Den senaste månaden har vi sett ganska många bålgetingar. Vi har försökt ha koll för att se om de ger sig på några bisamhällen men de verkar ha föredragit fallfrukt. Inte så konstigt. Hönshackade äpplen försvarar sig mindre aggressivt än bisamhällen.
Under förra helgen sålde vi grönsaker och stod tillräckligt länge på samma plats för att se att bålgetingarna flög till ett litet hål under nocken på wwoof-huset. När luckan till krypvinden öppnades syntes ett ganska stort bo med ganska många bålgetingar. I bakgrunden syns ett litet getingbo för vanliga getingar. Det ser ut som om de har byggt ett bo där för att man ska ha något att jämföra med.
Med gården följde 7-8 burkar Radar men vi gillar inte insektsgift. Är man biodlare i bidödens tid så är man. Så det fick bli ett badmintonracket. Här syns en av de sista innan boet tas bort. Boet är byggt av ”papper” på samma sätt som vanliga getingbo men ytterväggarna byggs upp på ett annorlunda sätt. Det kan vara någon form av ventilation men det är nog mer sannolikt att det är en starkare struktur än enkla pappersklot. Det var mycket styvt och stabilt. Och snyggt. Framtidsdesign!
Bålgetingarna är snabba men de syns bra och man hör dem tydligt. Det låter som humlesurr men vassare och tydligare. Det kändes sorgligt att slå ihjäl så många bålgetingar men de kunde inte få vara kvar i ett hus. Vi slog ihjäl över ett hundra stycken och det var minst lika många på gång i puppor eller i larvstadium. Bålgetingen är inte längre rödlistad men man ska vara rädd om dem när man kan vara det. Dock inte den här gången.
De är mycket vackra men orange fläckar på huvudet, gul-svarta ränder på bakkroppen och långa smala vingar. Stora också, drygt tre centimeter. Boet blir naturligtvis ganska stort. Här är en kofot som jämförelse.
Larverna finns i horisontella våningar som har några starka pelare mellan varje våning. Allt gjort av papper, det vill säga tuggat trä.
Under getingslakten var det en stor fördel att ha tillgång till en bidräkt. Kanske lite fegt, men ingen vill bli stungen även om bålgetingens stick inte ska vara värre än sticket från en liten geting. Eftersom getingarna inte var särskilt aggressiva så fanns det risk för lite övermod. På kvällen skulle vi ta hand om de sista getingarna och jag, Jonas, gick upp för att göra det utan att ta på mig slöjan över huvudet. Dumt. De hade nog blivit stressade av att vara så få kvar som skulle ta hand om alla larverna eller så var det något annat. En kom hemflygande och en annan skulle lämna boet. Jag slog till den hemkommande samtidigt som den andra stack mig på sidan av halsen. Aj.
Det är möjligt att giftet inte är starkare än vanligt getinggift men det kändes ganska starkt. Eller så är det samma typ av gift men mycket mer. Det gjorde ordentligt ont på halsen under natten och dagen efter kändes hela jag som om en influensa var på väg. Det fick bli en tupplur efter jobbet för att orka med kvällen. Två dagar senare är jag återställd men det kliar fortfarande på huden långt ner på bröstet. Bra tryck i det giftet.
Vi trodde att getingpupporna skulle vara perfekt hönsmat men ännu har ingen höna vågat sig fram. Finns det nedärvd skepsis mot mat som serveras i sexkantiga celler för att det brukar göra ont att äta sådant? Det är mycket man inte vet.
Dagen efter sticket fick vi i alla fall målat lite med bidräkt på. Idag revs boet och det kändes inte alls roligt. Bålgetingar är nog de vackraste insekter man kan tänka sig och jag hoppas att de kan leva vidare i närheten. Inte för nära biodlingen och inte i något hus. Kan man bygga bålgetingholkar?
Lämna ett svar