Anknytningsproblem

I fredags lammade vår äldsta tacka. En rutinerad dam som varit med förr. Hon gick en bit bort i hagen och födde först ett lamm. Enda dramat var att lammet under sina första steg vinglade bort till elstängslet och lade sig under den låga lamm-tråden. Det blev en snabblöpning för att stänga av elstängslet. När lammet hade samlat ork för att resa sig igen och tryckte sin våta rygg mot tråden så var elen avstängd.

Direkt så började hon ”prata” med det och slicka det torrt och sedan var det dags för lamm nummer två. Även det togs omhand snabbt.Sedan var det lätt att få henne att följa med in i en egen lamningsbox där hon ska stå i tre dagar. En dag för tackan och en dag per lamm är rekommenderat. Det verkar inte vara något problem utan hon tar väl hand om de små. Vi märkte dem och vägde dem under lördagen och det var inte heller några problem.

Sedan har vi en förstagångslammare som var allra först ut och fick sitt lamm redan för två veckor sedan. Tydligen är det ganska vanligt att de bara får ett lamm första gången. Hon knöt också an fint och var mycket omtänksam med sitt lamm. Hon har dock varit mycket mer oroligt men med lammet har det inte varit något problem förrän i fredags.

Enligt lag så ska alla lamm ha märkning i örat. Jordbruksverket har godkänt vissa typer av märken som man får beställa hos ett av två godkända företag. Det har varit en intensiv vår så vi var sena med beställningen och sedan kom påsken så företaget var sena med leveransen.

När vi väl fått märkena så var det inte någon riktig panik att märka lammet eftersom det var det enda vi hade och därför inte speciellt svårt att hålla koll på vilket det var. I fredags eftermiddag skulle vi så slutligen märka det och när vi släpper tillbaka det till tackan med rumpan först för att hon inte ska bli förvirrad av det nya utseendet så blir hon som tokig och börjar stånga lammet. Det såg verkligen ut som om hon försökte stånga ihjäl det. Vi försökte lugna henne och vända rumpan på lammet mot henne flera gånger, hålla fast henne och prata med henne men så fort vi släppte så jagade hon lammet och stångade det hårt.

I det läget är det svårt att veta vad man ska ta sig till. Det känns extra svårt eftersom det är vi som skapat hennes och lammets problem. Det är viktigt för lammet att få dia, viktigt för tackan att få ge di och viktigt för oss att slippa ge mat på flaska. Nu bräkte tackan uppgivet efter sitt lamm som hon trodde var försvunnet samtidigt som hon försökte stånga bort lammet som hon trodde försökte ta dess plats. Till slut såg vi inte någon annan råd än att binda upp henne så hon inte kom åt lammet. Det kändes verkligen inte bra men vi satte in henne och lammet i en liten lammbox igen och satt hos henne och försökte lugna henne. Lammet höll sig så långt ifrån mamma det kunde i boxen och hon försökte komma åt att stånga det i alla fall. Egentligen skulle fredagskvällen tillbringats på nördcafé på Nolby gård men det var inte att tänka på så övriga familjen fick åka utan mig.

Det gick inte att lämna dem så jag bäddade i halmen utanför boxen för att kunna vara till hands. Eftersom vi aldrig bundit upp någon tacka förut så visste vi inte riktigt hur man skulle göra, hur lång rem man skulle ha eller hur hårt man skulle spänna runt halsen. Därför kändes det bra att vara på plats. Men vad kallt det är i ett fårhus när det är minusgrader. Fler och fler filtar åkte på och mössan drogs ner men det gick helt enkelt inte att hålla värmen. När mörkret föll så hörde jag till slut att lammet diade. Det kändes väldigt bra även om tackan stampade och var orolig. I mörkret kunde ju hon inte se de nya öronmärkena och kanske var det det som gjorde skillnaden. Då gick jag in och la mig i sängen.

Tidigt nästa morgon var det fortfarande oroligt i stallet och hela lördagen bräkte hon efter sitt ”försvunna” lamm. Var där i princip varje timme och gav henne färska kirskålsblad, torkade löv och annat för att hålla henne sysselsatt. På lördag eftermiddag lät hon lammet dia utan att bråka med det. På söndag förmiddag såg vi plötsligt hur lammet hoppade upp på tackan utan att hon bråkade med det och i kväll när gårdsvisningen var över så kunde vi äntligen släppa loss henne igen utan att hon gav sig på lammet. På något sätt så har de knutit an till varandra igen. Men det var verkligen en pärs att genomlida.