Kategori: Uncategorized (Sida 37 av 47)

Idag har vi tagit tag i vår liesamling. Vi har under åren samlat på oss flera orv (skaft) och lieblad. Vår allra första lie köpte vi på varuhuset Jula för 179 kronor. Fördelen med den är att den har flyttbara knaggar (handtag) men den är gjord i metall och har inte någon riktig ”känsla” i sig. Den är dessutom lite kort i orvet. Lie nummer två hittade min syster när hon köpte ett torp för några år sedan. Det var ett rött metallorv helt utan känsla och alldeles för kort. Efter det har vi ropat in någon på auktion, köpt någon på loppis och till slut specialgjorde Magnus Jacobsson i Stora Mellby en åt mig (Ylva). Fördelen med en specialgjord lie är att den spar på kroppen eftersom den har mått anpassade efter sin ägare.

Orvet på en lie ska vara så långt, när liebladet sitter på, så det når från marken upp till armhålan. Avståndet mellan knaggarna ska vara lika långt som mellan armbågen och fingertopparna. Nästan alla orv man hittar är för korta.

I  Sverige slipar de flesta sina lieblad. Nackdelen med det är att det är svårt att ta med sig en slipsten ut i fält. Eftersom vi använder våra liar hemma på gården är det inte något problem för oss. En instruktör på en kurs som länstyrelsen ordnade för några år sedan berättade att en lie ska slipas inför varje halvdags arbete.

Vår slipsten är ännu ett loppisfynd. Den drivs av en elmotor och är lite skev men fungerar rätt så bra trots allt. Liebladet nedan hittade vi här på gården. Vid första anblicken så såg det helt hopplöst ut och vi var tveksamma till om det skulle gå att rädda. Helt täckt av rost och eggen var full av hack. 

Efter ett tags slipande ser man blankt stål och efter ytterligare en lång stund vid slipen så börjar eggen få skärpa. 

I övriga världen är det vanligt att man knackar liebladen så att de blir vassa istället för att slipa dem. Då behövs bara ett städ och en hammare och det är ju lättare att bära med sig. Förutom att slipa lien varje halvdag så bör man använda ett bryne och en vispesticka för att hålla skärpan när man slår. Går man över fältet från höger till vänster så är det dags att skärpa bladet innan man börjar om igen. 

Till höger står en vispesticka inköpt i järnaffären och till vänster ett diamantbryne inköpt på Clas Olsson. De bör användas oftare än man tror.

Förr tillverkades liar av den lokala smeden men idag finns det bara två tillverkare kvar. En i Österrike och en i Norge. På stora byggvaruhus säljs dessutom lieblad i plåt.

I slutet av dagen var alla blad monterade och slipade och nya knaggar monterade på ett orv.

Från vänster syns min specialbyggda vackra lie följt av lien från Jula, en lie vi hittat på gården, lien vi fått av min syster, en lie från en loppmarknad samt den sista speciallien som vi köpt på en gårdsauktion. Den har en grej fäst fram och används när man slår säd för att få fina högar. Lien som är specialgjord till mig som är 172 centimeter lång är den längsta. Alla de övriga är gjorda för kortare människor.

Liebladen är olika långa och längden avgörs av vilken mark som ska slås. Långa lieblad slår av mer gräs per tag men passar bara på jämna marker. Är marken full med stenar och tuvor är det bättre att välja ett kortare blad.

Bra och heltäckande information om liar hittar ni på Alingsås naturvårdskrets webbsida.

Ju mer vi använder våra liar desto mer gillar vi dem. Vi har även två grästrimmers men de använder vi nästan aldrig eftersom de låter och känns onödiga att dra fram. Kanske är det så att vi så småningom slår lika snabbt som mannen i filmen nedan.