Idag när jag kom ut på morgonen hade en tacka börjat lamma. Det tydligaste tecknet var att hon inte ville äta kraftfoder som de annars är galna i. Hon drog sig undan och när hon vände baken till såg vi att vattnet hade gått. Förmodligen helt nyligen. Tackan ville vara i fred så hon gav sig av upp i hagen där vi hade koll på henne hela förmiddagen. Hon tog gott om tid på sig och först vid halv 12 satte de riktiga värkarna igång och hon började lägga sig och ställa sig upp om vartannat. Det dröjde till efter 12 innan första lammet var ute. Det hade gott om slem i munnen och även i luftrören så vi fick hjälpa den genom att avlägsna allt slem vi kunde få ut ur munnen. Det räckte inte utan efter en stund höll vi upp lammet i bakbenen och skakade lite grann för att få slemmet att lossna. Det blev bättre och lammet var piggt från början och diade ganska omgående. VI var helt övertygade om att det skulle komma fler lamm eftersom magen var stor och tackan tidigare fött två lamm. Tiden gick och oron kom som ett brev på posten. Till slut verkade moderkakan komma ut och vi konstaterade att det bara blev ett lamm. Då var det dags att ta med lammet och tackan till lammboxen, mjölka ur båda spenarna så man ser att tackan inte har juverinflammation samt att vaxpropparna lossnar så det inte blir stopp. Lammet har rosslat av och till hela dagen vilket är lite oroande. Har kontaktat erfarna fårägare som säger att vi ska avvakta så länge lammet inte är svagare så vi ser tiden an och hoppas att den lille rättar till sig. Pigg är han i alla fall. En tacka till är beräknad samtidigt som den som lammade i dag så det blir till att gå upp och kolla i natt om det inte händer något innan vi går och lägger oss.
Kategori: lamm (Sida 10 av 13)
Som lärare är vi ganska vana vid att sjukdomar infaller när man är ledig från jobbet. Det brukar faktiskt vara så att kroppen vet när den kan passa på. Nu är det ju inte så längre att vi är lediga bara för att vi har lov men det verkar inte kroppen ha förstått. Jag gick och lade mig i måndags kväll och sov sedan i princip oavbrutet i 60 timmar. Gick bara upp på toa och för att äta en frukt och dricka. När jag vaknade till på torsdag morgon var Jonas också sjuk och eftersom han tagit alla fodring så kändes det som min tur. En tur ut i ladugården på en halvtimme gjorde att jag sedan fick gå direkt och lägga mig och sova ytterligare två och en halv timme. Sedan dess har det blivit långsamt bättre och idag söndag så har vi suttit upp hela dagen och fått en hel del pappersarbete gjort. Vi frostade av en av frysboxarna också men det var ingen bra idé. Så pigga var vi helt enkelt inte.
När man har gård och djur så finns det saker man helt enkelt måste orka med även en vecka som denna. Djuren måste ha mat och vatten två gånger om dagen och man måste elda i pannan. Vi är ganska bra på att växeldra så den som är sjukast för tillfället slipper. Den här veckan har det inneburit att mycket har fallit på Jonas axlar.
Vi håller ganska bra standard när det gäller att rengöra hos hönorna t.ex. men en vecka som denna blir det helt enkelt inte rengjort hos hönorna mer än det allra nödvändigaste. Mat och vatten får de men man ställer sig inte och mockar ur en ströbädd när man knappt orkar ta sig ut till stallet.
I kalendern denna vecka stod det att fåren skulle ha selen. Våra jordar är fattiga på selen så därför ger man tillskott. Det gör man sex veckor innan lamning och sedan upprepar man det två veckor innan lamning. Det får man se till att orka även om man är sjuk. Skönt att man då är två som kan stappla ut i stallet ihop. Många ger selen utspätt med vatten direkt i munnen men vi blandar ut det i kraftfodret. Vi sprayar helt enkelt vatten på kraftfodret och strör ut selenet och blandar om. Sedan käkar tackorna upp alltihop. Kraftfoder är som knark för tackor verkar det som. De blir lätt galna den här perioden av året när de får tillskott. I övrigt äter de ju bara gräs och grovfoder men just när de är högdräktiga ger vi dem spannmål. Det gör att de bräker när de ser oss och är väldigt ivriga. Det gör å andra sidan att det är väldigt lätt att ge dem selen. In med baljorna bara så slåss de om att få det i sig. När vi är krassliga är det bra att fåren hjälper till.
Vi lämnade bort slakten i år. Förra hösten slaktade vi tre lamm med hjälp av Mats. Vi lärde oss mycket men när vi tittade i almanackan insåg vi att höstmarknader och att slakta tio lamm under samma period inte skulle fungera. Dessutom är det inte tillåtet att slakta hemma om man vill sälja sitt kött. Att äta tio lamm blir väl många. Så vi letade upp ett slakteri som kunde slakta med återtag av både kött och skinn. Först hittade vi ett slakteri utanför Skara men innan vi hann bestämma oss för alla detaljer så hade de fått fullt fram till vecka 46 och vi tror att våra lamm skulle vara för feta då.
Vi letade vidare och fann Högens gårds slakteri i Väne-Ryr, utanför Trollhättan. Vi hörde flera som tyckte att de hanterade djuren bra och att de var bra att ha att göra med. De kunde ta emot våra lamm när vi hade planerat för slakt och låg dessutom ganska nära, så det var bara att boka.
De har mottagning av lamm (och getter) under söndagar och slaktar på måndagar. Sedan ska kropparna hänga några dagar och det styckade köttet kan hämtas på fredagar. Den som vill hantera skinnen själv kan hämta dem sent på slaktdagen.
Våra 10 skinn fick plats i två plastbackar. Skinnen väger mer än man kan tro och även om det går att lyfta en back så känns det bättre att vara två som bär.
Slakteriet har gjort ett bra jobb. Inga synliga skador på skinnen.
Vi hade köpt 50 kg grovt salt. Varje skinn behöver 3-5 kg salt. Det är fortfarande sensommartemperatur så varje osaltad bit riskerar att få fluglarver eller att börja ruttna. Vi tog tid på oss och var ganska noggranna.
Lammens id-brickor satt kvar. Skinnen blir inte lika anonyma då. De flesta lammen är ganska anonyma för oss, men vissa har vi gosat extra mycket med. ”Ettan” föddes tre veckor innan något annat lamm och blev kelsjuk som en hundvalp. Hon kom alltid fram för att bli kliad när vi var i hagen hos fåren. Det känns naturligtvis lite när hennes skinn läggs upp.
Vi tycker att det har fungerat bättre än befarat att slakta djur som vi har hanterat och haft en relation till. Det har gått bra att ge djur namn, att gosa och leka med dem även om vi ska slakta dem. Det är naturligtvis enklare att låta någon annan slakta än att göra det själv, men även den egna slakten har gått bra. Inte roligt, men ok.
Skinnen läggs på hög. Till slut ligger tio skinn på varandra. Alla har, förhoppningsvis, salt överallt.
Om en vecka ska saltet bytas ut så det är en del pyssel med skinnen. Det känns bra att Leif på slakteriet berömde våra skinn och sade att de var de finaste på länge. Då känns det som att det är mödan värt.
Det sista för kvällen var att säkra skinnen för hönsen som tar sig in överallt. Plastbackar, ett galler, rullpapper och lite tyngder kanske kan hålla hönsen stången en vecka?
Till våren kommer vi att ha tio fina skinn att sälja.
Denna vecka ska vi sälja vårt finaste bagglamm. Det känns väldigt bra att kunna skicka iväg något av djuren till betesmarker på någon annan gård. Han kommer att få en hel grupp fina tackor att betäcka. Det är dock inte bara att skicka iväg honom och ta emot pengar i näven så att säga. Idag sitter jag med pappersarbetet kring försäljningen trots att jag hellre skulle vara ute i solen.
Att vi säljer baggen ska rapporteras till Elitlamm som är en databas över avelsdjur. Där kan man se vem som är släkt med vem och vilka resultat alla lamm har fått om de är mönstrade. Här kan man också skriva ut härstamningsbevis som man ska skicka med lammen vid försäljning till livdjur. Att man har med sina djur i elitlamm ökar möjligheten att sälja lammen som livdjur.
Här skriver jag också ut härstamningsbeviset som ska skickas med.
Här kan man se vem som är mor och far samt ytterligare två släktled bakåt. På detta sätt undgås inavel. Man kan också se mönstringsresultaten. Är man en avelsnörd så tittar man noga på vad det är för färg, lockstorlek, täthet m.m. Då vet man precis vad man är ute efter och kan ägna mycket tid åt letande efter rätt bagge.
Två intyg ska skickas med när det gäller sjukdomar. Det ena är Maedi-Visna intyg. Det intygar att sjukdomen inte finns i vår besättning och att vi följer de regler som finns uppsatta för att vi inte ska ha fått in sjukdomen. Det andra är ett intyg på att vi inte har fotröta i besättningen.
På Jordbruksverkets hemsida ska man skriva ut ett transportdokument. Där ska både vi och köparen fylla i uppgifter om djurets individnummer, SE-nummer, köpare, transportörens namn, registreringsnummer, typ av fordon och transportörsnummer.
Därefter ska man som säljare fylla i att man har sålt djuret på jordbruksverkets sida och sedan ska köparen bekräfta köpet. Sedan kan man skriva ut fakturan och lämna över djuret till sin nya ägare. Sex dokument och två registreringar på Internet.