För ett par dagar sedan blev jag stucken i långfingret av en geting. Jag räddade den från att drunkna när jag tvättade ur det rostfria uppsamlingskärlet vi har i musteriet. Jag klämde den inte alls, den blev kanske bara överraskad och stack lite för säkerhets skull när den uppfattade lite värme. Vad vet jag?
I år har det varit ont om getingar. Påfallande getingbrist. Jag har känt en liten glädjestöt varje gång jag har sett en humla eller en geting.
Jag vet inte hur många olika arter av getingar som vi har hos oss. Utan att ta fram läsglasögon kan jag i alla fall hålla isär en art som är mer gul än svart, en som är mer svart än gul (snarstucken) och de vackra bålgetingarna.
Höstgetingar kan ju vara irriterande när de vandrar omkring på köksgolvet men i år har det känts uppiggande varje gång jag har sett en geting eller bålgeting. Vi har bara upplevt sex somrar på Östäng men vi har redan upplevt några tillfällen när getingarna har varit för många och för nära för att det ska kännas bra. I år har det varit annorlunda. Vi har till exempel kunnat plocka fallfrukt utan att vänta på getingstick.
Det är inget konstigt med att balansen mellan djurarter varierar kraftigt. Förutsättningar för födosök och fortplantning varierar när konkurrens, närmiljö och väder hela tiden varierar. Det som gör att den här sommaren med nästan inga getingar känns obehaglig är för att den visar en glimt av det stora som sker utanför vår horisont. Rubriker om utrotningshotade arter har vi alla sett.
Att arter försvinner är för de flesta av oss bara abstrakt information. I de flesta fall är det arter vi inte bryr oss det minsta om, dessutom sker det ofta långt borta. Men getingsticket blev en liten påminnelse om att arter försvinner.
Nästa år är läget förmodligen ett annat för getingarna i trakten. Kanske är de fler, kanske kommer de att vara irriterande många. Men den globala artminskningen kommer att fortsätta. Jag gissar att det blir lite annorlunda när drivkraften förändras. Än så länge försvinner arter för att människor tar deras plats i anspråk, framöver kommer ett annorlunda och instabilt klimat att läggas till som extra börda på ekosystemen. Det känns inte alls bra.
Det här med biodiversitet är inte så enkelt. I Sverige finns det nästan inga stora skogar kvar. Det som vi brukar kalla för skogar är granplantage med inslag av andra trädslag. Det har varit så i ett par hundra år, så vi har vant oss. I vissa trakter dominerar tall, ek eller bok men den svenska skogen är i allmänhet planterad. Syftet med skogen är inte att låta ekosystemen sköta sig själva utan att skörda granar efter 60-70 år. Monokulturen gran försvinner och blir en tillfällig kalhygges-öken innan nästa generation granplantor planteras ut. Detta ger oss mycket stora exportinkomster och en hel del arbetstillfällen. De lite rikare ekosystemen är hänvisade till skogsbryn, dikeskanter och ”misskötta” skogar.
I och med den svenska skogens ekonomiska tyngd så är vi alla mer eller mindre delaktiga i att ha utarmat den svenska skogen, vilket kan kännas jobbigt. Vår självbild vill gärna att vi ska ha ett moraliskt kapital att stå på när vi vill påverka hur andra ska sköta sina skogar. Det är extremt viktigt att rädda tropiska regnskogar som är mycket äldre och rikare än våra skogar någonsin har varit. Men det kan vara bra att krångla till bilden lite så att våra åsikter och pekpinnar blir lagom stora.
Det här blev ett märkligt inlägg. Det började med ett getingstick och slutade med storpolitik. Så kan det gå.
