Ska vi prioritera att renovera järnfönster eller ska det få vänta?
Vi har valt att göra annat än just detta. Inte bara för att vi hade viktigare saker att göra, utan för att vi inte varit säkra på hur vi skulle hantera dem. Skulle vi renovera dem på plats eller ta ut dem? Skulle vi bara ersätta de trasiga rutorna eller byta ut samtliga? Skulle vi återställa dem till tvåglas som de en gång varit eller nöja oss med enkelglas? Eller skulle vi helt enkelt köpa nya fönster?
Fönstrens funktion är att hålla ute vind, regn och snö. När de är trasiga så fyller de inte den funktionen särskilt bra, å andra sidan så gör det inte så mycket om det drar och snöar in lite i det gamla fähuset. Lokalen har blivit någon sorts allmän förvaringsplats i väntan på att fylla viktigare syften. Så vi har bara flyttat undan ömtåliga saker från de trasiga fönstren och fokuserat på annat.
Men nu var det dags. Fram med den gamla Hiltin för att få bort betongen som höll järnfönstren på plats.
I alla fall en del av fönstren. Här och där hade betongen vittrat så att fönstren kunde flyttas runt, på andra ställen satt de fast ganska bra.
Först slog vi sönder de rutor som var kvar. Glas tål inte alkaliska vätskor så några decennier av vatten som kommer från betongen intill har satt sina spår. Ingen ruta gick att få klar. Alla var mer eller mindre matta.
Några enstaka gick att få loss hela. Kanske kan de vara bra att ha som mallar, särskilt de i den översta raden som har en radie i överkant.
Några generationer av olika sorters kitt satt mer eller mindre hårt. Hugo rensade med hjälp av tryckluftmejseln.
Vi vet inte hur lång tid renoveringen kommer att ta så vi skyddade de fönsterhål som vetter mot vinden.
Enklast tänkbara montering.
Två fönster till ska plockas ner och rensas. Sedan ska de blästras, grundmålas, målas och glasas med kitt. Det låter som att det kan ta tid.
När man dessutom har två stora hinkar med samma sörja blir det extra surt. Vi googlade en del och alla färgfabrikörer som tillverkar falu rödfärg hävdar att det inte går att göra något åt frusen färg utan att den bara är att slänga. Efter ytterligare googlande hittar man flera diskussionsforum där flera hävdar att det visst går att fixa färgen genom att man kokar om den. Förr gjorde man rödfärg genom att blanda ut vetemjöl i vatten som man kokade upp. Sedan tillsatte man pigment och järnvitriol och kokade ytterligare en stund varefter man tillsatte linolja. Användarna i diskussionsforumen påstår att man kan koka upp färg som frusit och på så sätt få den brukbar igen. 
Det har vi prövat idag. 
Det kändes rätt hopplöst länge och vi rörde och rörde men när man kom upp i kokande temperatur hände något med den gryniga massan.
Färgen blev allt mer lik ofrusen falu rödfärg. Det kändes helt klart värt att testa så vi målade våra odlingsbänkar. 
Det är inte hela världen om det inte blir bra där. Vi testar för att se om färgen går att rädda. Håller det så kommer vi inte att dra oss för att använda vår omkokade färg även på byggnader men det känns bra att testa på något lite mindre seriöst först.
Än så länge är det inte mycket man kan göra i odlingen mer än att beundra ljuset. Huset får ett vackert skimmer i vintersolen.
Färgen vi gillar mest är nog ändå Falu rödfärg. Det finns få saker som lyser så vackert i solljus. 
