulle vara tvungna att byta ut den helt. 
Vi började ta bort ruttna brädor i kostallets tak och det var många som var helt bortom räddning. Jag (Ylva) har gått igenom taket med ett ben vid ett tillfälle och det är nog väldigt tur att det inte hänt någon mer olycka med tanke på takets skick. 
Man ser en klack i ändan av varje bjälke som förut legat på väggen. När väggen glidit iväg så finns det inte längre något som bjälken vilar på. Vi ringde vår kontakt igen och har nu fått fler tips så vi vet hur vi ska gå vidare. Ovanför kostallet är ett loft och taket ovanför loftet består av sneda långa bjälkar som går ihop i nock. Bjälkarna står på väggarna och har hållits ihop av bjälkarna i kostallets tak. 
På bilden ovan syns hur den sneda bjälken är helt rutten i botten mot den vågräta bjälken som också är helt rutten. När väggen har gett sig iväg och bjälkarna ruttnat så finns det inte längre något som håller ihop de långa lutande bjälkarna som bär upp taket. Det är naturligtvis inte bra men nu tror vi att vi vet hur vi ska göra för att åtgärda felet.
