Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 2 av 12)

Fotogenprylar Del 2

Del 2 av 5

Idag är det vanligt att nya campingkök drivs med gasol. Gasol, det vill säga propan, har samma ursprung som fotogen men kolvätekedjorna är lite kortare. Gasol har 3 kolatomer på rad jämfört med fotogenets ca 11-14 st. Fotogen är därmed mellan bensin och diesel när det gäller antal kolatomer i kolvätekedjorna och kemiska egenskaper. Kemiläraren har talat.

Fotogenköken fungerar på ett annat sätt än fotogenlampor gör. De har ingen veke  vilket egentligen behövs för att fotogen ska brinna. I stället så förvärms fotogenen och sprutas ut genom ett munstycke. För att det ska fungera måste det finnas ett övertryck i tanken som skapas med en luftpump som sitter fast i tanken. De flesta köken är av sådan ålder att de är helt plastfria. Packningen på pumpkolven är av inoljat läder. Det går att beställa nya packningar så klart men det går även att klippa till en rund bit ur en trasig livrem och fukta med lite matolja.

Här är två varianter. Till vänster är den äldsta och enklaste typen. De är lätta att få igång men lite instabila med sina tre ben. Det är inte kul att att råka välta ett kök med kokande vatten och allt. Bilden med vintersolen är inget vidare. På reklambilden ser man bättre hur den är konstruerad.

Tanken är gjord av mässing, förmodligen för att det är en smidig metall som är enkel att få tätt. Det är viktigt, dels för att det inte ska läcka fotogen men framför allt för att behålla övertrycket i tanken. Pumpen är nere till höger, nere till vänster är locket för påfyllning och på det sitter en liten kran som kan släppa ut övertrycket när man vill stänga av köket. Fotogenen förs upp i ett centralt rör. Runt röret finns en rund, öppen behållare. Där fyller man upp med T-sprit som kan brinna utan veke. T-spriten värmer brännaren som är ovanför och när spriten brunnit ut är det dags att pumpa upp trycket i tanken så att den förgasade fotogenen antänds. De brinner med blå låga och har ganska hög effekt. 

Här är vårt mest slitna kök. Ett gammalt kök av fabrikat Primus som enligt texten är ett varumärke från BA HJORT & Co, Det vill säga det som så småningom blev BACHO. Den här typen av kök kallas ofta för primuskök vilket har sin förklaring. Frans Wilhelm Lindqvist från Öttum utanför Vara kom på att det gick att använda en annan svensk uppfinning, blåslampan, för att göra ett fotogenkök som inte sotade och hade hög effekt. Uppfinningen ledda till att bolaget Primus startades.

Om det inte räcker med en brännare
så fanns det fotogenkök med flera. Vi äger tyvärr ingen av dessa fantastiska manicker.

De finns med fyra, sex eller tio brännare och jag antar att de användes på torsdagar när alla soldater skulle äta ärtsoppa. Karen för T-spriten är sammanbundna. Det gör det smidigt att fylla på dem men det gör också att det är extra viktigt att de står vågrätt.

Fotogenköken utvecklades naturligtvis med tiden. Det fanns små som var lämpliga att ha på utflykter eller för den som vill vandra i fjällen. Jag läste på en amerikansk diskussionssida där en rutinerad bergsvandrare hävdade att det pålitligaste köket att ha med sig är det svenska ”Svea 123”. Det påminner om det lilla ”Optimus No. 00” på bilden här under men med större vindskydd. Det började tillverkas 1955 och enligt Wikipedia så görs det fortfarande.

Vårt Optimuskök ser ut så här när det är monterat men utan vindskydd:

I Del 1 fanns bilder på den första typen av fotogenkök. Med tiden så blev de mer raffinerade. De blev inte bara så små att de passade i ryggsäcken, de gjordes även i större versioner för att bättre ersätta en vanlig spis.

Vi råkar äga tre dubbelkök. Här är de i sin låda.

De tre köken har lite olika stuk. Det första har en enkel design och är dessutom smutsigt. Det skulle må bra av en översyn men det fungerar alldeles utmärkt som det är nu.

För äldre läsare är den här typen av kök inget konstigt medan vissa yngre kanske bara sett dem på loppis. Brännaren är fiffig. Den heta fotogengasen strömmar upp i mittröret som syns till höger, fördelas av kåpan på mittbilden och kommer i kontakt med luften efter att den har strömmat ut genom de små hålen som syns på vänstra bilden. Många små blå lågor skickas sedan uppåt av den undre skärmen.

Den här typen av brännare med många små hål kallas för ”tysta brännare”. Det är en ganska bra beskrivning. De låter en del men inte så att det stör. Det äldre köken i förra inlägget hade den ursprungliga brännaren som kallas för ”susande brännare”. Det är ingen bra beskrivning. Vrålande eller brötande brännare skulle passa bättre.

Den låga typen av kök är stabilare och därmed säkrare men konstruktionen gjorde också att det blev svårare att fylla på T-spriten som krävs för att förvärma brännaren. Här har någon hittat på utdragbara spritkoppar med inbyggda hävertrör. Fyll på med sprit tills nivån i koppen börjar att sjunka. Då har spritkoppen under brännaren fyllts på och är klar att tändas. Fiffigt!

Nästa kök är lite mer elegant med snygg ram och graciösa ben. T-spriten fylls på de försänkta mässingstrattarna i framkant. På samma sätt som det förra köket finns det en fotogentank per brännare. På tanken finns nivåindikator och ett påfyllningslock med luftningsventil.

Manual på engelska. Inte exakt samma kök men ganska likt.

Det sista dubbelköket är lite modernare. Tekniken är i grunden densamma med förvärmd fotogen men detta köket är byggt i rostfritt stål och är tänkt för att användas i en båt. Det syns om inte annat på sidostöden som ska hålla grytan på plats när det gungar.

Nu har T-spriten ersatts med en minibrännare som går på fotogen. På bilden som är tagen uppifrån gör det att se ett rör som är riktat mot den vänstra brännaren. Den tänds med en piezo-gnista och värmer i sin tur brännaren så att fotogenen förångas. Det var ett stort steg när det inte längre krävdes T-sprit för att få igång köket. Till sjöss var det nog en extra bonus att inte behöva spilla T-sprit bland vågorna.

För den som ska tända ett fotogenkök är det egentligen bara en sak som är viktig att komma ihåg. Förvärm ordentligt. Om brännaren inte är tillräckligt varm så kommer fotogenen ur munstycket som vätska som kokar på vissa metalldelar. Det ryker, luktar och försöker du tända så kan det bli en lite eldboll. Vid kallt väder kan det vara klokt att börja med en halv dos T-sprit som värmer lite lagom innan en full dos värmer upp ordentligt. Full dos direkt gör att nästa omgång T-sprit kokar bort eller skapar en liten eldboll. Inte bra. Det låter kanske krångligt men det är det faktiskt inte. Och det finns ju instruktioner på nätet..

Vi avslutar den här delen med överkursen om att det går att byta ut fotogenen mot T-sprit, dvs etanol. Detta gjordes under kriget (krigen?) när importen av råolja/fotogen minskade eller försvann. Genom att byta till ett större munstycke kunde köket fungera på T-sprit som ju tillverkades i landet. Nackdelen var att T-spriten brinner även utan veke så säkerheten minskade vid byte. Å andra sidan blev de konverterade till fossilfri drift vilket vi kan uppskatta nu men som nog ingen reflekterade över då.

Fotogenprylar Del 1

Del 1 av 5

Alla i vår familj är inte lika entusiastiska när det gäller gamla manicker som drivs med fotogen. Vilket är lite märkligt. Jag (Jonas) har varit svag för den här gamla tekniken länge. De är konstruerade på ett begripligt sätt och de är ofta välgjorda i en kombination av industri och hantverk som inte finns längre. I alla fall inte i Sverige.

Våra (mina) fotogenlampor och liknande apparater har vandrat runt i uthusen. De står plötsligt i vägen för något bygge eller annat projekt och flyttas då till något annat ställe där de inte står i vägen just då. Ibland har de stått skyddat, ibland inte. Det har inte känts bra men vi har inte prioriterat att göra jobbet ordentligt. Vid något tillfälle var det i alla fall dags att samla ihop dem och torka bort dammet. Nu skulle fotogenprylarna arkiveras.

Först en liten förklaring. Jag har egentligen inte samlat på de här sakerna. Vissa har det funnits behov av. Ett par lampor och en värmare var bra att ha när vi hade stugan i Genneved. Någon lampa för kolonilotten, även om vi nästan bara var där på sommaren. Kök behövdes till båda ställena. och ett extra i reserv om något skulle krångla. Sedan händer det att vi som loppismänniskor kommit över något intressant till en lite peng. Några av de finare lamporna har nog kostat ett par-tre hundra. Det var några år då försvaret tömde sina lager. Mängder av väl underhållna eller oanvända saker skulle vräkas bort. Jag fick vittring på fotogenprylar först i slutet av den perioden så jag missade många roliga ting!
Lägg till ett par vanliga lampor hemma, något kul loppisfynd och vips så ser det ut som en samling fastän det inte är det. Samlingar ser ut så HÄR.

Fotogenlampor

De gamla vanliga fotogenlamporna är gemytliga. De är de minst intressanta fotogenprylarna men de är trevliga. Mycket enkel teknik som ger ett ganska svagt, men pålitligt ljus. De kallas även stormlyktor och de klarar av en hel del vind.

Den här stormlyktan ser ut att vara mogen för tippen, men skenet bedrar. Det är en klassiker från Tyskland, Feuerhand 276. De har funnits sedan 1933 och tillverkas fortfarande.

Den här modellen, 276 alltså, har en extra stor fotogentank så den får tjänstgöra i bastun. Det bör räcka med att fylla på någon gång om året. Vi har några till av samma typ. Det är lite oklart hur vi har blivit vid dem men det är kanske på bakluckeloppisar och liknande. En av dem är en lite mindre, Feuerhand 275, miltärgrön och oanvänd.

Fin liten lampa.

Man kan även köpa reservdelar till sin gamla lampa. Det känns inte som 2019 direkt, men det känns fantastiskt bra.

Den enda delen som går att tappa bort i skogsmörkret under en fotogenpåfyllning är skruvlocket. men det är ingen fara på taket.
Det är bara att gå in på webbshoppen och beställa en
”Tankdeckel für Feuerhand 276 (verzinkt)”.

Vanligaste reservdelen är kanske glas och det finns en intressant variant, ett matt glas som visserligen gör det svårare att se om veken är lagom hög men som ger ett mjukare ljus. Något för önskelistan till nästa jul.

De har även en reklamskylt som kanske är emaljerad. Den väger två hekto vilket låter som kvalitet.

Glasen är för övrigt enkla att ta ut för diskning och efteråt ger den ett betydligt finare ljus.

Här är en annan lampa, Apollo, före och efter diskning.

De här Lamporna har flata vekar och de ger måttligt med ljus. Så här kan det se ut efter att glasen diskats.

Fotogenlampor med runda vekar ger 3-4 gånger mer ljus tack vare att luftströmmen styrs bättre genom brännaren. Vi hade inte planerat att ta med någon sådan i det här inlägget men en av katterna lyckades välta en sådan lampa för en tid sedan. Glaskupan gick i småbitar och kuphållaren fick sig en törn men man kan se den runda veken. Rund och rund. Den är ju inte rund egentligen, det är en flat veke som formas till en cirkel. Det gör att den är lite känsligare och fastnar lättare men är som sagt effektivare än en flat veke.

Gruvlampor

Vi har några gruvlampor. De är ännu enklare konstruktion och mycket robusta. Veken ser ut som ett tjockt garn. Inget vred med tandat hjul för att höja/sänka veken som de vanliga lamporna har. Det som inte finns kan inte gå sönder. Vekens höjd justeras vid behov när tanken fylls på eftersom fotogenen fylls på i hålet som veken sitter fast i.

Snygg och stryktålig konstruktion. De skulle i princip kunna putsas upp men det skulle förstöra det mesta av kolgruve-estetiken. Det måste dessutom göras om regelbundet. De har ganska låg effekt men de här två fungerar bra på som ledfyrar till bastun. Liten tank ger en lagom brinntid om de skulle glömmas bort. Tre till fyra timmar.

Inga verktyg behövs för att fylla på bränsle eller justera lågans storlek. Robusta och eleganta fotogenmanicker.

De här fotogenlamporna fungerar efter samma principer som oljelampor gjort i tusentals år. Skillnaden är att fotogenen från råolja var billigare och kunde framställas i större mängder än den olja man fick från får, grisar, sill och valar.

Stamkvista ekar

Det var dags att skaka ner julmaten med lite annandagspyssel. Vi har några ekar i den stora beteshagen som har bra förutsättningar att ge raka och fina stockar men kvistarna behöver tas bort för att de inte ska ”störa” de raka stockarna. Stamkvistningen gör inte att stockarna blir kvistfria men de kapade kvistarna växer naturligtvis inte mer och snittytorna kommer att vallas över av barken och stammen kommer att växa över den gamla stumpen. Det blir en stor skillnad jämfört med om grenen sitter kvar och växer i takt med trädet.

Första försöket före stamkvistning…
…och efter stamkvistning
Det blir en liten påskbrasa av varje ek.
Ek nummer två före.
Ek nummer två efter.

Ek nummer två var kanske i grövsta laget både när det gäller stamdiameter och grenstorlek. Vi får se hur den utvecklar sig. Ekar är välkända för att växa sakta men de växer fortare än vad många föreställer sig. Man måste inte vänta 300 år innan en ek fälls om det inte är nödvändigt att stocken ska vara en meter tjock eller mer.

Vissa ekar har genom betning eller av andra skäl inga förutsättningar att ge bra stockar.
Men de är charmiga och har andra värden i hagen.

Vi kommer förmodligen även att stamkvista utvalda tallar för att få riktigt bra brädor i framtiden. Det är trevligt att ha en egen skog där man kan välja ut träd för olika ändamål och där man själv kan bestämma vilka träd vi vill spara och vilka vi vill ta ner. Varje trädslag har sina speciella användningsområden. Ek passar bäst om man vill göra stolpar, björk använder vi när vi vill elda i kakelugnen, gran och tall som vi gallrar ut använder vi i pannan. Större granar som är utan röta blir starka reglar och bjälkar och tall använder vi till brädor som tål ganska mycket regn utan att ruttna.

Röka bacon

Vi blev vid en lite rök för några år sedan. Den heter ”Hälsingeröken och vi har inte hittat någon information om den på nätet. Inte än i alla fall.

När de två grisarna styckades så blev vissa sidor urbenade, ”spritade”, dvs bacon. Andra sidor fick behålla brosk och såg efter styckning  lite annorlunda ut, dvs fläsk.

Vi fick till slut testat röken. Vi eldade med en blandning av sälgved, björkved och några alpinnar. Dessutom så lade vi in en del enris.

Det går att reglera temperaturen genom hur intensiv elden är och hur öppna toppluckorna är. Den ena luckan användes till en termometer som lånades från vedpannans laddomat. Temperaturen skulle vara låg för att det skulle bli kallrökt, 30-50 grader ungefär. Det var inte så lätt att hålla jämn temperatur. Ett litet plåtskåp kyls av snabbt när elden falnar. Men det är kanske inte så noga?

Efter syntes ingen större skillnad. Doften av rök fanns där men ingen stor förändring av utseendet.

Skärmaskinen kom fram. 1mm skivor för bacon och 5 mm tjocka skivor för stekfläsk.

Till sist var det dags för vakuumpackning i portioner. Bacon i den vänstra högen och fläsk i den högra.

Provsmakningen gav ganska högt betyg. Den första rökningen varade i fyra timmar och det var för länge. Andra omgången testade vi med att röka i två timmar och det var lagom.

Grisslakt

Om du är känslig för bilder från slakt så läs inte mer i detta inlägg. Det förekommer bilder både på blod och död gris.

I våras köpte vi två kastrater som vi döpte till Esau och Efraim eftersom det är e-året i år.

Det finns flera orsaker till att vi skaffar gris. De är bra på att ta vara på skörderester och matrester, de hjälper oss att böka upp odlingsmark, de äter mördarsniglar. Det främsta skälet är nog dock att vi äter kött och då vill vi vara säkra på att det kött vi äter kommer ifrån djur som haft det bra hela livet.

Esau och Efraim har fått ny mark att bruka allt eftersom. De blev alltid lika glada när de fick ny yta att upptäcka och böka. Nu när det varit tjäle så är de dock inte lika glada eftersom marken är för hård för dem att bearbeta. Första gången vi hade grisar så fick de bo kvar hos oss i ett och ett halvt år. Vi upplevde att det var rätt så bökigt att ha dem över vintern av flera skäl. De hade det inte lika roligt när det inte fanns mark att böka, det blir jobbigt när vattnet fryser i deras vattenbalja och de blev alldeles för stora. Därför har vi bestämt oss för att inte ha grisar över vintern igen. Vi kommer inte heller att skaffa gris varje år utan tror att vart annat år är lagom för oss. Lagom till jul vill vi därför slakta våra grisar och igår var det dags. Grisarna avlivades med gevär och efter att de har fallit så har man en minut på sig innan de ska vara avblodade. Det gör man genom att sticka dem i halsen. Att slakta ett djur är aldrig lätt och det tror jag på sätt och vis är bra. Den dagen vi börjar göra det lättvindigt så kanske vi inte ska ha djur. Vi är glada att vi får hjälp med slakten av en vän med lång erfarenhet, lugnt sätt och som behandlar djuren med värdighet.

Vi hinner inte ta reda på allt men vill inte att något ska förfaras. En annan vän har bättre tid och kom därför för att ta reda på blodet för att göra blodpudding.

Blodet måste vispas så att det inte klumpar sig. Vi skållar inte grisarna som man ofta gör med produktionsgrisar utan vi flår dem istället.

Vi hade nytta av att marken var frusen så vi slapp gyttja. Däremot var det regn och snålblåst så det var kallt och vått.

Eftersom vi slaktar djuren direkt i hagen så de inte ska bli stressade så behöver vi en traktor för att hissa upp slaktkropparna. Det gör det mycket lättare att jobba med dem och traktorn gör det möjligt att höja lite i taget för att få en ergonomisk arbetsställning hela tiden.

Skinnet kan dras av till viss del men det är ganska svårt så mycket fick vi skära av. Dessa slaktkroppar var mycket mindre och framför allt mindre feta än när vi slaktade Agneta och Anni-frid.

Grisarna ska tas ur och sedan ska kropparna in och hängas i ladan tills vi ska stycka på måndag.

När vi körde iväg med första slaktkroppen så pajade traktorn. Det kändes inte så bra men är ganska typiskt. Kanske har det kommit in vatten i bränslesystemet som nu hade frusit. det var ju 13 minus natten innan. Vi fick trä på jaktpåsar och en sopsäck och ta ner dem på en kärra och köra in dem i ladan. Det gick dock bättre än väntat och nu hänger de i ladan i väntan på måndagens styckning. Julskinkan och lägg ska sedan saltas in och resten ska frysas in.

 

 

 

Regn – äntligen!

Idag kom det regn. Det började vid åttatiden på kvällen och det håller på än, 30 minuter senare!

Det är ett beskedligt regn men tillräckligt mycket för att det ska komma en liten, liten rännil ur stuprören. Det har vi inte varit med om sedan midsommarafton. Det är 46 dagar utan regn. Det låter kanske inte så illa men marken var ju inte vattenmättad vid midsommar, snarare torr efter en utdragen försommartorka.

Nu står vårt hopp till att SMHI har gjort en prognos som inte sviker oss som de tidigare löftena om regn har gjort. Så här ser en pinfärsk prognos ut:

Egentligen så ser den bara ut som de brukar under somrarna. Regnen kommer och går. Men eftersom denna sommaren inte varit någon vanlig sommar när det gäller nederbörd så ser vi verkligen fram mot flera dagar med regn. En rejäl rotblöta skulle minska pressen lite när det gäller bete, bränder och odlingarna.

 

Nederbörd

Större delen av Sverige lider av torka i år. Vi är lyckligt lottade jämfört med de flesta och framför allt östra halvan av Sydsverige. De flesta har det nog värre än vi. Östäng fick ett par dagar med regn i början av sommaren och det var det inte alla som fick.

Men nu börjar gräset hos oss att gulna även i svackor och dalar och SMHI:s löften om ett rejält regn finns alltid några dagar bort, men krymper och försvinner när det är något dygn kvar. Det är ordentligt torrt. Vi grävde ett 60 cm djupt hål för ett par dagar sedan och det fanns ingen tillstymmelse till fukt. Helt torrt. Som damm.

Vi för ingen väderdagbok och efter några veckor utan regn börjar vi fundera på när det regnade senast. På SMHI finns väderdata. Väderstationerna är inte lika många som förr men en av de som fortfarande är aktiv ligger bara ett par kilometer från oss: Uplo.

Uplo är naturligtvis en äldre stavning av Upplo, en stor gård som är en av våra granngårdar. Det finns en kort text om Upplo i Nordisk Familjebok från 1926.

Den som klickar på den gröna ”Upplo-pricken” får upp ett fönster med beskrivning av stationen och knappar för vad som ska laddas ner. Vi valde ”Senaste 4 mån” och öppnade filen men Excel.

Så långt gick det på räls men sedan krånglade det. Efter en del frustration visade det sig att punkter (1.8) skulle ersättas av komman (1,8) för att det skulle gå att göra ett diagram på enkelt sätt. Så här blev det.

De röda staplarna är data med ett Y som kvalitetsmärkning. Det står för ”Gul (Y) = Misstänkta eller aggregerade värden. Grovt kontrollerade arkivdata och okontrollerade realtidsdata (senaste 2 tim).” Lite svårt att veta vad det egentligen innebär.

Vi minns inte vädret under hela sommaren men vi känner inte igen de här staplarna. Vi fick en regnskur på midsommarafton, 22/6, men inget alls under dagarna före. Fick Upplo regn men inte vi? Eller mätte väderdatorn i Upplo fel? Maskinerna försover sig inte men de väderobservatörer som förr rapporterade in gjorde kanske färre misstag?

Eller så är det så att juni inte var extremt torrt men att den fortsatta torkan i juli har gjort att allt gulnar redan nu? Så här ser SMHI:s karta för avvikelser från normal nederbörd ut för juni:

Vi befinner oss ungefär på 75%-strecket vilket inte är så illa. Och ändå är allt extremt torrt och en stor del av våra arbetsdagar går åt till att vattna för att hålla liv i grönsaker och nyplanterade fruktträd och bärbuskar. Det ska bli intressant att se hur statistiken för juli kommer att se ut. I helgen skulle det ha regnat både lördag och söndag och visst kom det regn på lördagen. Vi upptäckte totalt fyra regndroppar innan det slutade igen. Det är lätt att tappa modet när man ser fåren gå genom vårt annars så fantastiska bete. Det dammar om deras ben när de går fram. Nu lovar SMHI ett rejält regn på onsdag enligt sin senaste prognos. Det är den 1/8 och då kanske det släpper. Vi skulle verkligen vilja ha lite regn.

 

Bilder från ovan

Vår goda vän Lars ger ut läromedel för grundskolan och gymnasiet. För att kunna bildsätta böckerna på ett bra sätt så har han skaffat sig en drönare av god kvalité. Den tar han ibland med sig när han hälsar på oss vilket vi är väldigt glada över. Drönaren kan både ta högupplösta bilder och ta filmer med förvånansvärt god skärpa.

På den första bilden ser ni vårt gula boningshus och zonerna närmast huset. Köksträdgården med de fyra kvarteren med bäddar ligger i närheten till huset snett åt höger. Vi är klara med grundgrävning av alla bäddar och det känns som en liten milstolpe. Närmare i bild ser man vår potatis/lök och lite blandatställe där vi odlar sådant som inte får plats i bäddarna. Bilden är från tidigt i sommar så potatisen har precis tittat upp. Till vänster om potatisen står två hästsläp. Det som är närmast i bild tillhör Esau och Efraim, våra två linderödsgrisar. Det är lätt att se på den uppbökade marken runt kärran. Det andra hästsläpet tillhör en av våra hönsflockar och bakom det ser ni vår nygrävda ankdamm. Till höger i bild bortom grönsaksodlingen ligger två staplar av vårt eget virke. Där blåser det nästan alltid vilket gör det till en utmärkt torkplats. Till vänster om staplarna har vi vår vedbacke som också drar nytta av blåsten. Det röda huset till vänster om vedbacken innehåller pannrum och vedlager. Framför vårt hus ligger wwoofhuset och snett till vänster om det snickarbod och gårdsbutik i samma hus. Ladugården är huset som behöver mest kärlek. Det är mycket gjort på den men ännu mer återstår. Fältet till vänster i bild är inhängnat och används till fåren men i år har vi tagit hö därifrån eftersom det skiftet ska bli välkomstbete våren 2019. Vi spar alltid ett skifte som vi kan ha till fåren när vi släpper ut de nyfödda lammen. Det gör vi för att minska risken för att de drabbas av parasiter när de är riktigt små. Än så länge har våra får inte visat någon förekomst av parasiter och så vill vi gärna att det fortsätter.

I filmen nedan görs en flygning över vår stora betesmark på ca fem hektar. Som vi tidigare har skrivit så är betesmarken en av våra favoritplatser. Det är öppet och ljust. Enstaka träd och dungar ger skugga och berghällar tittar fram här och där. Drönaren flyger från sydväst mot nordost. Man kan se en gammal gräns mitt i skiftet där gränsen mellan vår gård och granngården förr gick. Granngården brann och markerna delades upp mellan vår gård och nästa gård. Ett rött hus som skymtar i bild  till vänster tillhör idag vår granne som övertog hälften av markerna från den brända gården. Själva gårdscentrat behöll ägarna men där finns idag bara några fallfärdiga uthus och en gräsmatta som syns till höger om vägen med en skogsdunge till vänster om sig. Det är en fin plats men ingen nyttjar den idag.

Filmerna ser bättre ut i helskärm. Klicka på symbolen i det nedre högra hörnet.

Närbild på våra 99 bäddar a sex kvadratmeter. De bäddar som är täckta innehåller antingen morötter eller kål. På bilden ser man att de sista fem bäddarna i kvarter fyra längst ner till höger är nygrävda. Där är gångarna än så länge inte täckta. Nedre högra hörnet är kantat med träsarg och en plåtkant mot sniglar. Planteringen nere till vänster är blommor från en god vän som heter Eva. Den har vi för att gynna så många insekter som möjligt och där är alltid ett surr av bin och humlor. De vita fyrkanterna är kubikmetertankar med reservvatten som vi bevattnar med. På sikt ska alla gångar täckas med flis och det ska även bli en yttre kant på utsidan av kvarteren som täcks med flis för att ytterligare minska ogrästrycket. Vi har ogräs men det är hanterbart. Dels för att vi grävt undan all kvickrot (sex sopsäckar per bädd = en sopsäck per kvadratmeter) och dels för att vi täcker bäddarna med organiskt material.

Bilden nedan visar vår skogsträdgård. Det största trädet är en vacker ek som vi inte gärna vill ta bort. Småträden är mest al men vi har även valnöt, persika, mullbär, asiatiska päron, mirabeller, minikiwi, körsbär och massa bärbuskar. När vi får tid ska vi täcka ut det som växer på marken så vi så småningom kan plantera ett ätbart markskikt också. Det viktigaste var dock att få planterat träden eftersom det tar tid innan de bär frukt.

Här är ungefär samma bild som den första men ur en lite annan vinkel och med ett vackrare ljus.

I sista filmen får man följa vår slingrande skogsväg genom vår skog ner förbi våra två dammar där skogsträdgården ligger och fram till gården. Där gör kameran en panorering så man ser omgivningarna ända ner till sjön Anten som ligger tre kilometer bort. Vi bor vackert.

Provmustning

Så var det äntligen dags att provmusta. All utrustning har kommit och vi har köpt de slangar och kopplingar som krävs för att sätta dem samman. Äpplesäsongen är inte riktigt här än och vi kände inte riktigt för att handla äpplen i affären för 50 kronor kilot eftersom vi inte visste hur det skulle gå. Därför tog vi och samlade ihop alla äpplen som fallit till marken i förtid. Gräsmattan är full av äpplen som inte har mognat på träden och även om de är sura så tänkte vi att de skulle fungera för att testa själva utrustningen. 

Vi samlade in alla äpplen i slaktbackar. Ruttna äpplen ska inte med men annars gör det inte något om de har mindre fläckar och skador. De duger till must i alla fall. En slaktback äpplen är tung och vi funderar mycket på vilka kärl vi ska använda för att lyften inte ska  bli för tunga.

Äpplena ska tvättas så man inte får med jord och annat i processen. Det gjorde vi nu med vattenslangen i slaktbackarna men vi behöver hitta ett sätt som liknar durkslag men i större skala. Vi funderar på någon typ av lövkorg i ett större kärl för att få till en bättre process.

Äpplena hälls sedan i en eldriven kross. Slaktbackarna är helt klart för tunga – speciellt om man ska vara själv och musta.

Krossmassan samlas upp i en bagerihink som det varit sirap i. Den får precis plats under krossen och känns som ett bra alternativ.

Det är en effektiv kross som på väldigt kort tid förvandlar äpplena till flisor. Eftersom vi än så länge bara har en bagerihink fick vi hälla tillbaka krossen i slaktbackar och hade återigen problem med tyngden. Krossen kommer att stå på marken utanför själva mustvagnen. Vi behöver ha något under för att inte riskera att det kommer jord i processen men där har vi en lösning med plastmattor som vi tror kan fungera.

Vår 80-liters press har en gummiblåsa i mitten som fylls med vatten och därmed pressar äpplekrosset ut åt sidorna. Mellan metallcylindern och krosset finns en silduk för att inte krossdelar ska komma ut i själva musten.

Eftersom vi inte hade tillräckligt med äpplen fick vi vattenfylla blåsan lite redan från början. Sedan vek vi in den gröna duken och skruvade på locket.

De flesta musterier vi har varit och besökt fyller sin mustpress med vatten från kranen via en slang. Vi har dock kommit på en annan lösning där vi använder en pump för att pumpa in vatten i pressen från en tunna. När en pressning är gjord tömmer vi tillbaka vattnet i tunnan och kan sedan använda samma vatten vid varje pressning. Vattnet kommer aldrig i kontakt med äpplena så det spelar inte någon roll om man använder samma vatten om och om igen. På så sätt så slösar vi inte med vatten vilket känns bra – speciellt ett sådant här år.

Pressen är grym. Vi hann nästan inte starta pumpen förrän musten strömmade ut ur pressen.

Vi satte en liten bunke under men fick snabbt byta till ett större kärl. Musten som kommer ut kallas för råmust. Den är inte värmebehandlad men kan naturligtvis drickas som den är. Den håller sig några veckor i kylskåp och betydligt längre om den placeras i frysen.

Musten är ganska mörk i färgen och trots att vi mustade omogna äpplen så var den förvånansvärt god.

Den första musten som kom ur pressen var alldeles klar men sedan blev den grumligare. Man kan filtrera must för att få den klar men då filtrerar man också bort en del smaker så det kommer vi inte att göra. Än i alla fall. Must i flaska ser godare ut efter filtrering, men vi får se hur vi gör.

Nu var det dags för pastörisering. Musten hettas upp till cirka 80 grader för att öka hållbarheten och minska risken för bakterier. I den stora svarta cylindern finns en slinga som musten passerar igenom och den är omgiven av hett vatten. Den vita lådan är själva brännaren som drivs av gas. Uppe på den vita lådan syns avgasröret för gasens ångor.

Instruktionsboken till pastöriseringsmaskinen hade mycket att önska. Det var mycket bristfällig information så vi fick gissa en del. På lådan finns två temperaturgivare. En som visar vattnets temperatur och en som visar temperaturen på den must som strömmar igenom. När vi startade så stod båda på mellan 22 och 23 grader men det gick fort att värma upp.

Problemet var att få pumpen som ska pumpa upp musten i pastöriseringsmaskinen att suga ordentligt. Det krävdes ett par omstarter för att få det att fungera. Men när vi väl fick igång allt så gick det snabbt. Vi var inte riktigt beredda på att det skulle fungera så vi fick springa in och diska alla flaskor vi hade. Det blev också mer must än vi förväntade oss så ett par rostfria bunkar fylldes också.

När man har mustat klart efter en dag så ska pastöriseringsmaskinen, pressen och krossen tas isär och göras rent. Pastöriseringsmaskinen rengörs genom att man stoppar in två bollar i ena änden och kopplar en till en vattenslang. Det var nervöst eftersom det tog väldigt lång tid för bollarna att komma ut på andra sidan men även det fungerade.

Guillaume ser nöjd ut med sina flaskor på väg hem och så kände vi oss allihop. Förvånade över att det fungerade och nöjda med resultatet. Nu väntar vi på att bolagsverket ska godkänna vår ekonomiska förening så att vi kan söka godkännande hos kommunen för att använda mustvagnen för att musta till andra. Tanken är att vi den här säsongen ska musta dels hemma på våra egna gårdar för att ha must att sälja på marknader och i vår gårdsbutik men också att vi ska ta emot människor som vill musta sina egna äpplen. Vi kommer förmodligen att stå på Nolbygårds Matmarknad under september och oktober. Då kan man komma dit med kassar med äpplen och gå hem med flera bag-in-box med must.

Hela verksamheten är finansierad med stöd av Leader som har fått pengar i från EU och Jordbruksfonden. Vi kommer att lägga prisnivån i linje med andra musterier eftersom vi inte får dumpa marknaden. Helt bestämt är det inte men de musterier som vi varit i kontakt med tar 25 kronor litern vilket gör 75 kronor för en treliters bag-in-box. Musten som är pastöriserad har en hållbarhet på ungefär ett år.

Arbetsdag på Skarabergsvägen

Idag var det återigen dags för arbetsdag i projektet gårdssamverkan och mobilt musteri. Det är dagar vi ser fram emot även om vi egentligen har så fullt upp med vårt eget så vi känner att vi egentligen inte har tid. Så är det nog för alla i projektet och ändå är uppslutningen god. Magnus och Marta odlar mest för självhushåll. De arbetar också ofta utomlands vilket gör att det är svårt att hinna med odlingarna. Uppgiften för dagen blev därför att försöka ta fram förra årets odlingsbäddar ur ogräset. Många händer och mycket verktyg så hinner man en hel del på en dag även om vi bara jobbar mellan 10 och 16. 

En annan syssla som vi hann med var att köra ut årets ströbädd från fårens stall. I den ska det planteras squash och pumpor som vill ha mycket näring. Det går bra att odla i ströbädden redan första året om man ser till att plantorna får etablera sig i jord som man lägger ut punktvis i ströbädden.

Det som är skönt med de som är med i projektet är att alla är vana att hugga i hemma hos sig så det blir snabbt resultat.

Magnus och Martas dotter har kläckt fram kycklingar som vi beundrade. Bra jobbat!

Kläckaren är av äldre modell men fungerar utmärkt.

Magnus är bra på att komma på idéer och på att svetsa och hans hjulhacka fungerar alldeles utmärkt.

Vi har en mycket mindre charmig köpt variant men vi blev sugna på att skaffa oss några fler hemmabyggen likt denna. Vi är ju ofta många som jobbar och då hade det varit bra med fler.

Till hjulhackan finns en rensbåge och en kultivator och med bra tempo i benen så får man snabbt kultiverat en bädd.

Enormt charmig konstruktion. Vi har några gamla cyklar hemma men tyvärr inte någon med svanhals.

Under dagen hann vi förutom att arbeta med ett par fikapass och lunch. Det blev en del snack om musteriet men också om mycket annat. Några gårdar kom överens om att hyra en maskin ihop en helg och några andra gårdar pratade ihop sig om att kanske göra en lite större investering ihop. Vi pratade också om att träffas en dag och göra ostar ihop. Flera gårdar tillverkar redan idag ost, yoghurt och fil och vi andra vill gärna lära oss. Nästa gång ses vi den 26 juni då vi ska planera färdigt mustvagnens utrustning. Efter en sådan här dag är huvudet fullt med tankar och kroppen trött av arbete men det känns bra.

Projektet Gårdssamverkan och mobilt musteri har fått stöd ur EU:s jordbruksfond via Leader Göteborgs insjörike. Projektet drivs av Studiefrämjandet i Alingsås.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑