Permakultur står för (på svengelska) permanent agrikultur. Alltså att försöka designa sin omgivning så att den kan fungera permanent. Det kanske inte låter revolutionerande men de flesta mänskliga verksamheter utarmar en plats eller resurs eller miljö. Platsen ska bli bättre med åren istället för sämre. Det uppnår man genom att sluta kretslopp och se allt avfall som tillgångar som man försöker finna en användning för. Man gör det också genom att föra in så lite som möjligt i systemet. Varje sak som förs in i systemet bör ha tre användningsområden. Lyckas man inte hitta det så bör man överväga att låta bli att ta in det i systemet. Våra ankor t.ex. De äter mördarsniglar, de bajsar bra i sin damm så vi får gödselvatten och de lägger ägg. Lätt att motivera när de dessutom ser lite overkliga ut och gör att man blir på gott humör så fort man ser dem.

Vi försöker tänka permakultur när vi utvecklar Östängs Gård. Vi tycker att det ger oss en styrka och en kompass att hålla oss till så vi inte går helt vilse i detta jätteprojekt. Vi är övertygade om att vi behöver klara oss utan fossil energi i framtiden både av klimatskäl men också för att olja har blivit så extremt dyr att ta upp så det faktiskt inte är ekonomiskt försvarbart med de nya mer komplicerade utvinningsmetoderna. Vi använder fossil energi idag på gården både i form av bilåkande, traktorkörande men också genom att vi köper in en hel del saker som är tillverkade av och med hjälp av fossil energi. Vår tanke är dock att vi vill bygga upp en gård som faktiskt går att driva utan fossil energi i framtiden den dag det blir nödvändigt. Det gör att vi satsar på småskalighet, variation och på att sluta kretslopp. Vi har djur för att de ger oss gödsel och för att de är fantastiska på att omvandla gräs som vi själva inte kan tillgodogöra oss från marker där vi inte kan odla och ge oss kött istället. Vår mat så här års består till allra största delen av egenproducerade oförpackade grönsaker samt kött och ägg från egna djur. Det känns bra och resilient. Det vi köper mest i matväg är mejeriprodukter men vi har faktiskt en ekologisk mjölkgård i vår dal där vi kan köpa mjölk och vi skulle kunna göra egen yoghurt och ost. Just nu räcker dock inte tiden till.

Men så är det det här med att leva dels i nuet i vårt fossildrivna högkostnadssamhälle och på väg in i framtiden där vi alla måste klara oss utan fossil energi. Vi behöver inkomster och då tänjer vi på våra ideal. Det är lite trist men vi måste finna vägar att tjäna pengar på gården. En av de saker som vi tjänar pengar på och som vi inte har några som helst problem att sälja är hönsens ägg. Vi tar fyra kronor styck och ofta får vi gå ut i hönshuset och hämta ägg direkt under hönorna för att efterfrågan är så stor. Vi har aldrig ägg längre än en halvtimme på marknaden och oftast inte ens det.

Hönorna köper vi in vid 16 veckors ålder. Det är värphybrider som är framavlade för att lägga många ägg. De är effektiva foderomvandlare och lägger i princip ett ägg om dagen året runt. ”Rasen” är patenterad och eftersom det är en hybridras så kan vi inte ta kycklingar och få samma sort i nästa led utan vi måste köpa in kycklingar från en uppfödare. Vi ger hönorna ekologisk säd från en bonde nästgårds men vi köper också in ekologiskt värpfoder. Skulle man hålla sig strikt till permakultur så vore det mer korrekt att bara ha lantrashönor för husbehov och låta dem föröka sig själva samt bara servera dem det som vi själva producerar. Då skulle kretsloppet slutas än mer och bli mer hållbart och resilient. Men det ger inte samma inkomster. Vi brukar trösta oss med att för varje ägg vi säljer så säljs ett ägg mindre i affären. Ju färre ägg som säljs i affären desto mindre gynnas de stora hönsuppfödarna som inte låter hönorna ha ett så bra liv. När våra hönor kommer till oss så lever bra liv med utevistelse varje dag på stora ytor.  Kretsloppen är inte slutna men i en framtid där vi inte kan importera det vi gör nu får vi helt enkelt byta spår och skaffa en lantras.

När vi var på Ridgedale såg vi väldigt mycket inspirerande saker. Fiffiga redskap, effektiva metoder och nya tankar som vi blev inspirerade av. Ridgedale lägger till permaculture i namnet och marknadsför sig som den nordligaste permakulturgården i världen. På ungefär lika lång tid som vi haft vår gård har de byggt upp en gård som omsätter flera miljoner om året. Det gör inte vi. Deras verksamhet är många gånger mer effektiv än vår. De producerar mycket mer, de får sålt mycket mer, de har fler djur, mer grönsaksodling, fler kunder och massor av kursdeltagare. De producerar böcker, filmer och kurser i en rasande takt. Det är lätt att bli bländad och imponerad men om man är van att tänka permakultur så smyger sig tvivlet in. Frågan är bara hur slutna kretsloppen är?

Två exempel: För att slippa ogräs köper de varje år in ogräsfri kompost som de lägger i bäddar för att odla i. Komposten har tillverkats någon annanstans. Det är naturligtvis  effektivt och eftersom de säljer stora mängder grönsaker så tjänar de ekonomiskt på det istället för att lägga massa tid på ogräsrensning.

Vi fick under vårt besök studera gräset som växte frodigt där kor och hönor gått fram och gödslat  det. Gräsets tillväxt binder kol i marken och det framförs ofta som en enorm fördel att kol blir inlagrat på detta sätt. Det stämmer naturligtvis men frågan är hur mycket kol som frigjorts någon annanstans för att binda kolet på denna plats. En höna utfodras med 130 gram pellets om dagen. 156 kilo pellets varje dag vilket ger nästan 57 ton om året. Inget foder produceras lokalt utan köps in någonstans ifrån där det odlas. Hur stor yta upptas av odlandet av Ridgedales hönsfoder? Hur mycket fossil energi går åt till odlandet och transporterna?

Jonas brukar säga att det man vinner i effektivitet förlorar man i resiliens och den tanken hjälper oss att analysera och reflektera över det vi gör. Ridgedale bygger upp sin verksamhet för att lära ut hur man utvecklar småskaliga produktionsenheter som är ekonomiskt effektiva och det lyckas de väldigt bra med. En äggproduktion som deras går runt ekonomiskt och det skulle förmodligen gå att leva på den. Hönorna lever definitivt ett bättre liv än många hönor som värper affärens ägg. Som vi ser det så blir också Ridgedale, helt enligt permakulturens principer, en bättre plats med åren med mer kolinlagring, bättre markförhållanden, mer återväxt, fler träd som håller vatten på platsen, större biodiversitet m.m. Men håller produktionen i längden i ett samhälle utan fossil energi? Vi känner oss faktiskt lite tveksamma och strävar på i våra egna ineffektiva system där vi själva gärna avviker från permakulturens principer för att hålla näsan över den ekonomiska vattenytan. Vi sitter i samma båt  som Ridgedale i och med att även vi köper in pellets. Kanske kan vi så småningom ersätta det inköpta värpfodret med egenodlade blandningar men det känns just nu avlägset.