För några år sedan började vi säga att vi bara gör färdigt saker till 90%. Det fungerar men är inte alltid prydligt. Numera säger vi att vi gör saker och ting klart till 80%. Inget blir någonsin helt färdigt men det blir tillräckligt färdigt för att gå att använda. För oss har det blivit en nödvändig strategi för att få gården att fungera. Men det betyder också att vi, bland annat, har bott i ett ofärdigt kök i sju år. Nu är vi nog uppe i 95% färdigt i köket och det känns väldigt bra. Men när de sista listerna kommer upp vet ingen.

När vi köpte gården hade vi en ganska klar plan på vad vi ville uppnå med verksamheten. Där låg vår energi och vår skaparlust. Vi har tidigare renoverat flera hus både var och en på sitt håll innan vi träffades och sedan två stycken hus tillsammans. Så det där med att renovera boningshuset var helt enkelt inte lika spännande. Eftersom huset dessutom var beboeligt så bestämde vi oss för att snabbt göra i ordning barnens rum så de skulle trivas och sedan inte göra något mer.

En sådan strategi kräver att man antingen omger sig av vänner och familj som inte bryr sig om hur det ser ut eller att man helt enkelt struntar i vad människor tycker. Vi har väldigt toleranta vänner och med stigande ålder så har andra människors åsikter minskat i betydelse så det har helt enkelt fått se ut hur som helst.

Efter något år på gården så började det ganska dåligt planerade köket att falla sönder. Köket var från 80-talet och av ganska dålig kvalité. Lådorna satt fast med plastskenor och luckorna hade någon for av wellpapp som byggde upp mellanrummet mellan skivorna. Till slut insåg vi att vi var tvungna att göra något.

I början av vårt gårdsliv så var investeringsbehoven enorma och intäkterna mindre så att investera i ett nytt kök fanns inte på kartan. Då är det tur att andra människor lever ett annat typ av liv där köksrenoveringar inte är en stor grej.

Vi hittade köket ovan på blocket. Det skulle bytas ut mot ett nytt och vi fick det gamla inklusive rostfria vitvaror gratis mot att vi plockade ner det. Köket i en bostadsrätt i Göteborg skulle ersättas med ett annat, också det i vitt!!!

Det var bara att sätta igång och riva ut allt ur gamla köket. En del detaljer kändes bra att byta ut.

Det nya köket behövde planeras utifrån köket vi just varit och hämtat. I det gamla köket fanns en vedspis som inte riktigt höll måttet. I radhuset vi flyttade ifrån hade vi satt in en Lohberger och den var vi så nöjda med så siktet var inställt på en liknande. Vi började nu också fundera på om vi ville ha en vattenmantlad kökskamin. Det är roligt att fundera över optimala lösningar och vi lekte med tanken att koppla ihop vedpannan i pannrummet med solvärmepaneler på taket och en vattenmantlad vedpanna i köket. Tanken på att alla tre värmekällorna skulle kommunicera med varandra och stötta varandra var lockande. Solen skulle ge oss varmvatten på sommaren och när det inte riktigt räckte till vår och höst skulle vi kunna stödvärma med hjälp av kökspannan och inte behöva dra igång den stora vedpannan förrän det blev riktigt kallt.

Vi hittade en vattenmantlad Lohberger och slog till. Muraren var här och fixade kakelugnen i samma skorsten och hittade en gammal bakugn i murstocken bakom köket. Då började vi fundera på om vi skulle ta fram den. Vi drog rör till den vattenmantlade spisen och funderade och sen tog det stopp. Vi kunde inte bestämma oss för vilket som var rätt spår och sen kom det en säsong emellan. Köket fungerade men ena väggen såg hemsk ut.

Det var dessutom ett hål upp i taket och så har det sett ut i sju år. Som tur är så blir man hemmablind och slutar se eländet efter ett tag. Spis och en lådhurts har i sju år stått och balanserat på några plastfötter och en hög överbliven pärlspont.

Under året som gått har vi slutligen bestämt oss för att inte ta upp bakugnen igen. Vi har diskuterat detta med människor med stor erfarenhet av bakugnar och det var flera skäl som talade emot.

  • Få människor med gammal bakugn i sitt kök använder den mer än någon enstaka gång om året.
  • De gamla bakugnarna är sällan effektiva ur förbränningssynpunkt
  • När man använder en bakugn blir det så varmt så ingen vill vara i köket
  • Det skulle kosta både tid och pengar att göra den bruklig igen.

Vi har dessutom under året kommit fram till att det är en dålig idé att sätta in en vattenmantlad spis i vårt kök. Dels blir det för komplicerat att koppla ihop alla systemen och dels blir det inte mer resilient utan mer sårbart då en vattenmantlad köksspis i vårt system kräver en elektrisk cirkulationspump. Går elen så kan vi inte använda den och det är ju just när elen går som vi vill ha en alternativ matlagningsmöjlighet.

En dag i november kom Jonas hem och sa att han hittat en Lohberger på en butik i Alingsås. Vi kunde få den till ett bra pris för den hade blivit stående i deras utställning. Vi slog till. Fotade av vår gamla gröna som vi aldrig använt, satte vattentryck på den för att se så den inte läckte och sålde den på blocket. Sen började vi kolla om det fanns några murare lediga så här före jul. Första budet blev 21-22 december och vi bokade det men sen kollade vi med ytterligare en murare som kunde komma redan åttonde december och det kändes bra mycket bättre då vi i så fall skulle hinna kakla också innan släkten trillade in. Det blev ett par bråda dagar innan muraren kom då murstocken skulle knackas upp för att göra plats för en ny stos och sotlucka. (Egentligen håller vi på att färdigställa ett värmesystem och ett badrum men inget av det skulle kunna bli klart innan jul så att kila emellan med köket kändes som en bra idé)

Bilden ovan är tagen den åttonde december då muraren Ulf påbörjade jobbet och fixade till väggen och satte in sotlucka och stos. Under dagen kom vi på att vi ville ha ett spjäll också så jag åkte in till Hus till Hus och köpte ett. (Tack och lov för välsorterade butiker med bra grejer! Har ni inte besökt Hus till Hus i Alingsås än så sätt upp det på er utflyktslista)

Tionde december proveldade vi nya spisen för första gången och den fungerade utmärkt. Den elfte december åkte vi in till Alingsås och köpte kakel och mineritskivor.

Spisen fick ställas mitt i rummet men eftersom det bara var Jonas och jag hemma så gick det utmärkt.

Så här såg det ut elva dagar innan våra barn skulle komma hem och tolv dagar innan släkten skulle dyka upp.

Åtta dagar tills släkten kommer och mineritskivorna kommer på plats. Sen insåg vi att det skulle bli plusgrader och att vi inte hade gjort vår årliga batch med pommes. Vi gör varje år tio kilo pommes som vi styckfryser och sedan packar i påsar som vi lägger i frysen. Det kräver minusgrader ute för annars fungerar inte styckfrysningen.

Vi fick helt enkelt städa köket, hänga upp fläkten provisoriskt och sätta igång.

15 december börjar vi kakla. Det går rätt fort när man väl kommit igång och ytorna bakom är ok.

18 december satte vi upp fläkten igen.

19 december lagade vi hålet i taket och påbörjade uppsättning av lister.

19 december kom också Ulf tillbaka och murade upp mellanväggen som ska skilja spisen från övrig inredning.

20 december prövade vi om vi kunde få in spisen och om den passade i stosen. Det gjorde den inte! Väggen till vänster hade helt enkelt blivit för tjock. Vi hade mätt men eftersom alla väggar är skeva så hade vi inte mätt på rätt ställe. En mineritskiva och kakel gjorde att spisen hamnade för långt till höger. Vi löste det genom att helt enkelt ta bort de nedersta, innersta kakelplattorna. Det är inte något som kommer att synas eftersom de yttre är kvar. Sen kaklades mellanväggen.

Samma dag byggde vi färdigt sockeln som skulle ersätta högen med pärlspont och så satte vi spis och lådhurts på plats. 21 december kunde vi städa köket och göra inläggningssill innan vi hämtade barnen vid tåget.

22 december högg vi julgran och pyntade det sista.

Vi gjorde också en omgång halloumi till julbordet. 23 december dök släkten upp och som vanligt blev det full aktivitet i köket då alla förbereder något till julafton. Vart annat år kommer brorsan och hans familj ner från Stockholm och då blir vårt julbord lite annat då vi behöver ha alternativ till kötträtter och gluten. Alla bidrar med något vilket ofta innebär att vi är över tio personer som jobbar i köket.

24 december dukar vi fram och i bakgrunden ser ni vår nykaklade vägg och köket ser för första gången på sju år ut som ett vanligt kök även om de sista listerna fortfarande inte är på plats.

Och några lister är ju inte hela världen…