Varför bor vi på en gård?

För några dagar sedan fick vi en fråga på vår blogg kring hur man, om man inte vill köpa gård, kan förbereda sig för framtiden. Frågan var ställd utifrån vårt boktips Gratislunchen som diskuterar vårt oljeberoende samhälle och att vi behöver inse att den typen av samhälle har ett slut. Frågan fick mig att fundera under morgonrundan och jag insåg att den inte gick att besvara i en kommentar. Det kommer istället att bli två blogginlägg. Detta första om bakgrunden till varför vi själva bestämde oss för att skaffa gård. Nästa blogginlägg kommer att handla om vad man kan göra för att ställa om utan att köpa en gård.

Vi själva började vår resa 2005 då Jonas fick ett telefonsamtal från en god vän som frågade om han hade läst något av Kjell Aleklett om Peak Oil. Det hade han inte gjort men började genast googla begreppet. Det visade sig att det i princip inte fanns något alls skrivet om Peak Oil på svenska. På den tiden hade vi små barn och bodde i ett radhus med minimal trädgård. Det gjorde att de flesta kvällar spenderades hemma. Jag jobbade som konsult och gjorde många arbetstimmar kvällstid för att ha så mycket tid med barnen som möjligt och Jonas satt mitt emot och googlade Peak Oil. Många timmar gick åt till att försöka utröna om det var en trovärdig framtidsbild eller bara ett skrämskott. Hela våra liv har vi vetat att oljan är en ändlig resurs, men att utvinningstakten skulle tvingas sjunka redan i vår egen livstid kändes overkligt. Om det var en realistisk framtid, vad skulle det innebära för oss och våra barn i framtiden?

Det var frustrerande att det inte fanns något skrivet på svenska så Jonas registrerade webbsidan energikris.nu och började lägga upp information på den utifrån vad han hittade. Sidan finns fortfarande kvar som ett museum över vad som skrevs i ämnet på den tiden. Vi pratade och pratade, läste och pratade. Begreppet Peak Oil ställde hela vår världsbild på huvudet och vi insåg att det här var något som skulle få konsekvenser för hela vårt samhälle. Ingen mår bra av känslan av att ingenting göra så de första saker vi gjorde var att skaffa en mindre bil, sätta in en täljstenskamin och köpa en bit skog för att kunna säkra vår värmeförsörjning. Vi läste och pratade och var ganska vilsna eftersom vi inte hittade några andra som var beredda att ifrågasätta sin livsstil. Vi hade redan innan många miljömedvetna vänner som funderade utifrån att minska sina koldioxidutsläpp men få som ville förändra sitt sätt att leva i grunden. I ärlighetens namn så ville vi nog inte heller det. Vi famlade oss fram och försökte inrätta vårt radhusliv så att vi skulle kunna klara oss med mindre fossil energi.

Ju mer vi läste och diskuterade desto klarare blev det för oss att vi bara höll på med kosmetiska lösningar. Vårt samhälle är  fossilberoende långt bortom att använda bensin och diesel. Inget vi köper i någon affär är oberoende av fossil energi. Mat odlas med hjälp av dieseldrivna traktorer, konstgödsel och bekämpningsmedel tillverkas av fossil energi, förpackningar, transporter – ja allt vi konsumerar är fossilberoende. Vi har byggt upp ett samhälle där alla varor körs till butiken och där lagren är så små så det skulle endast ta några dagar innan de var tömda.

När den insikten började trilla ner hos oss insåg vi att vi skulle behöva lära oss att odla vår egen mat. Vi började med att odla upp sandlådan som barnen växt ur. Det gav oss ungefär tre kvadratmeters odlingsyta men inte många kilo mat. Därför skaffade vi så småningom en kolonilott tillsammans med några vänner. Vi lärde oss att odla och gick på alla föreläsningar vi kunde hitta samt läste allt vi kom över. Jonas gick en biodlingskurs och vi skaffade våra första bikupor. Fortfarande var tanken att bo kvar i vårt radhus. Vi älskade det livet. Nära till allt. Cykelavstånd eller gångavstånd. Enda gången vi använde bilen var när vi skulle åka till vår skog eller hälsa på vänner. Men det var också mentalt påfrestande. Vi kände oss allt mer utanför och konstiga. Människor omkring oss var ganska obenägna att diskutera det som för oss hade kommit att bli en avgörande faktor. Det var dessutom både intressant och spännande. Tyckte vi men inte alla andra.

Så träffade vi på Nicole Foss. En engelsk dam som på denna tid var boende i Kanada och skrev för The Oil Drum. Hon övergick senare att skriva för The Automatic Earth. Foss är akademiker med en fantastisk brittisk accent och underbar att lyssna på men hon svänger sig med en del begrepp som först gör att det blir svårt att förstå. Den parameter som hon bidrog mest med i vårt sätt att tänka var energi som en förutsättning för ekonomi. Vi hade ganska dålig insikt i vårt ekonomiska system. Vi trodde till exempel att det var Riksbanken som skapade våra pengar och att de pengar som bankerna lånade ut var pengar som andra satt in. Därmed var det ett ganska tryggt system. Det blev mycket att lära om. I själva verket är bara 3-5 % av alla pengar i Sverige utgivna av riksbanken som sedlar och mynt och resten skapas av privata banker när någon tar ett lån. Ju mer pengar vi lånar desto mer pengar finns i rörelse i vårt samhälle och kan omsättas i badrumsrenoveringar, studsmattor, bilar och resor. Nicole Foss huvudtema är att en vikande energitillgång kommer först att visa sig inom ekonomi och allra först inom den finansiella sektorn. Pengar som lånas ut. Vi funderade en hel del över detta och att Sverige är ett av de land i världen där privatpersoner är mest skuldsatta. Den insikten skrämde oss en del där vi satt i vårt radhus med lån.

Fram till den dag vi stötte på Peak Oil-begreppet hade vi försökt leva miljövänligt. Vi köpte ekologiskt, second hand och cyklade mycket – men inte mer än så. 2005 till 2011 försökte vi hålla kvar det livet men samtidigt säkra upp så vi kunde värma vårt hus och skaffa lite mat även om samhället krackelerade.  När vi började resonera på djupet utifrån miljö-peak-oil-ekonomi så blev bilden en annan och vi sålde radhuset och flyttade in i en husvagn i fem månader. Planen var att åka på en längre resa för att visa våra barn att man kan leva på många olika sätt och vara lyckliga ändå. Resan gick i september med tåg via Ryssland, Mongoliet, Kina och vidare ner i Sydostasien. Vi reste med tåg och bodde i mongoliska tält, på billiga guesthouse och i sovvagnar med 66 bäddar i samma kupé. När vi kom hem igen så flyttade vi tillbaka in i husvagnen i fem månader i väntan på att hitta vår gård. Den rätta gården dök inte upp och när hösten närmade sig fick vi tag i en hyreslägenhet som vi bodde i fram till hösten 2014. När väl rätt gård dök upp så var den något större än vad vi ville ha men med många fördelar. Nu bor vi här och har i dagsläget inte några planer på att flytta.

Vår egen resa kan förklaras med Elisabeth Kübler Ross modell över hur människor hanterar kriser de ställs inför.

Innan vi visste om Peak Oil så var allt lugnt. Vi bor i radhus, flyger på semester och renoverar. Det finns inga större problem.

1. Förnekelse: Alla har fullt upp med sitt och vi har fullt upp med vårt.
2. Ilska: Det är ju inte klokt att politikerna tar tag i detta. De borde lagstifta så alla tvingades…
3. Förhandling: Vi kan bo kvar i radhuset om vi skaffar skog och mindre bil. Dessutom, världen har bytt energikälla förr. Byt ut olja och kol mot biogas och fusion. Hur svårt kan det vara?
4. Depression: Det kommer att gå åt helvete alltihop. Vad faan kan vi göra? Inget intresse från vanligt folk och ännu mindre från politiker.
5. Acceptans: Nu är det som det är. Peak Oil är inte ett problem utan ett predikament. Nu kavlar vi upp ärmarna och gör det bästa av den situation vi hamnat i.

Det konstiga är att människor som vågar diskutera de här frågorna ofta blir kallade för pessimister när de påtalar att vårt nuvarande komplicerade samhälle kanske inte kan fortgå i all oändlighet. Men jag ser det inte som speciellt pessimistiskt. Det komplexa högeffektiva samhälle vi skapat med hjälp av oljan har så många baksidor. Stressade föräldrar där båda jobbar heltid och barn som tvingas vara på förskola och fritids längre tid än vad föräldrarna orkar vara på jobbet. Jakt på statusprylar, resor och renoveringar som gör att folk skuldsätter sig upp över öronen. Allt färre måltider som äts tillsammans och allt fler inbokade möten och aktiviteter. Folk mår inte speciellt bra i Sverige idag trots att vi har det ”bättre” materiellt.

Få människor som känner mig och Jonas skulle se oss som pessimistiskt lagda. Vi är oftast ganska nöjda med livet och har en tro på att vi människor ska kunna skapa något bra tillsammans i framtiden. Däremot tror vi inte att vi kan upprätthålla vårt nuvarande resursslukande konsumtionssamhälle men det ser vi inte heller som önskvärt. Vi har valt att köpa en gård för att vi tycker att det ger oss en möjlighet att utvecklas. Vi älskar att lära oss nya saker och på en gård finns det alltid mer att lära. Vi har hur många spännande projekt som helst på gång och det ger oss tillfredsställelse och utmaningar i princip varje dag. Vi ser inte detta som en uppoffring utan som en spännande utmaning. Vi hade inte tagit det här, ganska stora, steget om vi inte hade upplevt det som roligt, intressant och spännande.

Om framtiden kan vi bara gissa. Vi vet inte om vi kommer att drabbas av en snabb kris eller om Peak Oil kommer att visa sig som en långsam process. I början av vår resa trodde vi nog mer på en snabb krasch men nu börjar vi allt mer tro att det kommer att visa sig som en långsam nedmontering av det system vi har idag. Kanske med inslag av plötsliga ”hack” när detaljer brister eller försvinner. De som upplevde Romarrikets fall var nog inte medvetna om att det var det som de upplevde utan det kallades så av historiker först efteråt. Kanske har nedmonteringen redan börjat? Vad är i så fall tecknen?

• att det är svårare att få tid på en vårdcentral?
• att skolan inte får tillräckligt med resurser så att eleverna når målen?
• att vi lånar till konsumtion istället för att skaffa oss resurser innan köp?
• att den accepterade vägen till välstånd inte går via arbete utan via spekulation?
• att kreditsystemen hackar så att räntan pressas mot minus för att folk ska fortsätta att låna?
• att demokratin fungerar allt sämre i allt fler samhällen
• att klyftorna ökar i samhället så att de rika får större del av den tillväxt som sker och gruppen relativt fattiga blir större.
• att vi inte längre har någon beredskap för hur vi ska klara livsmedelstillgången vid en kris?

I maj kommer det gå ut ett häfte till alla svenska hushåll från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som kommer att innehålla information om att alla svenska hushåll ska klara sina egna basbehov utan samhällets hjälp i upp till en vecka vid händelse av kris. Är det ett tecken? Det kan vi inte veta förrän senare.

Det finns en längre artikel med fler tankar som jag skrev för några år sedan till antologin ”Att svära i kyrkan”. Om någon vill läsa den så finns hela antologin med alla kapitel att läsa online på Steg3:s blogg.

Oftast skriver vi mest om det dagliga arbetet på gården. På något sätt så känns den här typen av texter svårare att skriva eftersom det är ett så allvarligt ämne. Vi anser absolut inte att vi vet vad som kommer att hända och allt vi skriver här ovan kan naturligtvis ifrågasättas. Detta är dock den analys vi gör efter 13 års funderande.

Det är därför vi har två olika svar på den vanligaste frågan från besökare: Varför har ni flyttat ut på landet? Om det är en tillfällig besökare och tiden är knapp ger vi det enkla, snabba och nästan sanna svaret är att vi ville prova på att göra något annat och att det är roligt att lära sig nya saker. Om besökaren återkommer eller stannar längre så vi vet att vi har tid med en  reflekterande diskussion förklarar vi ungefär som vi gjort i detta inlägg. Egentligen skulle vi alltid vilja ge det längre svaret men det går inte. långt ifrån alla människor orkar granska sin framtids möjligheter och vilka är vi att tvinga dem till det?