Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 2 av 13)

Griplastarvagn

Vi tillträdde Östäng på hösten 2014 och har sedan dess hanterat de träd vi har fällt med en wirekran. Den typen av kran drivs av traktorns kraftuttag som får en vinsch att både dra fram en stock och att lyfta upp den på vagnen. Den typen av kran har tillverkats sedan 60-talet och går fortfarande att köpa ny från Sonnys maskiner i Grästorp.

Vår kran är utrustad med hydraulkolv och det är bra men det är ändå en kamp när tyngre stockar ska hanteras.

En griplastarvagn har funnits på önskelistan länge och tack vare våra sponsorer, farmor och farfar, så har vi kunnat köpa en.

Det blev en Moheda-vagn som är tillverkad utanför Bäckefors i Dalsland. Tillverkningen av griplastarvagnar finns fortfarande kvar på samma plats. Det är svårt att veta tillräckligt innan köp och vissa erfarenheter kostar arbete och pengar. Då känns det bra när mer erfarna kommenterar inköpet med kommentaren, Moheda- ja det är ju rejäla saker. Hoppas att det stämmer.

Detta har varit ännu en djungel att sätta sig in i. Efter några vintrars studier så visste vi på ett ungefär vad vi ville ha.

Vi ville inte ha för stor vagn. Vi har två traktorer som båda är ganska små. En på 50 hästkrafter och en på 60. För stora vagnar är onödigt bökiga och våra traktorer kanske inte kan driva gripkranen eller dra hem ett fullt lass uppför backen. Storleken brukar anges i ton efter ungefärlig maximalt last och den vi fick tag på är på 8 ton. Den finns även som 10-tonnare med enda skillnaden att däcken är kraftigare.

Forhaga mekaniska verkstad har gjort kranen som enligt skylten är av modell 220C från 1986. Med tanke på att den i år kommer att fylla 34 år så ser den ut att vara i gott skick.

Vagnen ser kanske rostig ut men jämfört med många andra på Blocket så har denna ovanligt mycket färg kvar. Skogsarbete sliter på grejerna.

Här syns även vinschen som ska dra in stockarna. Även den drivs av hydraulik. Flottare kranar har fjärrstyrning av vinschen via radio. denna har också fjärrstyrning men det är via snöre.

Gripklon styrs av en dubbelverkande hydraulcylinder som ska ha kraft till att både stänga och öppna. Runda burken överst på bilden är rotatorn som kan vrida gripklon. Alla rotatorer kan inte vrida sig hela varvet runt. Vi får se hur det är med denna.

I överkant på den här bilden syns en av de två (tror att de är två… kanske är det en dubbelverkande?) hydraulcylindrarna som vrider hela kranen. Längre ner i bilden ovan syns nästan inte en av de saker vi ville ha. Ramstyrning. Det innebär att balken som håller fast vagnen vid traktorn kan justeras lite i sidled. Det syns som att balken går in i en ”låda”. Inne i lådan sitter en hydraulcylinder som sköter den lilla rörelsen höger-vänster. Det är svårt att backa ett sånt här ekipage med precision. Ett av skälen är att hitchkroken som håller vagnen sitter alldeles bakom bakaxeln. Det gör att stora traktorrörelser ger små utslag på vagnen och det blir ett tröttsamt back och fram och back och fram för att få vagnen dit den ska. Med ramstyrning kan vagnen riktas om en smula och det gör en stor skillnad.

Det finns ganska många hydrauliska funktioner på vagnen. Dels har kranen två hydraulcylindrar för att kunna lyfta, sedan har den en (eller om det är två) för att vridas. En dubbel för gripklon och så en för ramstyrningen. Den sista hydraulfunktionen är vinschen.

Många vagnar har två hydraulcylindrar till och det är hydrauliska stödben. På denna vagnen fälls de ner manuellt dvs. varje stopp kräver att föraren går ur och fäller ner dem. Efter att skockarna på platsen är på kärran så ska de fällas upp igen. Lika manuellt. Det finns byggsatser för några tusenlappar och många installerar hydrauliska stödben. Vi får se hur stort besvär det är med manuella ben. Efter att ha hanterat en wirekran några vintrar så känns det som ett lyxproblem.

All hydraulik ska ju hanteras och det sker med de här reglagen. Just nu så hänger ventilpaketet upp och ner. Vi får se var det placeras. En vanlig plats är att hänga det utanför traktorns bakruta så att spakarna kan hanteras inifrån traktorn under förutsättning att föraren står på knä i stolen. Vi får se var det hamnar.

Stödben med äkta mekanik.

Sista bilden blir på ventilpaketets gavel. Vi har bara gläntat på dörren till hydraulikens underbara värld och det kommer att bli lärorikt att koppla in vagnen på traktorns hydraulsystem. Vi vet i alla fall att P står för Pressure eller Pump och att T står för Tank. Det är en standardiserad märkning. Slangen som är kopplad till T ska vara en så kallad fri eller öppen retur. Den ska inte ha något tryck i sig utan oljan ska kunna rinna fritt tillbaka till tanken.

Det skumma är att den inte gör det utan i stället går upp till vinschen. det finns mycket att lära sig här. Tur att det finns forum som www.maskinisten.net. Där finns det ett enormt kunnande om allt sånt här och dessutom håller alla en hövlig ton. Rekommenderas.

Fotograf på besök

I helgerna har vi haft min bror med familj på besök. Det är alltid trevligt och ibland resulterar det i att vi får några foton skickade till oss. Varje gång slås man av skillnaden mot de foton vi normalt publicerar på vår blogg. Den här gången är det fokus på våra hönor. Håll till godo!

Frysrum som slungrum

Om någon hör oss säga att vi ska åka någonstans och plocka ner ett kyl- eller frysrum i framtiden så påminn oss om att vi först ska kontrollera så att det inte är fastbyggt innanför en branddörr och ett nytt kontor.

Vi hittade ett frysrum på blocket och bilden såg ut ungefär som den ovan. Ett rejält frysrum på 36 kvadratmeter. Enligt säljaren skulle taket och golvet vara sex meter långa skivor och rummets totala höjd skulle vara tre meter. Vi tyckte att det lät perfekt för vi har letat efter något liknande för att återanvända som slungrum. Bitätt och isolerat och relativt lätt att bygga upp. Frysrum är byggda av så kallade sandwich-paneler som består av en plåt på var sida och isoleringsmaterial emellan. Det är bra isolervärde i skivorna, ungefär motsvarande dubbla tjockleken med mineralull. Eftersom de är klädda med plåt så är de lätta att torka av och hålla rena. Vi är inte riktigt nöjda med vårt nuvarande slungrum då det är alldeles för trångt och svårt att rengöra. Biodling kräver mycket material i form av ramar och lådor och dessutom slunga och annan slungutrustning tillsammans med tomma burkar och lock. Nu får vi inte plats så det står biutrustning lite var stans vilket innebär att vi har svårt att hitta rätt pinaler. Nu är tanken att vi ska ha allt på ett ställe i ett bitätt utrymme där vi kan hålla temperatur när det behövs.

Jonas körde ner till sin bror i Falkenberg med bil och släpkärra i lördags för att kunna landa i närheten av Bjuv i västra Skåne tidigt på söndag morgon. Där började han med att märka upp alla skivor. Vi har ju tidigare satt ihop ett kylrum som någon annan märkt upp och det var inte lätt att begripa vad märkningarna betydde och hur de hängde ihop. Nu ville vi ha det ordentligt gjort med en gång.

Sedan började han skruva loss alla golvskivor och lyfte ut dem. Det är många skruv som ska lossas och alla vill inte komma upp.

Därefter demonterade han dubbelgips och reglar som var ditsatta för att undvika smutssamlande schakt. Sedan gav han sig på alla elkablar, nätverkskablar, hörnplåtar och annat smått och gott. När plåtarna som täckte tak-väggskarvarna på utsidan tagits bort kunde man se hur takskivorna var ihopfogade med spont.

Alla skarvar var silikonade på ut- och insida och skarvarna limmade med ett lim som påminnde om fönsterkitt som inte hade stelnat. Vi fick därför använda mattkniv i alla skarvar för att skära isär. Silikonet var ganska lätt att skära i med sättlimmet var kletigt och segt så vi fick ta i rejält.

Det blir en del skruvar att skruva ut. Mycket gips och plåtar behövdes tas bort. Den biten hade vi inte räknat med utan vi trodde det var ett fristående frysrum vi skulle plocka ner. Bilden visar första tredjedelen av skruvskörden.

De som satt ihop frysrummet har förmodligen haft extrapris på sättlim och fogskum för det hade används rikligt.

Varken taket eller golvet bestod av sex meter långa skivor som vi fått uppgift om utan av tremetare. Där de möttes bars de upp av en balk i skarven. Skönt. Balken hände sedan i taket ovanför i två vajrar.

I skarven mellan skivorna fanns svarta block som låste dem i varandra. De var gjorda av någon väldigt hård plast. Det satt en del i varje skiva och sedan låstes de ihop av den lilla fyrkanten i mitten.

I en av väggarna satt frysaggregatet. Det är en mäktig pjäs. Det som syns på bilden är den lilla delen. Huvuddelen som är högre sitter på andra sidan väggen och där hade de byggt upp en kontorsmodul som gör att man inte kan ta ut aggregatet samma väg som det sattes in. Mellanrummet mellan frysrummet och kontorsmodulen var väldigt smalt. Det gick att ta sig in där men det var inte mycket mer. Vi insåg så fort vi fick syn på detta att vi skulle få problem med att ta ner aggregatet så vi började helt enkelt inte med det utan sköt problemet framför oss.

På måndag morgon strax efter sju körde vi igång med taket. Varje skiva skars först loss från lim och silikon och sedan använde vi stämjärn, kofot, knivar och fingrar för att tvinga isär skivorna. Dels skulle de delas från varandra och dels lossas från väggarna.

Eftersom ena änden på varje skiva låg på balken i mitten som hängde på vajrar i taket var det lite läskigt. Det var inte någon stadig balk utan mer två brädor varav den undre var plåtklädd.

När skivorna lossat skulle de ner. De är stabila när de sitter på plats men blir lätt skadade i kanterna när de är lösa.

Varje skiva vi tog ner satte vi på en pallyft och körde bort genom fabriken till utgången där vi nu hade en bil med släpkärra och en lastbil med släpkärra.

Vi vågade inte lita på balken när halva taket var nere så då satte vi upp en trave EU-pallar under för att inget skulle rasa in.

Om de inte hade byggt upp nya saker runt omkring frysrummet så hade vi efter taket kunnat börja med att ta ner alla väggarna. Nu upptäckte vi, efter att främre väggen var nere, att vi inte kunde få loss fler väggelement. Efter en stunds fundering bestämde vi oss för att istället fortsätta med golvet.

Vi tog bort de två skivorna som låg närmast vänster vägg och kunde därefter lossa vänsterväggen. I botten på väggarna sitter en u-plåt som är fastskruvad i betonggolvet. För att kunna få in något i väggfogarna måste man kunna röra skivorna lite i sidled. Det går inte om man inte först viker ner u-plåten men eftersom vi inte kom åt väggen från utsidan så var vi tvungna att ta golvet först. De två första golvskivorna var en utmaning. Det gick inte att komma ner med något mellan väggen och skivan så vi fick arbeta framifrån och försöka tvinga upp yttre långsidan genom att lyfta med kofot och skicka in en lång bräda. När vi lyft en bit fastnade skivan mot väggen så vi fick övergå till att försöka lyfta upp skiva nummer två och sedan tvinga tillbaka skiva nummer ett för att få en glipa där vi kunde köra ner kofoten för att sedan återigen försöka tvinga upp den i ytterkant och få loss den. (nu började vi bli trötta)

Golvet låg på en sandbädd med värmekablar. Frysrum utan värmekabel kan inte tina den tjäle som så småningom skapas under golvet. Då börjar golvet att resa sig och gå sönder. För att inte riskera något hade detta frysrummet dubbla värmekablar. En att använda då och då plus en i reserv om den första skulle gå sönder. Sanden får ligga kvar men värmekabeln kan komma väl till pass i plantuppdragningen som vi ska bygga i vinter.

Vi fortsatte med vänsterväggen som också gick relativt lätt ända tills vi kom bort till hörnet. Där tog det stopp och vi var trötta så vi tog en bulle till och fortsatte med golvet.

När de första två skivorna var borta så gick resten av golvet lätt. Tyngsta delen nu var att köra bort skivorna och lasta dem på släpet. Ett släp var redan fullt av takskivorna och nu fylldes det andra släpet av golvskivorna. Väggskivorna hade vi börjat lägga inne i lastbilen.

När golvet var borta kunde vi vika ner u-plåten på inre väggen och lyfta in vänster del av väggen så att det blev en springa mellan hörnet och väggen så att hörnet kunde lossas. Innan vi lyfte in väggen så fanns det helt enkelt inte utrymme att dela på skivorna. När hörnet väl hade lossnat så gick bakre väggen på ren rutin. Nu var det bara en vägg plus en skiva kvar men båda flaken och lastbilen var fulla och orken helt slut så vi insåg att vi skulle bli tvungna att köra hem till Alingsås och komma tillbaka nästa dag.

Klockan var 21 och det var blåsigt och kallt ute. Vi satte oss i var sin bil och såg till att vi hade bullar, frukt och kakor i båda passagerarsätena och sedan började resan hem. 29 mil. Vi stannade för kvällsmat och avstämning i Varberg och kände oss på det hela taget ganska nöjda med dagen även om det var surt att vi inte hunnit klart. Allt gick bra ända till Lerum där glödtrådssymbolen på lastbilen plötsligt började blinka gult och lastbilen förlorade orken. Den klarade inte längre uppförsbackarna på femman, eller fyran heller för den delen. I en uppförsbacke var jag nere på tvåan och det gick ändå trögt. Vi stannade till i Floda och refererade men insåg att vi inte hade något att välja på utan vi fortsatte och höll tummarna för att vi skulle komma hela vägen. Bilar låg i diket och det var blixthalka så det kanske var tur att vi inte kunde köra fort. Bilen höll ända hem och där väntade djuren och värmepannan och avlastning av kärrorna. Man kan säga att det tog emot att lasta av två släp klockan ett på natten men innan två låg vi i sängen och somnade direkt.

Klockan sju på tisdag morgon ringde klockan. Vi hade tänkt köra ner med gallerkärra och lastbil men den planen höll inte. Jonas fick köra iväg till Vårgårda och lämna tillbaka ett hyrsläp medan jag tog hand om djuren och eldade i pannan. Sedan satte vi oss i bilen och körde till Alingsås med det andra hyrsläpet och bytte ut det mot en täckt kärra och gav oss av mot Skåne.

Vi hade i detta läge inte någon aning om huruvida vi skulle lyckas ta ner resten eller ej. Problemet var att frysaggregatet inte gick att ta ut på grund av kontorsmodulen. Ett annat problem var att yttre hörnet av sista väggen var fastsatt i en vinkelplåt som i sin tur satt fast innanför en plåt som satt som skydd för den nymonterade branddörrens motvikt. Vi insåg att om vi tog bort den sista skivan av den inre väggen så skulle hela sista väggen kunna falla utåt med aggregat och allt.

Jonas började med att klämma in sig mellan aggregatsväggen och kontorsmodulen och skruva bort så mycket skyddsplåtar och annat han kunde på aggregatet för att vi skulle få en uppfattning om problemet.

Jag började med att skyffla bort all sand för att vi skulle kunna köra in en truck. Sedan försökte jag få bort allt segt, envetet foglim som aggregatet var fastsatt med på insidan medan Jonas gjorde det samma på utsidan.

Aggregatet sitter i huvudsak fast med fyra kraftiga bultar som går igenom en plåt, väggskivan och en likadan plåt på insidan. Dessa vågade vi inte röra.

Vätskepaus och tankepaus.

Vi la en pall på pallgafflarna och hissade upp för att aggregatet skulle hållas uppe medan vi monterade bort sista väggbiten på inre väggen.

När den var borta upptäckte vi ytterligare en liten minivägg som gjorde att hörnet inte gick att få ner. Fler skruvar att dra ut och mer gips att ta ner. När det väl var gjort så fick vi loss hörnet.

När inre hörnet var borta gav vi oss på det yttre. Hur vi än försökte få in sågblad och bända så gick det inte att få loss plåten. Till sist bestämde vi oss för att helt enkelt montera bort skyddsplåten framför den nybyggda branddörrens motvikt för att komma åt. Den var hopnitad så vi fick borra upp och snygga till med vinkelslipen. När skyddsplåten väl var borta kunde vi skruva bort vinkelplåten från hörnet. Problemet var bara att det fortfarande inte fanns nog utrymme för att skjuta ut hörnet. Vi fick bocka ner u-plåten längst med hela golvet och luta väggen mot trucken och backa den bakåt. Det gjorde att vi till sist kunde lossa hörnet.

Nu lutade väggen mot pallen och vi sänkte och backade sänkte och backade och till en början gick det bra men sedan gled pallen och vi fick lägga emellan brädor för att den skulle hållas på plats. Vi backade och sänkte och backade och sänkte och det gick bra ett tag till men sedan gled aggregatet och vi blev rädda att fläktarna under skulle ta skada.

Det var bara till att ändra taktik så vi knuffade upp väggen igen och satte fast en rem i aggregatet som vi fäste i pallgafflarna.

Vår nya taktik fungerade bättre men det var ändå läskigt eftersom aggregatet väger 220 kilo och mesta av tyngden är på insidan.

När vi backat ut en bit satte vi därför på ytterligare en rem genom att lossa de stora bultarna så vi fick bulthålen att trä remmen igenom. Något annat bra fäste fanns inte. Vi backade och det gick väldigt bra till att börja med men rätt som det var så gick ena väggskivan av och det blev lite oreda.

Aggregatet hängde dock tryggt i sina linor.

Vi skar och sågade och fick loss väggskivorna från aggregatet och började köra ut allt till släpet. Vi hade med oss en hel del verktyg, matsäck, stege och annat så det var mycket att bära ut. Alla skivor och annat har vi burit ut genom en vanlig dörr. Det fanns dock inte någon chans att få ut aggregatet den vägen. Planen var ju att vi skulle haft alla skivor i lastbilen och sedan hissat ner aggregatet på en gallerkärra men eftersom lastbilen la av natten innan så hade vi nu ett täckt släp med nedfällbar baklem vilket visade sig vara väldigt dumt. Man bär inte upp 220 kilo aggregat. Vi fick till slut hjälp av två killar och tillsammans med dem försökte vi köra upp aggregatet med pallyft. Vinkeln blev dock fel så det fastnade halvvägs. Nu började vi att titta på klockan. De jobbar två skift och stänger för dagen klockan 22. Reservplanen fick bli att en av oss skulle komma tillbaka dagen efter med en öppen kärra. Inte roligt.

Till slut kom en av de hjälpsamma killarna på att vi kunde ta en kortare pallyft och på så sätt dra upp aggregatet på släpet. Med en millimeter till godo fick vi sedan ut pallyften under aggregatets förångare. När väl aggregatet var på plats så började lastningen av alla kvarvarande väggskivor, plåtar och dörren. Det var ett pusslande där centimeterna inte alltid var på vår sida. Vi fick bära ut och in ett par gånger innan allt var på plats. När vi äntligen var klara och kunde lämna byggnaden var klockan 21.40 och personalen skulle larma på kvart i tio. Vi klarade alltså jobbet med fem minuters marginal. Sedan satte vi oss i bilen och Jonas körde medan jag tog en lur. I Göteborg kroknade han så jag tog över och han kunde sova en stund på hemvägen. När vi kom hem var klockan tjugo över två och vi insåg att vi inte orkade lasta ur utan vi gick och la oss direkt efter att vi tagit hand om djuren och eldat.

Idag ringde klockan 8 och vi gick upp för att lasta ur. Vi hade tur och kunde stoppa vår granne Magnus som hjälpte till. Alla skivor gick lätt och sedan kunde vi med hjälp av höhissen och en stålbalk som vi trädde igenom pallen under aggregatet även lyfta ut det. Sedan tog Jonas släpet efter den trötta lastbilen och körde in det till Alingsås där han lämnade tillbaka släpet och lämnade in lastbilen på verkstaden och tog bussen hem medan jag tog hand om djuren och packade ur allt som fanns i bilen.

Nu ligger allt på plats i ladugården där det nya slungrummet ska byggas. Det blir inte i dag för idag blir en vilodag.

Det blir nog inte i morgon heller, våra muskler behöver vila lite. Men det kommer ju fler dagar. Det ska bli roligt.

Senfärdig beskärning

Vi planterade två vinstockar vid lagårdsväggen. Vi har påmint oss själva om att de ska beskäras och bindas upp men det har liksom inte blivit av. Vi har väntat på att väggen skulle målas och det har inte hunnits med. Först med väggen vitmålad har vi kunnat bygga en träställning som vinet ska få klättra på. När väggen väl var målad och pergolan klar så blev det lite hektiskt med marknader, odlingen och skörd så vi har helt enkelt inte varit hemma båda två utan att vara upptagna med något annat – förrän idag.

En av stockarna har verkligen trivts och försökt ta sig över vägen. Den är av sorten Himrod och har trasslat in sig i sig själv ganska ordentligt.

Våra förra wwoofare byggde en bra träställning som vi hoppas att vinstockarna ska hålla sig till. Det gömde sig lite för många druvklasar i det som såg ut som en lövhög men det är nog för sent att gallra nu. Vi får hoppas på mycket sol i slutet av sommaren så att de hinner mogna.

Betydligt bättre än innan. Proffs kanske skulle gjort på annat sätt men vi upplever det som ett stort framsteg.

Den här typen av frilandsdruvor kallas för ”staketdruvor”, tydligen en felaktig översättning från lettiska eller ryska. Det borde vara ”trädgårdsdruvor” men trädgård och staket är tydligen samma ord och då blev det som det blev.

De är lite speciella eftersom de inte får beskäras under våren men måste beskäras under både sommar och vinter.

Inne i hörnet står en annan staketdruva. Den borde ha ännu mer värme men den är betydligt mindre så kanske får den mindre vatten än den andra. Eller så står den andra i en gammal gödselhög. Vem vet?

Höhissen fungerar!

Vår ladugård är byggd på trettiotalet och har en hängande ”räls” i nocken som ser ut att vara original. Hisspelet är utbytt och är förmodligen installerat under åttiotalet.

Förra året lyckades vi använda spelet med hjälp av ett nät som vi lastade för hand med högafflar. Lättare arbete än med bara högafflar men ändå ganska tufft jobb.

När vi försökte använda spelet i år så betedde det sig underligt. Det visade sig att det fanns glapp och trasiga plastdelar i kontrolldosan. Inte konstigt att problemen kom och gick. Vi förstod oss inte på det själva utan fick kalla in Herr Helgesson som redde ut problemen. Han hade dessutom en kontrolldosa liggande som vi kunde använda som ersättare.

Spelet fungerar på ett lite udda sätt. Det finns säkert goda skäl till att det är som det är men ändå. Svart och grön knapp växlar mellan om en lintrumma eller båda trummorna ska aktiveras. De två trummorna sitter på samma axel. En aktiverad trumma ger en upp/ner-rörelse. Två aktiverade trummor ger en diagonal rörelse. Blå och röd knapp styr motorn som matar in eller ut.

För några veckor sedan fick vi köpa en höklo av Karl i Knutstorp här i Bjärke.

Den har legat några år så ytrosten behövdes slipas bort. Det är ju viktigt att den inte hindras när klorna ska in i höet. Här är en av fyra klor slipad. Efter slipningen smordes låset upp och dessutom fick hela manicken ett tunt lager maskinfett.

Höklon ser ganska aggressiv ut när den är upphängd i de fyra kedjorna.

När den är nedsänkt till höet ska klorna tryckas ner, handkraft eller ett bestämt stamp fungerar. Sedan ska en klämma sättas på centrumfästet så att lyftet inte sker i kedjorna som öppnar klon utan i centrum.

Den lyfter ganska mycket hö.

Eftersom spelet bara kan arbeta uppåt/nedåt eller uppåt-höger/nedåt-vänster så får resan till höloftet ske i två steg. Först uppåt-höger, sedan nedåt, sedan uppåt-höger igen. I alla fall i början. Vi har ju hö överallt just nu och vi börjar med det som ligger längst bort från höloftet.

När klon är i rätt position är det bara att dra i snöret som lossar spärren till centrumlåset. Smidigt!

Nu är frågan hur mycket av höet som kommer att få plats. Svårt att gissa. Förmodligen mer än hälften.

Motgångar och medgångar

Vi gillar hö. Det är inget fel på ensilage men vanligt hör passar oss bra. Det är lätthanterligt, vi kan skaffa fram det själva och fåren tycker om det.

Hö och ensilage är ju egentligen bara två olika konserveringsmetoder. För att bakterier ska må bra (och förstöra gräset som fåren ska äta under vintern) ska de ha fyra saker. De behöver mat (gräs), någorlunda rätt temperatur och de behöver vatten och syre. Ta bort en av dessa fyra så kan inte bakterierna äta eller föröka sig. Att ta bort gräset är naturligtvis inte aktuellt. Att frysa in gräset är inte heller realistiskt. Alltså står valet mellan att ta bort vattnet eller syret. Att ta bort syret var inte genomförbart innan sträckplasten kom och nu är det den självklara konserveringsmetoden av gräs för nästan alla. De vita bollarna dyker upp på de flesta av Sveriges vallar i väntan på transport till djurens vinterställe.

Det finns några nackdelar med ensilage, i alla fall för oss. Vi har inte så många djur. Vinterbesättningen har varierat mellan fem och 12 djur. Det har fungerat att använda ensilage, i alla fall när antalet får närmar sig tio. När ensilagebalen väl är öppnad bör den inte förbli oäten alltför länge, samma som för konserverad människomat. För de som har kor är saken en annan. Två kor äter mer än våra får och det är kanske därför som balarna är såpass stora. Vikten på balarna varierar men drygt ett halvt ton är en vanlig vikt. Vi testade att plasta egna minibalar men det var inte heller något för oss. Som sagt, vi gillar hö.

Vädret har varit helt annorlunda än förra året som var ett torrår. Vi har fått lagom med regn. En skur var tredje dag eller någon gång i veckan. Det har varit en bra försommar för växterna men nu ville vi gärna ha några dagas uppehåll för att bärga hem vårt hö. Till slut såg SMHI:s prognos tillräckligt bra ut. Inget regn på en vecka – det var dags.

Vår rotorslåtter har förlorat sin kåpa efter en närkamp med en fallen asp, men den fungerar alldeles utmärkt ändå. Med ganska hög ambition slogs gräset på fem olika gärden. Det är inga stora arealer. Det största är precis 1 ha och tillsammans är de fem gärdena nog drygt 2 ha.

När både traktor och redskap är ålderstigna är det alltid lite nervöst. Det är som att ta ett riktigt djupt andetag inför ett utdraget hopp. Det är fem manicker som ska vara på gott mekaniskt humör. Dels traktorn, sedan rotorslåtteraggregatet. Efter dem kommer hövändaren, strängläggaren och självlastarvagnen.

Traktorn startade snällt som vanligt och visade sin bästa sida trots att bromsarna är lika dåliga som alltid. Rotorslåttern fungerade som sagt utan problem. Så efter 5-6 timmar (ja, det kan ta så lång tid för 2 ha även när allt fungerar), så var det dags för fortsättningen.

Och nu ville det sig inte riktigt. Vår hövändare är egentligen ett kombinerat hövandar- och strängläggaraggregat. Det betyder att det är inte särskilt bra på någon av uppgifterna. I början hade vi bara detta och våra strängar med hö var aldrig imponerande. Sedan kom vi över en (gammal) riktig strängläggare till ett rimligt pris så nu får kombimaskinen duga som hövändare, det vill säga, den luftar gräset så att det ska torka fortare.

Första stoppet kom efter 700 meter. Jag hade glömt att spärra trepunktsarmarna efter bytet från rotorslåtter till hövändare så vändaren kunde röra sig något i sidled. Det gjorde den och tog med sig den undre stängseltråden.

Den som tittar noga ser metalltråd och plast/metall-snöre som inte ska sitta fast runt hjul och annat.

Det gick att få bort stängseltråden för att fortsätta. Plötsligt lät det annorlunda. Det berodde på att den långa kilremmen som driver de båda roterande hjulen hade lossnat. Det verkade bero på att en liten sprint hade hoppat loss. Det skulle i sin tur eventuellt kunna bero på att ”sprätthjulens” fjädrar nästan möttes i stället för att turas om. Så det slog stopp när det blev mycket gräs att vända på.

Observera att båda gummihjulen än så länge är hela…

Med hjälp av en haj, det vill säga en slank skiftnyckel som alltid är med mig, så gick det att få tillbaka remmen och att temporärt ersätta den försvunna sprinten. Remmen är intressant på så sätt att den vrider sig ett kvartsvarv för att ta upp kraften från kraftaxeln, sedan ett kvarts varv tillbaka igen. Sedan vrider den sig ett halvt varv för att få sprätthjulen att röra sig åt olika håll, sedan ett halvt varv tillbaka igen. Fiffigt.

Det finns en fot på vändaren som bara används vid parkering. Den hölls uppe med en bult som förmodligen var av fel dimension. Eftersom bulten försvann och foten slog i backen i farten så är det för sent att mäta upp den. Om den inte hittas igen såklart. De sitter en lagom stor bult på plats.

Ena däcket behövde pumpas före start. Det såg fint ut, men efter drygt halva jobbet så såg det ut så här.

Slangen på hitsidan, däcket på bortsidan och fälgen mittemellan. Det gick att slutföra arbetet trots ett havererat däck.

Så dagen har varit blandad. Några saker ska dock föras in på plus-sidan. Den första är att det kom en ormvråk som ville jaga sorkar. Den landade på det första fältet redan innan jag var klar med hövändandet.

Minns inte om den landade eller flög iväg. Det är svårt med mobilkamera genom en skitig traktorruta. När jag närmade mig lite för mycket blev den sur och satte sig i en tall.

Dagen bästa inträffade dock under förmiddagen. Tre fjärdedelar av gärdet var slaget och Ylva, Ina och Tilda skulle komma med kaffe.

Något skuttar plötsligt iväg. Ett kid. Finns det ett så finns det ofta två. Det var bara att börja leta i det meterhöga gräset och nog låg det ett syskon och tryckte.

Jag har hört om hur obehagligt det är att skada eller döda kid under slåttern när de ligger och trycker i gräset. Jag har funderat på om det verkligen är svårt att se ett kid i gräset men nu kan jag intyga att det stämmer. Jag hade tur när ett av dem sprang iväg trots att de ”ska” ligga och vänta tills faran är över. Kanske var det vår traktor som förde tillräckligt mycket oväsen?

Det är inte alls konstigt att de inte upptäcks. De plattar inte till onödigt mycket gräs. Tvärtom så lutar sig gräset över dem. Så när familjen kom med fika kunde vi försiktigt ta en titt på det liggande kidet innan vi skrämde iväg det åt samma håll som det första.

Mitt under kaffet hörde vi ett tydligt skrik, som från en kraftig fågel. Sekunden efter kom kidens mamma med ett språng över stängslet. Hon hade varit på andra sidan än åt det håll som kiden hade begett sig men efter signalen så kom hon som en vind. Det gick fort så vi kunde inte bestämma oss för om hon var rådjur eller hjort. Ett par timmar senare gick de tre i kvällssolen och såg inte särskilt skärrade ut. Skönt att det gick bra.

Avläggare och puckelsamhälle

När försommaren är här vill bina gärna föröka sig genom att svärma. Vi brukar ha en tom kupa stående en bit bort med ramar och vax i, men det brukar inte fungera. Svärmarna tycker att de har hittat ett bättre ställe och så flyger de utom synhåll. I och med att en stor del av de vuxna bina följer med svärmen så förlorar samhället en stor del av den nektarsamlande förmågan och honungsskörden blir mindre.

Ett sätt att hantera detta är att skapa ”konstsvärmar” genom att ta lagom många ramar med ägg och larver plus vuxna bin och placera dem i en ny kupa. Då drar de upp en ny drottning och året efter kan det samhället räknas som ett fullproducerande. Modersamhället får dessutom lite mer plats och har behov av att bygga om vaxet i kupan så en del av svärmlusten försvinner.

Idag gjorde jag på ett annat sätt. Efter förmiddagens åskskur kändes det som ”svärm-väder”. Varmt, soligt och utan starka vindar. Det var hög tid att dyka ner i de starkaste samhällena. I ett av dem hittade jag den här ramen. Drottningcellen till vänster är tom medan den till höger inte har öppnats ännu.

Det kan nog finnas flera förklaringar till detta. I den vänstra är det tydligt att en nykläckt drottning har bitit sig ut i toppen. Hålet var cirkelrunt innan jag råkade stöta till toppen av cellen. Antingen har den nykläckta drottningen ersatt den gamla i ett ”stilla byte”. Det betyder att drottningen byts ut utan svärmning. Eller så har den nya drottningen ersatt den gamla drottningen som tagit till vingarna tillsammans med en svärm. Den nya har i alla fall inte hunnit döda sin lillasyster. I så fall hade den högra drottningcellen varit öppnad på mitten. Drottningarna lär endast använda sin gadd mot andra drottningar. Hon kan också flugit iväg i svärm nummer två men samhället var proppfullt med bin så det var osannolikt att två svärmar gått iväg.

Vad som egentligen skett lär förbli en gåta men jag kunde i alla fall göra en avläggare med den okläckta drottningcellen i mitten.


Sedan var det hög tid att ta hand om det enda samhället som inte klarat av vintern. Samhället lever men det föds inga arbetsbin utan bara drönare. Drönarnas puppor är längre än arbetsbinas och sticker ut som små pucklar. Ett samhälle som bara har pucklar kallas därmed för puckelsamhälle.

Anledningen brukar vara att drottningen av någon anledning har dött och att ett av arbetsbina känt sig manad att efterträda henne. Eftersom den nya ”drottningen” inte har parat sig kan hon bara lägga obefruktade ägg som alla kommer att ge upphov till hanar, det vill säga drönare.

Ett sätt att kurera samhället skulle kunna vara att sätta till en ram med en drottningcell på. Problemet är att den gamla oparade arbetsbi-drottningen kommer att döda den nya.

Jag fick höra ett tips av Stefian i Hjo. Han berättade att man kan kasta alla bina i samhället på marken. Alla bin som kan flyga kommer att återvända till kupan. de som inte kan flyga är nykläckta bin som i det här fallet alla är drönare. Finessen är att det äggläggande arbetsbiet inte heller kan flyga. Hennes äggstockar väger för mycket. Så hon kan inte ta sig tillbaka till kupan för att döda den nya drottningen. Så jag placerade en avläggare på platsen där puckelsamhället stod. De bin som vill och kan återvända är förmodligen välkomna och förhoppningsvis kläcks snart en ny drottning.

Jag kastade ut alla bina på ett upp- och nervänt kuplock. Det lär gå att se ett extra tjockt arbetsbi som är den äggläggande drönarmodern men jag hittade ingen sådan. Snart var i alla fall nästan alla bin bortflugna. Kanske fungerar knepet. Vi får se.

Arlinds holk

I morgon bitti åker Arlind iväg från Östäng. Nästa mål på resan är att hälsa på en kusin i Köpenhamn.

Det är ett ganska komplicerat bygge med dubbla boendemöjligheter och en golvdörr som mest är design.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen så holken kom inte på plats förrän vid halv tio. Nu sitter den på verkstadsgaveln och väntar på inflyttare. Kanske redan till våren 2020.

Tack, Arlind för den här tiden och lycka till med resten av europaresan!

Lammrally 2019

Under våren finns en ganska kort period som skulle kunna kallas för lammrallysäsong. Den börjar när en handfull tackor har lärt känna sina lamm och delar inhägnad. Den slutar när de går ut på bete, inte för att den måste ta slut då men den är inte lika intensiv som den är inomhus.

Tackorna får kraftfoder som komplement till det vanliga grovfodret. Vi använder hela kärnor av korn som kraftfoder. Det är tydligen tillräckligt gott för att tackorna för en stund låter lammen härja som de vill. Och då blir det lammrally.

De yngsta lammen fattar inte riktigt men hakar på ibland medan deras mödrar står med stinna juver och letar korn på foderbordet. Efter några minuter är friheten över och tackornas kontrollbehov tar över igen.

Vårstäda bikupor

Bina klarar i allmänhet sig själva till största delen men efter vintern ligger det alltid döda bin på botten av kupan. Mängden varierar. Vissa samhällen städar bättre än andra. Som mest blir det en kaka på 2-3 cm. Tidigt på våren, när vädret tillåter, så brukar jag städa undan de döda bina, vaxsmulor och annat som hamnat på golvet i kuporna. Jag missade den förra värmeperioden men idag passade jag på. I år har det varit torrt så det var torrt och lätt att skrapa bort med kupkniven. Det blev en halv hink från tio kupor. Lite mindre än vanligt. Under andra år kan vissa samhällen ha en smetig stinkande mögelhärd längst ner. Det är kanske naturligt men det känns inte bra.

Så här såg det ut den 4:e februari. Drottningen hade börjat lägga ägg och bina drar upp värmen ordentligt så att inte äggen och larverna kyls ner. Yngelklotet är ganska litet och på just dessa två kupor måste det vara högst upp. Värmen är tillräckligt hög för att smälta snön genom frigoliten.

22:a mars lyfte jag på locken för att se om något samhälle hade dött under vintern. Alla levde!

Det finns tydliga skillnader mellan olika samhällen. En del håller sig alldeles under täckglasen, andra längre ner. Vissa rör sig snabbt medan andra tar det lugnare.

I samband med bottenrensningen är det lätt att se om samhällena mår bra. Det var bra fart på yngelproduktionen och alla våra tio samhällen lever fortfarande. Jag passade på att flytta två foderramar till ett samhälle som vägde lätt. Frigolitkupor är ju lätta så det är bara att lyfta lite i ena sidan för att få en uppfattning om vikten, dvs hur mycket mat de har kvar. Just nu växer samhället snabbt med många nya munnar att mätta. Samtidigt finns det inte så mycket nektar att hämta innan maskrosorna blommar. Så ett bisamhälle kan mycket väl svälta ihjäl i april eller maj.

Allt gick bra förutom att jag fick säsongens första stick. Bidräkten hade tydligen ett hål i grenen så där gick ett bi in och stack mig i låret när tyget klämde henne. Under våren är annars bina snälla. De har fullt upp med att starta upp nektar-säsongen och låter biodlaren vara ifred. Klantigt av mig!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑