Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 2 av 9)

Bisvärm

Efter några dagars skitväder kom en lördag med perfekt biväder. Varmt, torrt och soligt. Det var med andra ord läge att titta till bina eftersom det är svärmingssäsong. Binas brum hördes längre än vanligt, kanske 30 meter.

Det satt en svärm i en liten ek som står alldeles framför kuporna. Det är intressant att se hur intensivt de samlar sig i en klump. Att svärma är binas sätt att bilda fler samhällen. När bina mår bra och det är gott om bin i kupan eller när de tycker att kupan börjar bli för trång börjar de föda upp nya drottningar. Det gör de genom att bygga speciella celler som är mycket större än de vanliga yngelcellerna. Larverna som läggs i dessa celler utvecklas till drottningar. Innan en ny drottning föds ger sig den gamla drottningen iväg med ungefär hälften av bina i kupan. På så sätt blir det två samhällen. När bina svärmar så här i början av säsongen så finns det stora chanser att få två starka samhällen utav ett.

Bin är ju lite berömda för att de är så ovilliga att stickas när de svärmar. Alla har nog sett bilder eller filmklipp på halvnakna människor med tiotusentals bil som klänger sig fast på kroppen. Det är egentligen logiskt eftersom de inte har något hem att skydda. Varför offra livet i onödan?

Vi har aldrig fångat en egen svärm tidigare. En gång fångade vi en hemma hos Anders och Catarina men det funkade inte. Kanske kom inte drottningen med?

Nu var vi på hemmaplan men allt är inte självklart för det. Hur länge hade svärmen suttit i eken? När svärmen sitter och väntar håller erfarna spanarbin på att leta upp lämpliga boställen. När de återvänder dansar de för att berätta om sina fynd och till slut har alla enats om vart de ska flytta. Då flyger de iväg och det är för sent att fånga dem.

Hur långt hade den här svärmen kommit i flyttprocessen? Vi ville inte chansa så det var lika bra att försöka skaka ner bina i en låda.

Ek är inte helt perfekt. Dels är det lite speciellt med ekar. Det är inte bara att kapa en gren eller topp, ekar växer inte som ogräs. Dessutom är ekar styva och kan gå av när man vill böja ner dem.

När de flesta av bina var i lådan försökte vi få dem att vandra in i en kupa.

Det gick inte bra så jag hämtade ännu en kuplåda för att ha som tratt och skakade ner bina.

Vi hade planerat att behålla samhället men Sara hade en tom topplistkupa så vi sålde svärmen till henne. Hon bor bara en kilometer härifrån och eftersom det är samma församling så behöver man inte kontakta en bitillsyningsman.  Eftersom bina ska föras över från ramar till ”ickeramar” är det mycket enklare att flytta bin utan yngel eller honung, dvs en svärm. Så Sara fick köpa den. Först lite taktiksnack i bigården.

Ett dygn efter svärmningen förde vi över svärmen till Saras topplistkupa. Återkommer med bilder på den vid annat tillfälle.

Cykelmusteriet på REKO-festival

REKO-festival på Nääs. Många spännande och roliga programpunkter, de flesta med anknytning till hantverk.

Handhyvling av spånt på kilsågade golvbrädor. Magnus skulle bara titta på men kunde inte hålla sig från att hjälpa till.

Föreläsningstältet var lagom stort för att rymma de 12 personer som kom för att lyssna på Martin som driver Cykelmusteriet i Partille.

Martin har hållit på i två år och förra året arbetade han sju dagar i veckan under hela mustningssäsongen. Efterfrågan är stor. Martins mobila musteri får plats på en aluminiumsläpvagn som han drar med en elcykel. Efter föredraget visade han hur han mustar. Utrustningen han hade med sig har han skaffat för att hyra ut. Den består av en handdriven kross som var förvånansvärt tung att veva. Han fick dessutom pressa ner äpplena med ett litermått. Kändes läskigt. I vanliga fall har han en eldriven kross.

Knivarna som krossar äpplena syns i botten på tratten. 

Det var naturligtvis köpta äpplen eftersom det är utanför säsong men det fungerar ju naturligtvis också. 

Äpplekrosset fylls i pressen som är liten och söt. Det är en klassisk modell som man vevar med gängstång. Han behövde inte ta i hårt alls när han vevade. Martin berättade att det är en fördel att inte ta i eftersom man då pressar ut även beska smakämnen från kärnorna.

P1200886

När man pressat klart så tömmer man pressen genom att öppna den. Vi fick smaka på musten och färskpressad äpplemust är verkligen gott!

Det fanns mycket roligt att titta på på REKO-festivalen. Det blir nog att besöka festivalen nästa år igen.

Studiebesök Saras Must

I lördags var vi på studiebesök igen. Denna gång på Saras Must i Mörteryd utanför Björköby utanför Vetlanda. Sara har haft sitt mobila musteri i tre säsonger. Sara arbetar med att beskära fruktträd och musteriet kommer som en naturlig fortsättning.

Musteriet är fast monterat på en släpvagn som är cirka fyra meter lång, det vill säga något större än ett vanligt bilsläp.

Sara hade köpt hela musteriet från Rink i Tyskland.  Priset med vagn var i saftigaste laget så hon valde att köpa en vagn i Sverige och montera delarna själv.

För att inte behöva göra hål i golvet sitter de olika delarna på hemmagjorda ramar av vinkeljärn som är monterade med mellanlägg så att golvet går att få rent. Smart!

Efter att äpplena har tvättats i vanlig vattenbalja utanför vagnen så krossas de i äpplekrossen.

Krossen är en modell vi inte har sett tidigare. I stället för en vertikal roterande axel med knivar så har den en horisontell axel med många knivar. Suddig bild tyvärr. Sara berättade att hon kunde hälla i en korg i taget men att hon behövde dra och knuffa i det svarta handtaget som sitter på ett plastblock för att äpplena skulle rivas bra.

Krossen stänker en hel del så den har fått en bit gummiduk runt sig. Det satt dock inte på nu.

Än så länge har Sara använt manuella mustpressar. Två stycken i olika storlek. Man lägger äpplemassan i sildukar med plastblock över och under.

Ovanpå flera lager äpplemassa placeras sedan en domkraft som pumpas för hand. En enkel konstruktion som inte kräver el eller vattentryck. Anledningen till att hon har två storlekar är att kunderna kommer med olika mycket äpplen. Vissa dyker upp med tio bärkassar och andra bara med två. En oväntad detalj är att det är bökigt och tar en del tid att få ner kolven i domkraften efter att man pressat.

Efter pressning samlas musten i en tank som har en sil i öppningen.

Från tanken pumpas musten upp till pastöriseringsmaskinen. Det följde med en hel del kopplingar och slangar så Sara kan välja om hon vill filtrera i ett eller två eller inget filter innan musten pastöriseras. Pumpen kan även gå baklänges vilket säkert är användbart i något sammanhang.

De kunder som vill ha med sig opastöriserad råmust kan köpa 1- eller 5-liters engångsbehållare av plast som kan förvaras i frysen.

Det vita skåpet till höger på bilden är en gasbrännare som värmer vatten som cirkulerar i det rostfria pastöriseringskärlet. Kärlet rymmer 120 liter och är isolerat som en termos. Musten ska pastöriseras en viss tid beroende på mustens temperatur och det tar lite tid. Sara behöver dessutom röra om i musten för att få jämn temperatur.

Hetvattnet från gasbrännaren cirkulerar i spiralen och värmer musten i behållaren. Musten tappas sedan ut i botten.

Den pastöriserad musten tappas på bag-in-box-behållare medan den fortfarande är varm. Påsen ligger på en våg så det ska vara möjligt att få rätt mängd i påsen. För lite ger missnöjda kunder, för mycket gör att påsen inte får plats i kartongen.

En gasolflaska i bruk och en i reserv. Den lilla genomskinliga behållaren är ett filter som kan användas för att få klar must. Men i de flesta fallen använder hon inte det.

Sara har ett ganska stort förvaringsskåp som kan nås från båda sidor. Där förvarar hon burkar, bag-in-box-förpackningar, plastflaskor och annat man kan behöva.

Det behövs en hel del pinaler och pinaler måste förvaras. Hängare och skåp är viktiga att få med. Till höger syns en del av en trätrall som Sara använder för att lägga på marken och stå på. Annars tenderar det till att bli kladdigt och geggigt efter ett par timmars mustning. Inte av produkterna men utav att folk trampar omkring på samma ställe på gräsmattan.

Efter en timmas intensiv utfrågning tog vi en promenad till ”Två röda hus” som är ett bead-and-breakfast och ett mysigt café. Otippat att hitta så här mitt ute på landsbygden och värt en omväg om ni passerar denna del av Småland.

Nu gick vi över till att diskutera affärsmodeller, prissättning, ruttna äpplen och vad Sara vill förbättra och byta ut när det gäller utrustning. Flaskhalsen i Saras och många andras produktion verkar vara pastöriseringsmaskinen. Det tar helt enkelt tid att pastörisera. Det stoppar upp flödet. Men eftersom man också kan sälja råmust så känner Sara ändå att det inte är pastörisören som ska bytas ut i första hand utan hon vill byta krossen och pressarna mot en bandpress med inbyggd kross.

Det var ett mycket givande studiebesök. Sara var driven och bra på att berätta om sin verksamhet. Hon bjöd på många detaljer och har nog hållit på lagom länge. Det gör att hon kommer ihåg hur det var att starta upp och har ändå några säsonger att jämföra.

Stort tack till Sara! Hennes sida om musteriet finns här.

 

Vildsvin

Vi är gamla nog att minnas när Sverige var utan vildsvin. Kanske inte hela Sverige, det fanns några rymlingar i Skåne om vi minns rätt, men vildsvin var ett lite exotiskt djur trots att det tidigare funnits här. Eller är det kanske just därför som vildsvin var intressanta, för att man associerade till forntida norden och Asterix?  Vildsvin hade läskiga betar, var goda att äta och hade otroligt söta ungar med ränder.

Sedan dess har det gått ganska många år och vi har flyttat ut på landet. Vi har sett spår av vildsvin uppe i skogen och förstått att de förr eller senare skulle komma närmare, särskilt när vi kommit igång med större odlingar av mat.

Och nu var det dags. Under mars har de bökat på kullen bakom bikuporna där vi har fällt några tallar. Rejäla kratrar runt några äldre stubbar.

Men nu i veckan kom allvaret. De hade bökat inne i skogsträdgården. Inga av våra planterade växter hade gått åt men det fanns några rejäla bök däremellan. De hade trängt sig in under nätet och haft sönder en ”söm” där två nät möts.

Det första vi såg var utanför stängslet.

Så här ser skogsträdgården ut från huvudingången. Inga spår…

Ett litet bök mellan två små planteringar.

En murken stubbe är nästan borta.

Utanför norra grinden fanns tydligen något gott.

Innanför stängslet på ungefär samma ställe.

Väster om inhägnaden var det största böket. Det var här som lillgrisen höll på.

Det blev kvällsarbete. Efter fyra timmar under sjunkande sol finns det dubbla eltrådar runt nästan hela skogsträdgården. Det skulle vara på plats sedan länge men det är ju de där sista tio procenten som kan vänta lite, nu när nästan allt är klart…

Det syns inte mycket men det finns två trådar på olika höjd. Ganska lågt satta men tillräckligt höga för att tvinga dem att hoppa högt för att slippa få en stöt.

När batteriet kommit på plats så var det dags att testa spänningen runt stängslet. Skymningen hade kommit ganska långt men det var tillräckligt ljust för att men skulle se det lilla vildsvin som glatt och obekymrat bökade två meter utanför stängslet, tio minuter efter att jag varit där senast. Den satte iväg som ett avlångt bowlingklot genom blåbärsriset.

Första eftertanken var att det kanske hade varit bättre att fånga den i stället för att skrämma den genom att skrika. Andra eftertanken var att om det var en unge som stod under en vildsvinmoders beskydd så var det nog mycket bättre att skrämma i stället för att försöka fånga.

Vi kontaktade jaktlagsledaren för jaktlaget som jagar på vår mark och de svarade direkt så idag är minst en av dem uppe för att skjuta eller i alla fall skrämma vildsvin.

För vår egen del är det hög tid att ta tag i vapenlicens och skaffa en klass 1 bössa med nattsikte. Och kanske ett kraftigare batteriaggregat. Om vi ändå har gjort oss besväret så är det väl lika bra att ge vildsvinen ett stöt som de inte glömmer för det lär ta ett bra tag innan vildsvinsstammen är utrotad runt Östäng. Grönsaksodlingen har än så länge samma sorts staket som skogsträdgården men utan eltrådar. Vi har bara kommit till 90 % även där…

Vändningen i vår syn på vildsvin är en ganska bra illustration över hur det kan komma sig att den ”motsträviga landsbygdsbefolkningen” inte är lika pigga på att ha vildsvin eller varg i Sverige som de som på säkert avstånd fattar beslut om vilka djur som ska eller inte ska finnas i landet. Några pigga vildsvin i Humlegården i Stockholm är kanske det som saknas…

 

Hönssläpp

Nu har våra nya hönor fått vara inne några dagar för att vänja sig. Idag var det dags för hönssläpp. Vi byggde en ramp som vi satte från luckan och ner till marken så det skulle vara lätt för dem att ta sig ut. 

Eftersom de inte varit utomhus förut i sitt liv så visste vi inte riktigt hur det skulle gå. Vi kopplade på elen i fågelnätet runt deras inhägnad ifall de skulle vilja ge sig ut på för stora äventyr. Vår gamla julgransfot för utomhusgranen kom väl till pass för att sätta fast en stolpe där vi kunde leda ut elen och ändå själva kunna passera under. Vi vill ju kunna flytta runt husvagnen och då är det bra med flyttbara stolpar. 

Allt klart för hönssläpp.

När vi öppnade luckan såg vi att det nog var för långt ner till rampen så vi fick höja den lite.

Nyfikna är de och titta ut var spännande men sedan tog det stopp.

Till slut gick vår rutinerade tupp ut och lockade på sina nya hönor men inte hjälpte det speciellt mycket.

Efter en timme var nästan alla hönor fortfarande inne.

Till slut efter mycket tvekan tog de så sina första steg ut. Tuppen talar om att det finns mycket gott att äta men de är väldigt försiktiga. Inte mycket till hönssläpp.

Tanken är att de ska ha husvagnen att gömma sig under så de kan känna sig trygga och efter ett litet tag var de få hönor som vågade sig ut under vagnen. De har aldrig ätit grönt förut och inte mask heller så det kommer att ta tid för dem att vänja sig.

När vi tittade till dem nästa gång var det bara tuppen som var kvar ute och alla hönor hade gått in igen. Det krävs nog några dagar och solsken för att de ska våga sig ut ordentligt.

 

Same Taurus

Tack vare våra största sponsorer har vi fått möjlighet att uppgradera maskinparken. Köpt på telefon för ett par veckor sedan och i torsdags anlände den från handlaren i Jönköping. En Same Taurus.

En ganska nätt liten traktor från mitten av 80-talet. Italiensk! 60 hästkrafter, fyrhjulsdrift och lastare.

Hugo har kört mer traktor än någon av oss, så han fick provsitta först av alla.

Med lastaren uppe syns några detaljer. De syns extra tydligt eftersom grillen är borta. Det får bli en ersättningsgrill eller en hålplåt. Eller kanske ett nät.

Den uppmärksamme ser att det saknas en kylare. Motorn är nämligen luftkyld och tillverkad av tyska Deutz. I stället för kylare så finns en luftfläkt innanför det runda hålet till höger. Den ljusa runda till vänster är luftfiltret och det rektangulära svarta innanför lyktorna är batteriet. Det är ju kul att se detaljer men det skulle sitta fin med någonting som i alla fall hindrar fåglar från att bygga bo i fläkten.

Skyltarna säger inte mycket mer att den är gjord i Italien och som alla italienska fordon går bäst på Agip-olja. Det hänger också en lös kabel med kabelsko. Intressant. Undrar vad som händer om den kopplas in?

Enda skälet till att Samen inte rullar fram och tillbaka på gården är att grenröret läcker. Om det nu kallas att läcka när hålet är stort som en snusdosa. Hur som helst så är säljaren kontaktad och han skulle fundera ut någon lösning.

Vi väntade oss inte någon traktor i nyskick när vi köpte en fyrhjulsdriven med lastare för 55 000 plus moms. Men vi väntar oss något mindre krångel med den här traktorn från 84 än vår förra från 70.

Grövre doningar

Den gamla byggbaracken ska bli bastu men det kan tid innan den blir färdig. Under tiden kan det vara bra att ha möjlighet att flytta runt den. Den är ganska stor och om den står i vägen så står den verkligen i vägen. Men för att vara flyttbar krävs att däcken håller tätt och så har det inte varit.

Däcken på vänstra sidan fick lagas innan vi kunde köra hit den. Totalpunka. Hjulmuttrarna satt hårt. Kanske hade de aldrig varit avskruvade sedan vagnen byggdes i början av åttiotalet? De satt faktiskt extra hårt, även för att vara orörda i trettiofem år. Hjälp tillkallades i form av Jocke med en gassvets. Kraftig uppvärmning brukar få muttrar att släppa, men icke. Nästa steg blev att ringa efter Jerker som tog med en elektrisk mutterknack. Kunde den orka det som vår tryckluftknack inte orkade? Naturligtvis hade vi försökt med alla varianter av fälgkors, hylsnycklar och hävstänger, men utan resultat. Efter att den elektriska knacken inte gjort någon skillnad så tog vi till vårt allra siste knep, att dra åt muttern så att den kanske skulle lossna. Så fort vi ställde om till att dra åt så lossnade muttern enkelt. Den var vänstergängad!

Vi hade inte haft tid att granska vårt fynd i detalj. Hade vi gjort det hade vi kanske noterat att vagnens hjulaxel hade en kardanklump. Kanske kom den från en gammal militärkärra, de skrotades i stora antal under 80- och 90 tal. De var gjorda för att dras av en traktor och för att få bättre framkomlighet drevs vagnens hjul av traktorns kraftuttag.

Bilar har inte vänstergängade muttrar på ena sidan av bilen men kronans grejer var kanske extra noggrant gjorda för att minska alla risker för olyckor. Hur som helst så kom hjulen av och kunde repareras.

Men nu var det dags igen. Högersidan. De borde inte vara vänstergängade utan normalt högergängade. De gängor som syntes, kanske 2mm, antydde att det kanske var så. Om man kisade. Varken mutterknack eller hylsnyckel  lyckades få bort en enda mutter.

Jag passerade Biltema förra helgen och passade på att handla ett kraftigare ledhandtag med 3/4 tums fäste. Tyvärr passade jag också på att snåla så jag köpte inte en hel sats med 3/4 tums hylsnycklar utan bara ledhandtaget och en adapter så vi kunde använda befintliga 1/2 tums hylsor. Dumt.

En jämförelse.
3/4 tums fäste till vänster, 1/2 tums i mitten och 1/4 tums fäste till höger.

Det är ganska stor skillnad på hur stora krafter som de olika fästena kan hantera. Så en övergång från 3/4 tums handtag till 1/2 tums hylsa är ingen bra idé. Efter ett par försök såg den ut så här.

Ingen skulle passera Biltema de närmaste dagarna så det fick bli Harald Nyborg som fick leverera en komplett 3/4 tums hylsnyckelsats.

Tillsammans med det ledade skaftet och ett rör på drygt en och halv meter så lossnade muttrarna en efter en. Inte utan kamp men när Hugo eller jag hängde oss på röret och gungade några gånger så släppte muttern med ett kraftigt knak. Efteråt visade sig gängorna vara i stort sett helt utan rost. Kvalitet!

Fälgarnas djup gjorde att det inte bara var att ta i. Vagnen hängde dessutom ut en bit så det krävdes både förlängare i fälgen, stöd under vinkeln och en rejäl hävarm för att muttrarna skulle släppa. sedan var det bara att byta till spärrskaftet och mata på.

Efter detta trillade fälgarna enkelt loss. Båda ska få nya slangar och förlängningsslangar till luftventilerna. Detär större chans att däcken har rätt tryck om det är enkelt att fylla dem med luft.

Järnfönster

Ska vi prioritera att renovera järnfönster eller ska det få vänta?

Vi har valt att göra annat än just detta. Inte bara för att vi hade viktigare saker att göra, utan för att vi inte varit säkra på hur vi skulle hantera dem. Skulle vi renovera dem på plats eller ta ut dem? Skulle vi bara ersätta de trasiga rutorna eller byta ut samtliga? Skulle vi återställa dem till tvåglas som de en gång varit eller nöja oss med enkelglas? Eller skulle vi helt enkelt köpa nya fönster?

Fönstrens funktion är att hålla ute vind, regn och snö. När de är trasiga så fyller de inte den funktionen särskilt bra, å andra sidan så gör det inte så mycket om det drar och snöar in lite i det gamla fähuset. Lokalen har blivit någon sorts allmän förvaringsplats i väntan på att fylla viktigare syften. Så vi har bara flyttat undan ömtåliga saker från de trasiga fönstren och fokuserat på annat.

Men nu var det dags. Fram med den gamla Hiltin för att få bort betongen som höll järnfönstren på plats.

I alla fall en del av fönstren. Här och där hade betongen vittrat så att fönstren kunde flyttas runt, på andra ställen satt de fast ganska bra.

Först slog vi sönder de rutor som var kvar. Glas tål inte alkaliska vätskor så några decennier av vatten som kommer från betongen intill har satt sina spår. Ingen ruta gick att få klar. Alla var mer eller mindre matta.

Några enstaka gick att få loss hela. Kanske kan de vara bra att ha som mallar, särskilt de i den översta raden som har en radie i överkant.

Några generationer av olika sorters kitt satt mer eller mindre hårt. Hugo rensade med hjälp av tryckluftmejseln.

Vi vet inte hur lång tid renoveringen kommer att ta så vi skyddade de fönsterhål som vetter mot vinden.

 

Enklast tänkbara montering.

Två fönster till ska plockas ner och rensas. Sedan ska de blästras, grundmålas, målas och glasas med kitt. Det låter som att det kan ta tid.

Innesnö

Vårmånaden mars har på ett enda dygn givit oss mer vinter än februari. Större delen av söndagen har det snöat och nu ligger det mellan en halv och en decimeter snö ute.

Inne ligger det mindre, men ändå för mycket. Hela kortänden av ladan, vid den upprätade väggen, var vitpudrad. Var kom det ifrån?

Det var inte snö överallt, men små drivor fanns på några ställen. Detta händer inte ofta och det är ju tur.

Det visade sig att det är som vanligt när tak möts. Det blev inte helt tätt. Det ser ut som att vi har fått ytterligare en punkt på listan över åtgärder på uthusen.

Den nya trappan leder just nu upp till ett hål. Vi ska försöka lägga ett golv där under kommande vecka men vi måste nog skyffla, eller i alla fall borsta, bort snön först. Krånglande tak är bland det tråkigaste vi vet.

En mardröm

För ett par veckor sedan släppte Alingsås kommun ett nytt förslag till Översiktplan. Det sker med några års mellanrum i alla kommuner och nu var det dags för Alingsås. Den är inte beslutad än, utan bara tillgänglig så att alla kan tycka till om den. Just denna är faktiskt extra tillgänglig. Den släpps ut via kommunens hemsida, tydligen är det första gången i Sverige.

Planen finns här:  http://cityplanneronline.com/Alingsskommun/oversiktsplan11

När den dök upp kändes det som ett medborgaransvar att ta en titt. Inte är vi någon av de tyngre remissinstanserna men som boende i kommunen bör man ha klickat runt lite så att man i alla fall anar vad som är på gång.

Gränssnittet var lite otydligt när det gäller vilka lager som är aktiva. Det gör inget eftersom man ser lagren i kartan, men eftersom det är ganska tunga filer som tar tid att ladda så är det lätt hänt att aktivera eller avaktivera av misstag. Hur som helst, enklast och närmast är att titta där vi bor. De små samhällena i Bjärke ska kanske växa? Är det nya markeringar för vattenskydd? Många små vilande frågor som kanske skulle få svar. Men det blev inte så.

När lagret för ”Kommunikation” aktiverades dök det upp något riktigt, riktigt hemskt. En väg. Egentligen är det bara en eventuell vägdragning, en av tre, men det hjälper inte. Det känns jobbigt. Vägdragningen är grovt inritad, det är inget detaljerat förslag, men den är naturligtvis inte placerad på måfå.

Det här kan drabba alla. Den som bor i lägenhet kan få sin vackra utsikt utbytt mot ett stort hus på andra sidan gatan. Om man bor i en villa i en tätort så kan ett omtyckt grönområde bli en väg eller något annat, men i tätorter finns en detaljplan som bestämmer vad som får och inte får byggas. Det kommer inte en stor fabrik och blir granne som överraskning. På landet är det inte samma sak. Det finns inga detaljplaner utan kommunen bestämmer i varje enskilt fall om vad som får byggas och anläggas.

När det gäller den här vägen som kanske drabbar oss så är den en liten pusselbit i ett stort pussel. Göteborg är motorn i Västsverige och det anses fördelaktigt att det är enkelt att pendla i regionen. Befolkningen kan bo mer utspritt och pendling är en konstig företeelse som har blivit helt normalt.

Hur ska vi tolka den blå linjen? Är det så hotfullt som det känns vid första anblicken? Inför köpet av Östäng kollade vi på alla sätt upp vilka planer som kunde påverka oss i framtiden. Vi visste att det fanns planer på att dra om väg 42 så att den inte längre gick genom Magra. Vi hade tittat på en gård strax söder om Magra men tittade inte ens noga på gården när vi sett att den nya dragningen av vägen kanske skulle gå i närheten.

Men vi hade tydligen inte kollat riktigt överallt. Det fanns en gammal utredning från 90-talet som hade två olika förslag på vägdragning för att undvika Magra. Den korta dragningen var (om vi minns rätt) med i förra översiktsplanen, men inte den här långa varianten. Om vägen skulle hamna där den blå linjen är dragen så skulle den ligga på  vår betesmark, den mark som vi tycker är så underbart vacker. Väg 42 är inte extremt trafikerad men på morgnar och eftermiddagar är det mycket trafik.

Väg 42 förbinder Borås med Trollhättan och det skulle naturligtvis bli en helt annan atmosfär på vår gård om 42:an flyttades så att den passerade Loo-dalen. Idag kan vi gå ut på kvällen och njuta av stillheten. Ibland är det helt tyst.

Är det mer synd om oss jämfört med andra som får en väg placerad bredvid sig? Naturligtvis inte. Alla som bor i en region som växer riskerar att drabbas av oönskade förändringar i sin närhet. Vill man vara säker på att det inte ska hända får man bosätta sig någonstans där man inte kan pendla till större städer och det inte finns något intresse av att ”bygga ut” infrastrukturen.

Så här ser en aktuell karta ut över östra delen av Loo-dalen.

Myndigheter befolkas av vanliga hyggliga människor som inte har något intresse av att placera vägar där de stör och förstör. Handläggare och konsulter utför en uppgift i taget och resultaten visar sig ofta flera år senare. Det gör att det inte finns någon att resonera med. Det finns ingen borgmästare som drar en linje på en karta utan verkligheten påverkas av många människors enskilda bidrag där ingen är mer ansvarig än någon annan.

Vår tröst är att det långa förslaget på vägdragning kommer att bli dyrt. Det är flera kilometer väg som ska dras genom åkrar, ängar, skogar och berg. Kostnaden bör vara avskräckande, särskilt om man väger in naturpåverkan. Detta förslag till vägdragning kommer förmodligen inte att bli verklighet om inte det plötsligt ramlar ner pengar från staten eller EU som måste användas till att korta ner pendlingstiderna inom Västra Götaland. Den typen av pengar och villkor kan plötsligt hända och vi skulle inte märka det förrän det en dag står små färgade pinnar i markerna.

Loo-dalen är en speciell plats för oss. Vi hade inte någon anknytning till dalen innan vi flyttade hit men vi har blivit förälskade i platsen. Här bor många människor med stora hjärtan som tar hand om sina medmänniskor och om sin plats på jorden. Här finns en ekologisk nötköttsbonde, en ekologisk mjölkbonde och flera småbrukare med fårbesättningar som inte besprutar sina marker. Att tänka sig att det här i dalen kanske ska dras fram en hårt trafikerad riksväg känns ofattbart sorgligt.

Men det är bara att gilla läget. Om vägen skulle hamna här så skulle vår livskvalitet försämras men det är inte livet eller hälsan som står på spel. Det finns viktigare saker i livet och detta är inte viktigt nog för att bli rättshaverist. Men nog drog det in en skugga över tillvaron som kommer att hänga kvar i ganska många år.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑