Idag var det återigen dags för arbetsdag inom projektet Gårdssamverkan och mobilt musteri. Denna gång hos David och Frida i Edshult. Huvuduppgiften för dagen var att slå en äng. Torkan i år gör att det växer oerhört dåligt så det var inte mycket att slå men vi fick i alla fall ihop en hässja. Frida och David har slagit ängen med lie i många år och tar varje år bort allt gräs. Det gör att marken blir magrare och magrare och det i sin tur gör att fler och fler blommor trivs. Blommor som konkurreras bort av gräs och annat om marken får mer näring. Det är viktigt att ängen slås så att stråna skärs av för att växterna ska trivas. Det fungerar inte att göra med maskin utan ska göras som det gjordes förr. För att det ska gå att slå med lie så måste den vara riktigt vass. Vissa blad ska slipas och andra ska knackas vassa. En slipad eller knackad lie skärps till med ett bryne eller en så kallad vispesticka efter varje slagen rad. Slipning och knackning görs däremot efter ungefär en halv dags arbete. Egentligen är det fel att kalla det för att slå gräs. Man slår inte gräset utan man skär av det. Det är en teknik som man behöver träna in. Slår man av gräset så orkar man inte så länge men om man har en riktigt vass lie och skär av gräset kan man hålla på flera timmar utan att det blir för jobbigt. Det är ont om ängar som slås med lie och det gör att många av blommorna är sällsynta. David och Frida har märkt en ökad artrikedom och ängen har många sällsynta blommor idag istället för de nässlor och hallon som växte där när de började. Ängen ligger oerhört vackert med utsikt över Färgen. Eftersom det är så extremt ont om foder i år så är det viktigt att ta vara på allt som finns. Vi rev också ett gammalt staket som ska ersättas med ett nytt. Vi hamlade därför också en lönn som ska bli vinterfoder till fåren. Alla grenar skars av och sedan buntades grenar med löv ihop för att hängas på tork i ladan. Sista jobbet för dagen blev att gödsla ut vinterns ströbädd. Det är alltid ett skitgöra. Fåren trampar och trampar och halmen dränks i urin och fårskit så det blir till en tjock kaka. Ströbädd låter som något fluffigt men det är snarare tungt och kompakt som cement och luktar tungt av ammoniak. Inte världens trevligaste jobb men när man är många går det förvånansvärt fort. På våra arbetsdagar är alla välkomna – stora som små. Man behöver inte vara med i projektet utan bara ha lust att prova på livet på landet för en dag. Man lär sig alltid något nytt och det finns alltid människor som är bra på att förklara och lära ut olika sysslor. Vi jobbar ganska hårt men tar också rejält med rast för fika och lunch vilket är nog så viktigt eftersom det är då vi hinner prata med varandra.