Idag vaknade vi på Sillegården vid Frykens strand. Ett mysigt pensionat där vi fick ett litet hus för oss själva. 
Efter gårdagens besök på Ridgedale kände vi oss alla både trötta och inspirerande. 
Det är lätt att få mindevärdeskomplex när man besöker ett sådant ställe och vi hade långa diskussioner om vad vi själva vill och vilka liv vi vill leva. 
Vi tog en lugn morgon och åt frukost i lugn och ro i en vacker matsal.
Sillegården återvänder vi gärna till. Det kändes bra att kunna sitta i lugn och ro och prata igenom saker och ting.
Sedan åkte vi vidare söderut till hantverks- och konstnärskooperativet Not Quite. 
Där möttes vi av Lisa som visade oss runt på det gamla bruket. Där pågår en mängd verksamheter. Under sommaren pågår konstutställningar och många hantverkare och konstnärer hyr in sig på området i olika ateljéer. Där finns också gemensamma verkstäder för trä och keramik som man kan hyra samt gemensamma utställningslokaler. Bruket har varit ett pappersbruk och hela linan finns kvar intakt. 
Utomhusmiljön var full av intressanta saker som detta ”pumpaträd”.
I helgen hade de haft ”Glupsk på Dalsland” i två dagar med massa aktiviteter. En sak som vi tar med oss hem är smart konstruerade marknadsbord som är lätta att bygga men också att ta ner och ställa undan. 
Alla hantverkare och konstnärer har en gemensam butik där de säljer sina saker. 
Där fanns mycket intressant att titta på. 
Vi besökte också bageriet med en fantastisk vedugn som eldas varje dag och där de bakar bröd. 
Eldningen sker på baksidan av den massiva massugnen och när den blivit tillräckligt varm får elden brinna ut innan de bakar i ugnen dagen efter. 
Vi åt lunch och diskuterade ekonomisk förening med deltagarna från Not Quite. Vi har precis fått vår egen ekonomiska förening godkänd hos bolagsverket vilket gör att vi nu kan ansöka om godkännande från Miljöskyddskontoret och sedan sätta igång att musta. På vägen hem fortsatte diskussionerna och vi stannade även till och köpte en del utrustning som fattas i mustvagnen. Skönt att vara borta men faktiskt ganska skönt att komma hem också.
Projektet Gårdssamverkan och mobilt musteri har fått stöd från EU:s jordbruksfond genom Leader Göteborgs insjörike.
De har odlat i flera år men har i år utökat med ett tunnelväxthus för tomater, gurka, paprika och lite annat samt en mängd bäddar ute på en åker. I dagsläget har de 30 andelar men räknar med att utöka med fler åren som kommer. De odlar i 70 centimeter breda bäddar med gångar täckta med tidningar och halm. Som alltid när man anlägger ny odlingsyta så har man för lite tid och de är det en bra hjälp med en rejäl arbetsdag. 
Vi började med att lägga ut alla tidningar som fanns i gångarna som vi sedan täckte med halm. Ytan har varit täckt med plansiloplast och är därför relativt ogräsfri. 
Andy märker ut bäddarna med snören och så skottade vi upp jorden ifrån det som ska bli gångar i ramar som blir bäddar. När bädden är gjord tas ramen bort och sådderna kan ske.
Det blir väldigt mycket, otroligt goda tomater i ett såpass stort växthus. Vi hann också med att rensa en hel del bäddar från revsmörblomma, groblad och kvickrot.
Balarna kommer ifrån en mjölkbonde i närheten. 
När man hanterar stora mängder ensilage så blir det alltid några balar som går sönder eller blir dåliga för att fåglar hackar i plasten. Många bönder tar då av plast och nät och låter dem ligga någonstans där de inte är i vägen tills de blivit jord. Dåliga ensilagebalar är för många ett avfall och därmed ett problem men om man vill odla grönsaker så är dålig ensilage en tillgång för att öka mullhalten i jorden, använda som täckmaterial mellan grödor och runt bärbuskar. 
Svårast var att få ner balarna som låg staplade på varandra. Vi höll på med ensilaget i flera timmar men åkern som skulle täckas är stor och balarna många så det kändes som ett enormt stort jobb som Andy och Lena får fortsätta med själva en annan dag. Vi kände dock, som alltid efter en arbetsdag, att vi fick gjort rätt mycket. 
Denna gång hos David och Frida i Edshult. Huvuduppgiften för dagen var att slå en äng. 
Torkan i år gör att det växer oerhört dåligt så det var inte mycket att slå men vi fick i alla fall ihop en hässja. 
Frida och David har slagit ängen med lie i många år och tar varje år bort allt gräs. Det gör att marken blir magrare och magrare och det i sin tur gör att fler och fler blommor trivs. Blommor som konkurreras bort av gräs och annat om marken får mer näring. Det är viktigt att ängen slås så att stråna skärs av för att växterna ska trivas. Det fungerar inte att göra med maskin utan ska göras som det gjordes förr. För att det ska gå att slå med lie så måste den vara riktigt vass. Vissa blad ska slipas och andra ska knackas vassa. En slipad eller knackad lie skärps till med ett bryne eller en så kallad vispesticka efter varje slagen rad. Slipning och knackning görs däremot efter ungefär en halv dags arbete. Egentligen är det fel att kalla det för att slå gräs. Man slår inte gräset utan man skär av det. Det är en teknik som man behöver träna in. Slår man av gräset så orkar man inte så länge men om man har en riktigt vass lie och skär av gräset kan man hålla på flera timmar utan att det blir för jobbigt. 
Det är ont om ängar som slås med lie och det gör att många av blommorna är sällsynta. David och Frida har märkt en ökad artrikedom och ängen har många sällsynta blommor idag istället för de nässlor och hallon som växte där när de började. Ängen ligger oerhört vackert med utsikt över Färgen. Eftersom det är så extremt ont om foder i år så är det viktigt att ta vara på allt som finns. 
Vi rev också ett gammalt staket som ska ersättas med ett nytt. 
Vi hamlade därför också en lönn som ska bli vinterfoder till fåren. Alla grenar skars av och sedan buntades grenar med löv ihop för att hängas på tork i ladan. 
Sista jobbet för dagen blev att gödsla ut vinterns ströbädd. Det är alltid ett skitgöra. Fåren trampar och trampar och halmen dränks i urin och fårskit så det blir till en tjock kaka. 
Ströbädd låter som något fluffigt men det är snarare tungt och kompakt som cement och luktar tungt av ammoniak. Inte världens trevligaste jobb men när man är många går det förvånansvärt fort. 
På våra arbetsdagar är alla välkomna – stora som små. Man behöver inte vara med i projektet utan bara ha lust att prova på livet på landet för en dag. Man lär sig alltid något nytt och det finns alltid människor som är bra på att förklara och lära ut olika sysslor. Vi jobbar ganska hårt men tar också rejält med rast för fika och lunch vilket är nog så viktigt eftersom det är då vi hinner prata med varandra. 
