Att producera mat måste nog anses som världens viktigaste jobb eftersom ingen av oss fungerar utan föda. Det är något stort över det. Att få ha världens viktigaste jobb. Det känns fantastiskt när man skördar vackra grönsaker i mängder efter en lång vår när man förgrott, skolat om, grävt och rensat nya bäddar, gödslat, sått, planterat, gödselvattnat, vattnat och rensat ogräs. Det är väldigt mycket jobb och det är inte utan att man ibland undrar vad man håller på med. När man upptäcker att mördarsniglarna ätit upp nio av tio salladsplantor man satt ut, eller länsat morotsbädden man sått för tredje gången, när regnet aldrig kommer, när kålfjärilarna anfaller eller wwoofare uteblir – då är det lätt att man ibland känner för att ge upp. 
Men så kommer de där dagarna när man startar med en tom gårdsbutik men har två glada franska wwoofare till sin hjälp med skörden, när man upptäcker att det finns mängder av vackra gula och gröna zucchini, mogna rödbetor, stora spetskål och mängder av mogna bönor. 
När man skördar och skördar och gårdsbutiken blir vackrare och vackrare för varje timme inför öppnandet klockan 14. 
Då känner man glädje och till och med en viss stolthet över att ha världens viktigaste jobb. 
Varje fredag öppnar vi klockan 14 och fler och fler hittar till oss.
VIsst blir man nästan alldeles prillig och lycklig när man slås av skönheten och nyttan av det man lyckats producera. Att odla mat alltså, så viktigt!
Ja, visst är det så. Idag prillas vi av tidig vitkålsskörd, de första gurkorna och den första grönkålen. Nu köper vi inte mer grönsaker i butik på länge