Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 2 av 10)

Trossbottenfynd

Den som rotar i ett gammalt hus stöter förr eller senare på något som påminner om husets historia. I vårt fall har det varit ganska sparsamt med fynd. Vi vet av en inskription på en skorsten att huset byggdes 1904. Officiellt byggdes huset 1907 men det lär bero på någon lagändring. Förvånansvärt många hus har 1907 som byggår, men de kan alltså vara äldre.

Vi har bara ägnat boningshuset ett förstrött intresse och lagt energi på marken och ekonomibyggnader, men nu behövde vi fixa lite med huset. Bland annat så grävde vi ur en halv hink sågspån runt en golvbrunn som behövde bytas ut. Sågspån är inget vidare som isolering. Dels så har det bara halva isoleringsvärdet jämfört med kutterspån som i sin tur är något sämre än moderna material. Dessutom så sjunker sågspånet ihop med tiden. Det gör att även om trossbotten var helt full med sågspån från början så bildas med tiden ett tomrum över sågspånet. Det är alldeles under golvbrädorna och där sipprar det in kall luft. Det gör att golvet känns kallt vilket ofta kompenseras med extra hög rumstemperatur och innetofflor.

Hur som helst, under sågspånet låg tidningssidor som trasslades till och gick sönder. Nu har vi hunnit titta på dem och de är en härlig tidsresa.

Det första visar Fritiof Nansens knän och skidor. Tidsepoken är i alla fall densamma som byggåret.
Det verkar vara en novell till vänster och kanske är det samma berättelse till höger. Vad gör då Nansen i mitten?

Annonser är underhållande. När slutade folk att äta järnsocker?

Bland stärkande medel intager jernet det förnämsta rummet, men kan icke enbart begagnas, hvarför Tekniska Fabriken Jernsocker i Stockholm i handel utsläppt ett det mest lämpliga jernpreparat; benämnt Jernsocker, som efter samråd med läkare endast tillverkas af för menniskokroppen mycket välgörande beståndsdelar.”  Reklam med stuns!

Att detta kaffesurrogat rekommenderas av framstående professorer och läkare känns tryggt.

Efter lite pussel fick vi en hel spritreklam. Systembolaget var inte påtänkt, även motboken skulle dröja något decennium.

Snygg annons med extra poäng för den pekande handen. Det är svårt att bedöma prisnivån. Är det billigt eller dyrt? Det bör inte ha varit allt för högt pris på dropparna eftersom det kom en lag om alkoholransonering några år senare.

Under spritreklamen finns både en gullig galoschreklam och ett tryckår. Tidningen verkar vara åtta år äldre än huset.

Liten vinch – men stark

Vår vän Lars har köpt en vinch. Vi har en kombinerad skogskran och vinch som används på traktorn. För tillfället ville vi av olika skäl undvika att arbeta med traktor så det passade bra att Lars kom på arbetsbesök med apparaten. Den heter Nordforest Spillwinde 1800.

Den består av en motorsågsmotor på 4,5 hk, en slirkoppling, ett fiffigt gasreglage och en trumma för repet. Den väger klart mer än en motorsåg, 13 kg.

Repet läggs 5-6 varv runt trumman, sedan leds det genom gasreglaget. Man ska stå några meter bort av säkerhetsskäl, sedan drar man i repet så att friktionen ökar. Då gasar motorn och stocken kommer sakta glidande. Så fort man släpper repet så går motorn ner till tomgång. Det finns två växlar och ingen är särskilt snabb, 12 resp. 24 m/min. Det gör att den är ganska stark, den kan lyfta 1800 kg på lägsta växeln och om man låter linan passera ett brytblock så dubblas styrkan men hastigheten halveras.

Motorn fungerar oavsett hur den står och det är tur eftersom den hänger i luften största delen av arbetstiden. Den kan alltså hänga upp och ner och ändå dra. Enligt reklamtexten är den användbar till att dra upp en bil ur diket. Föraren sitter vid ratten och drar i repet och drar själv upp bilen utan att blanda in traktorer eller någon bärgningsbil. Fiffigt!

Vinchen kostar en rejäl slant men är mycket användbar i de lägen man inte kommer intill med en traktor eller vinchen som sitter på en fyrhjuling inte räcker till.

En av våra armékärror som vi använder för att dra ut skogshuggargrejer i skogen. De är välbyggda, tåliga och rostar nästan inte alls. Man skulle kunna säga att detta är i stället för en fyrhjuling… De är byggda för att hantera en bår med skadad människa så de klarar ganska mycket last. Lite jobbig att dra uppför om det är snö men för övrigt fungerar den mycket bra.

Tingade kattungar

Vår katt Aska fick sin andra kull med kattungar i början av oktober. Det var två svarta och två grå. Alla var helfärgade med ett svagt tigermönster. Inget vitt eller någon annan färg. Vi lade ut en annons på Blocket och på ett och ett halvt dygn fick vi ca 40 svar.

Det är brist på kattungar i Sverige!

Vi fick svar från Alingsås (naturligtvis), Vänersborg, Göteborg, Borgunda, Falkenberg, Stockholm och andra platser. Flera hade letat länge medan några bara hade blivit kära i de grå ungarna. Grått gör sig bättre på bild än svart.

Så här såg annonsen ut när vi hade ändrat lite efter den första anstormningen.:

Vi valde några fina bilder och en film. Vi hade inte behövt anstränga oss.

Alla fyra är tingade och kommer till nya hem strax före nyår.

Filmen är mörk och blev suddig men visar att det är katter med sprätt i.

Den sista bilden med två kattungar i en korg blev nästan för bra. Hade vi haft 20 grå kattungar som såg ut sådär så hade vi kunnat sälja allihop.

Vår gissning är att de flesta som har katter låter kastrera dem så det finns inget överflöd av kattungar på samma sätt som förr då en kattunge kostade 25 öre tassen. Blocket hjälper ju till genom att kräva ett lägsta pris på 500 kr men just nu är det säljarens marknad som råder.
I alla fall om kattungen är grå!

Ljus av bivax

Efter honungsskörden blir det alltid vax över. Vaxet kommer från början från körtlar som bina har på magen. Körtlarna börjar fungera när biet är två veckor och ett bi kan enligt Wikipedia producera ”upp till åtta vaxfjäll om dagen”. Fjällen är ganska små. Det krävs två miljoner vaxfjäll för att få ihop till ett kilo vax, vilket betyder att varje fjäll väger 0,005 gram. Bina är bra på att kompensera sin litenhet med stora antal.

Hur som helst. När den kladdiga honungen till största delen är i burkar finns det en hel del vax att ta hand om. Den är blandad med honung, inte helt ren och sitter till viss del fast på ramar och kärl. Med hjälp av vatten löses honungsresterna upp. En del använder honungsvattnet till att göra mjöd men vi har fullt upp med honung och vax.  Vaxet smältes i en rostfri saft-Maja som vi köpt på loppis. Kokongerna som larverna kläckts i fastnar i den övre silen och vaxet rinner ner till den undre saftbehållaren. Innan det stelnar så hälls det över i en rostfri bunke som har ett par centimeter vatten i botten. Vaxet stelnar sakta och skräpet som finns kvar lägger sig längst ner. Det går att skrapa av skräpskiktet när vaxklumpen har kallnat och det kvarvarande vaxet är förvånansvärt rent. För säkerhets skull så gör vi sedan om proceduren en gång till.

Man kan skicka in vaxet till de företag som säljer vaxkakor. Just nu är det brist på vax så priset på både vax i klump och som valsad kaka har gått upp. I år ville vi inte skicka in något vax utan provade att stöpa ljus i stället.

Vi har tidigare haft en hög och smal hink som vi använt till att stöpa vaxljus i. Det var flera år sedan och det gick så där. Hinken var för stor, så vi hade varmt vatten i den nedre halvan och bivax i den övre. Vaxet är fett och betydligt lättare än vatten så det är ingen risk att de blandar sig. Vi hade läst att man kunde ha vatten längst ner men vi måste ha gjort något fel för ljusen brann jämnt ett tag för att sedan plötsligt bli som ett tomtebloss. Sedan brann det lugnt ett slag igen. Inte bra.

Nu ville vi ha en behållare som var tillräckligt smal och tillräckligt hög för att vi skulle kunna fylla den med vax. Efter flera varv i förråd och utrymmen fick vi nöja oss med en bit avloppsrör med en plastpropp i botten. Vi smälte vaxet i ett vattenbad, hällde det i röret och hoppades att det skulle hålla tätt. Och det fungerade!

Rättare sagt, det fungerade så länge det krävdes. När vi skulle avsluta släppte bottnen och två liter vax rann ner i vattnet i grytan. Ingen fara på taket. Det var bara att låta vaxet stelna och plocka bort det. Ett kärl till att senare blev det dock. Till nästa tillfälle vill vi ha ett rostfritt rör med svetsad botten. Lagom långt och lagom brett. Det får nog bli en tur till skroten i Bäreberg.

Så vi satte igång. Albin, Ina och Tilda var med och vandrade runt med ljusen som blev allt tjockare. Mot slutet går det förvånansvärt fort, varje lager gör stor skillnad.

Vi provade också att gjuta ett ljus i en ljusform . det gick bra men det går åt för mycket vax för att det ska vara en bra idé.

Experimentavdelningen rullade också små vaxbollar men en veke i. De brann alldeles utmärkt.

Till sist kunde vi räkna in ca 20 par ljus. Nederänden behövde kapas och sedan var de klara. Vi tände ett av dem och det brann med klar, lugn låga som doftade svagt av bivax. Inget tomtebloss i år, däremot blev det som vanligt kärl som behövde saneras. Bivax är ett trivsamt material men det fastnar mycket bra.

Att tillverka ljus av bivax är en 2000 år gammal konst. Om man inte hade råd med bivax fick man i Sverige nöja sig med djurfett. Det gav en osande låga och luktade bränt djur. På 1830-talet tog en fransman patent på att tillverka stearinljus. Råmaterialet är fetter från djur eller växter. Ungefär samtidigt kom någon på att det gick att göra ljus av paraffin. Råvaran är råolja och när oljeutvinningen så småningom satte riktig fart blev paraffinet billigt. Paraffinljus är på flera sätt sämre än stearinljus och måste innehålla lite stearin för att fungera. Under senare år har man dessutom upptäckt att ångor från paraffinljus är nästan lika illa som passiv rökning. Små partiklar bildas som kommer långt ner i lungorna. Det gäller inte för stearinljus.

Enligt Wikipedia så kostar det ett samhälle (och biodlaren) 8 kg honung för att få fram 1 kg bivax. Så vaxet borde kosta drygt 1000 kr per kilo. Inget orimligt pris när man tänker på hur det bildas. Vi sålde slut på våra ljus på en julmarknad för 80 kr paret. Det var kanske för billigt?

Ankor på vintern

Vår lilla flock med vita Mignon-ankor verkar gilla den lilla dammen vi grävde åt dem. De kanske till och med trivdes i ankhuset eftersom de allt oftare gick in själva när det skymde. De var inte alltid på plats när mörkret lagt sig. Det hände att vi fick fösa dem ur vattnet, upp på klippan, runt huset och in genom dörren i kolsvart mörker. Men de verkar ha gillat platsen för de rörde sig inte långt därifrån bortsett från några flygturer. Kanske var det utsikten eller att det fanns lagom många mördarsniglar?

 

Men utomhusvatten har en tendens att frysa under vintern så det fick bli en inomhusbur i ladugården med mindre frostrisk. På logen fanns ett badkar som antagligen var ämnat att ge sommarvatten till kor men som inte kommit till användning. Det finns en etikett på så karet kan vara oanvänt.

Vi byter vatten med några dagars mellanrum och det är uppskattat. Då passar de på att smörja in alla fjädrar men någon olja eller fett som de tillverkar själva i en körtel nära gumpen. Oljan måste arbetas in för att fjädrarna inte ska dra åt sig vatten och det fungerar ju bra eftersom de tydligt håller sig flytande.

 

Vi gillar våra ankor även på vintern när vi inte har någon nytta av dem. De piggar upp!

Novembersnö

Traditionen bjuder att det i november ska komma lite överraskningssnö. Så även i år.

Snön började falla vid åttatiden på söndag morgon och höll på till eftermiddagen. Rönnsumaksträdet i trädgården har lutat betänkligt sedan sensommaren och det räckte med ett snöfall för att det skulle lägga sig ner. Tung snö.

Fint att se på.
Det knakade och brakade emellanåt när trädtoppar bröts och föll till marken. Vi får inventera skogen så småningom.

Nätet runt odlingen gav upp. Tung snö som sagt. Det var enkelt att åtgärda men det krävdes att vi lyfte på hela nätet och skakade av snön innan linan sattes samman igen. Det viktigaste var att få bort snön innan temperaturen begav sig ner mot flera minusgrader. Då kan den frysa fast och bli riktigt besvärlig.

 

Oxalsyra och bistick

Varroa destructor, vilket namn! Det är ett kvalster som i långa tider har levt som parasit på en art av vildbin men kunde kliva över till ”tambin” efter lite klantiga blandningsförsök. Sedan dess har den spridit sig bland honungsbin och idag är större delen av Sverige påverkat. Bisamhällen som inte får mänskligt stöd går under inom en treårsperiod. Stöd innebär att människan hjälper till att minska mängden varroa till en tolerabel nivå. Det kan ska på flera sätt. Vi använder oxalsyra. Syran blandas i sockervatten och sprutas på bina som en ljummen vätska. Sockret ska bidra till att bina slickar av varandra och att oxalsyran ska spridas till så många bin som möjligt på kort tid. Den hastiga pH-sänkningen dödar kvalstren. Det finns behandlingsmetoder som använder kemikalier men det finns några nackdelar med det. Dels så finns det alltid en liten risk för att bekämpningsmedlet hamnar i vaxet och honungen, dels kan man räkna med att kvalstren utvecklar resistens mot de aktiva kemikalierna. Det är möjligt att varroa kan bilda resistens mot pH-chocker men oxalsyra är ganska ofarligt och finns naturligt i vax och honung i låga doser.

Behandlingen går ut på att bina ska få en vinter med måttlig mängd varroa i kupan. Varroan kan bara fortplanta sig genom att krypa in en cell där det finns en bilarv. Drottningen lägger inga ägg efter sensommaren så hela vintern måste varroakvalstren sitta fast på vuxna bin och vänta på bättre tider. De håller sig vid liv genom att bita hål på binas skal och suga i sig vätska. Genom hålen kan virus, svamp och bakterier angripa bina, så många kvalster ger ett svagare samhälle.

Oxalsyran kan inte komma in till larver eller bin som fortfarande är i cellerna, så det är viktigt att vänta tills alla bin har krupit ut. När november är här är det dags för behandling.

När jag köpte min första kupa av en biodlare i föreningen så fick jag med ett rejält förråd av täckglas. Säljaren hade kommit över ett skyltfönster och låtit skära det i småbitar. Jag förstod inte värdet av dem förrän jag behövde komplettera med fler täckglas.

Jag hade beställt 12 täckglas, 6 mm tjocka, med måtten 42×14 cm och det var precis det jag fick. Priset var lite högre än väntat, 48 kr/st, men de håller å andra sidan i många år. Glasmästaren berättade att 6 mm tjocka glas kräver att man, efter ristningen med diamanten, tar i till man tror att bänken ska gå sönder och sedan lite till. Då kan man bryta av det.

Snygga glasskivor.

Vi försöker att undvika att störa bina i onödan. Därför har foderlådorna fått vara kvar sedan bina fick sitt socker. Nödlösningarna som ersatte täckglasen har också fått vara kvar. Byggplast och tunna plexiskivor fungerar egentligen men plasten blåser lätt iväg och plexiglasen kommer inte att hålla i längden. Så det känns bra att få lägga på nya täckglas.

Nästa gång ska vi beställa lite längre glas. Våra kupor har ganska tjocka väggar och det är onödigt att låta glasskivorna trilla ner på bin om man råkar lägga dem lite fel.

Och så var det behandlingen.

Vi använder det rammått som kallas lågnormal och vi invintrar alltid på två lådor som står på varandra. Om bina fått för sig att de ska sitta på den undre lådan måste den övre lyftas av. ganska tungt eftersom ungefär hälften av 27 kg sockerlösning finns i lådan. I den här kupan fanns bina i den övre lådan men de var några centimeter ner mellan vaxkakorna så de syns inte.

Under försommaren är bin i allmänhet vänliga till sättet. de har en sommar framför sig och vill inte riskera sitt liv genom att sticka någon om man inte provocerar dem.

På hösten är det annorlunda. Deras enda möjlighet att överleva vintern är att behålla honungen (eller sockret som vi har lurat på dem) och många bin är redo att offra sitt liv för samhället. I ett par samhällen luktade det bigift så fort kupan öppnades. Doften av giftet triggar andra bin att gå på krigsstigen och det blir lite upphetsad stämning vilket det sällan blir under sommaren. Om man inte råkar tappa en låda eller liknade, förstås.

Nu bar det sig inte bättre än att jag hade slarvat när jag stängde bidräkten. Ett tre centimeters glapp i blixtlåsen fram på halsen. Ett bi kröp in och blev säkert klämd av tyget, eller ville mig bara illa, och stack vid nyckelbenet. Jag hade hunnit med hälften av samhällena och funderade på att ta av mig dräkten för att ta bort gadden men dels så kände jag hur solen gick ner, dels hade jag flera bin gående på mig och det skulle ta tid att veta om jag var bifri innan jag kunde ta av mig. Så jag fortsatte att arbeta. Efter två samhällen till så började det kännas som att det svullnade inne i öronen, sedan blev läpparna annorlunda och jag fick slem i munnen. Det här var inte bra, men jag bet ihop och avslutade med de sista två samhällena. Det var ändå det sista jobbet med bina för året och det kändes bra att det blev klart.

När jag väl kom in fick jag lägga mig på soffan med benen högt men det blev inte så mycket bättre. Vi ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Där fick vi gå före kön och fick bums två olika mediciner och en adrenalinspruta i benet. jag hann bli röd på hela övre halvan av kroppen och var ganska matt. Medikamenterna hjälpte dock inom 20 minuter. Sedan blev det ett par timmar under observation innan vi kunde åka hem.

Det här var något som inte fick hända. Jag försöker att hålla antalet bistick så nära noll det går. Vissa år går det men vissa inte. Kanske är det att jag får få bistick jämfört med många andra biodlare som gjorde att jag fick en allergisk reaktion? Det finns ett talesätt att bistick inte är farligt för biodlaren utan för hans hustru. (Ganska tydligt att talesättet är från tiden då biodlingen var en renodlat manlig sysselsättning.) Eller så berodde det på att biet stack på ett känslig del av kroppen, nära viktiga delar av immunförsvaret.

Jag kommer att bli kallad till en allergiutredning som jag hoppas visar att jag inte har blivit överkänslig för bigift utan att detta var en engångshändelse. Vi får se. Nu har vi i alla fall en adrenalinpenna hemma för säkerhets skull. Så kan det gå.

 

Kity 636

Vi har försökt få tag på en rikt- och planhyvel ganska länge. Ibland har det funnits rikthyvlar, dvs. hyvlar som kan jämna till en bräda, men planfunktionen är viktig för oss. Det är det som gör att brädan blir jämntjock. Blocket brukar vara pålitligt men under många månader så såldes alla hyvlar innan vi hann ringa. De verkar vara eftertraktade.

Men förra söndagen låg tidningen Skaraborgsbygden i brevlådan. Vi är nog i västra kanten av utgivningsområdet och trots att vi inte prenumererar så dimper den ner då och då. Kanske är det en gång i månaden, kanske varannan månad. Radannonserna i Skaraborgaren är fantastiska. Där säljs allt som landsbygdsbor kan vilja ha eller vilja bli av med. Det ser ut som alla tidningar gjorde innan blocket snodde åt sig alla radannonser. Annonsen var kortfattad och saklig. Rikt/planhyvel med extra stål. 2500 kr. Töreboda. Tel: ….

Vi antog att tidningen hade kommit under lördagen, kanske tillsammans med Alingsås tidning. Vad var det för märke och skulle den finnas kvar? Inte så troligt. Vi väntade till efter klockan nio, sedan ringde vi. Den fanns kvar och det visade sig vara en fransktillverkad trefasmaskin med några år på nacken och den skulle behöva ses över innan man startade den. Det lät som ett högriskköp men med säljaren i telefonen blev det lite snabbsurfning. Vi hade aldrig hört talas om Kity men kommentarer på nätet menade att det var rejäla maskiner. Så det blev köp via telefon och resten av dagen tillbringades i bilen till och från Töreboda. Man tänker inte så ofta på saken, men Töreboda ligger ganska nära världens ände.

Snygg etikett och hammarlack ger alltid poäng.

Kity köptes för några år sedan upp av Scheppach så vi får se hur det blir med reservdelar. Det viktigaste är att det finns drivremmar att köpa. Resten av maskinen har inte så mycket slitdelar förutom skärstålen som också finns att köpa.

André tog på sig att gå genom maskinen, rengöra och att smörja upp den. Efteråt enades vi om att den var i bättre skick än säljaren hade beskrivit och att om den fungerade så var det ett klipp.

Innanför den runda metallplattan finns dubbla remhjul så att man enkelt kan byta hastighet för matningen för planingen. Någon kommentar påpekade att det är bättre än man kan tro. De flesta äldre hyvlar har tydligen inte flera hastigheter och så länge man arbetar i mjuka träslag som fur och gran så kan man använda den högre hastigheten.

Det var lite nervöst inför första starten. 7000 varv per minut på en trekilos stålcylinder skulle kunna ge ganska otäcka haverier men hyveln gick perfekt. Den startade snabbt, den gick relativt tyst, och höll uppe varvtalet även när det kom kvistar som skulle kunna ge motstånd.

Maskinen är från sjuttiotalet. En fyrtioåring helt i metall. Inte en plastdetalj!

För att justera tjockleken på planhyvlingen lyfter men lite på utmatningsbordet och vevar med den svarta veven. Den svarta veven fattades visserligen men det går alldeles utmärkt med en 8 mm lednyckel med 12-kantsfattning i stället.

Dokumentationen är som synes på franska så vår vän Guillaume kanske måste komma till undsättning så småningom. Om den skulle krångla, vilket just nu känns avlägset!

Något fler potatisar

För ett år sedan  skrev vi ett inlägg kallat Sättpotatis i hink. Det var det första lilla steget för att få fler potatisar av några udda sorter som vi hade fått från NordGen. Vi fick två-tre små potatisar av varje sort. De förökade sig i hinkar och övervintrades i matkällaren. I år så gjorde vi om hela proceduren med skillnaden att det var för många potatisar för hinkar så det fick bli halva småtunnor, två per sort. En handfull potatis i varje tunna.

Förra sommaren blev det en hel del panikvattningar när potatisplantorna började sloka. I år ville vi spara lite tid och lite panik, så vi satte dem på nordostsidan av wwoofhuset. De två tunnorna till vänster är Tylva, sedan kommer två med Röda krokar. Tunna 5 och 6 är Gula islenskar och de sista två är Tärendö Karl Krekula.

Bilden är tagen i mitten av augusti och visar en del intressanta saker. Först och främst, det gick utmärkt att ha dem så att de bara får lite morgonsol. Vi behövde bara vattna tre-fyra gånger på hela sommaren vilket var en stor lättnad. Det är fullt upp med de ordinarie odlingarna under torrperioder och då är det lätt hänt att de här potatisarna torkar ihjäl, men nordost fungerade bra.

En annan sak är att tunnorna fick olika mycket hästgödsel  från början. Mörkgröna plantor har fått mycket och det ljusgröna har fått lite. Snyggt experiment, även om det var oavsiktligt.

Till sist kan man se att Tärendö Karl Krekula var de som dukade under först för bladmögel.

En månad senare såg det ut så här.

Alla har gett upp. Bladmöglet hade drabbat dem olika hårt, en del såg ut att helt enkelt ha höstvissnat. Det var lite dumt att vänta så länge innan skörd men så blir det ibland.

Trots att Tärendö Karl Krekula dukade under först var det Gula Islenskar som hade drabbats mest av skorv som, om vi inte fattat saken fel, är en följd av bladmögel som vandrat ner till knölarna.

De andra tre sorterna har klarat sig bättre. Nästa år har vi tillräckligt många potatis för att sätta korta rader. Om vi sköter om dem bra kanske vi till och med kan få provsmaka dem också.

 

Hönsflytt och ankflykt

Dagen inleddes med att en regnfront kom från väster och mötte gryningssolen. Regnbågen var ljusstark och mobilkameran gick varm.

Sedan var det dags att släppa ut ankorna. Som vanligt flög de de fyra metrarna till sin lilla damm.

Hönshuset har äntligen blivit klart och det var dags att flytta in de unga hönorna. Vi har nämligen fått problem med en hök som tar hönor. Förutom att det är synd om hönsen så är det ingen vidare ekonomi i det upplägget, så det känns bra att vi äntligen får in hönsen med en skyddad utegård.

Under tiden vi backar in husvagnen mot ingången till hönshuset ser vi plötsligt tre vita prickar flyga söderut. Ankorna som inte rört sig mer än tio meter från dammen tyckte att det var dags att se sig om i världen. Det gick inte att avbryta mitt i hönsflytten men när väl hönorna var inne i den nygamla hönsgården var det dags att leta upp ankorna. Regnet hade anlänt med besked och vi var tacksamma över att ankorna var vita. En brun-svart.spräcklig hade blivit osynlig i regnet.

De första två hade inte orkat flyga långt och snart var de instängda i ankhuset. Nummer tre hade flugit nästan ända ner till asfaltvägen, men var fanns resten?

Kanske är vita ankor färgblinda? Två av dem hade i alla fall stämt träff med grannens flamingor.

Under ganska lång tid har vi inte vetat vilka som var honor och vilka som var hanar men för ett par tre veckor sedan hade hanarnas stjärtfjäder fått en prydlig lite lock. Så nu har vi lärt oss när det är dags att vingklippa dem…

Vi klippte av de yttre delarna av fjädrarna på högra vingens ytterdel. Efter varje anka som klipptes så fick de provflyga till dammen. André hjälpte dem att komma iväg. Den första flög alldeles för bra så vi klippte mer på nästa. Den flög också bra men landade lite klumpigare i dammen. Så vi klippte mer för varje anka och de landade med allt större plask. Kanske skulle vi ha klippt mer på alla men vi tänker oss att de inte är så sugna på att flyga långt om det är jobbigt och om de måste kompensera för att inte svänga åt höger hela tiden.

De sjätte ankan är inte hittad än. Vi har letat i bil och till fots men den håller sig undan än så länge. Hoppas att den hittar tillbaka i morgon innan räven tar den. Förra gången vi hade ankor vingklippte vi dem inte. Då tog räven dem när de gav sig av på utflykt så därför vill vi ha dem hemma.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑