Potatisexperimentet

Ibland startar man upp saker som man inte riktigt orkar fullfölja. Speciellt händer det när man slarvat med förarbetet så projektet inte blir riktigt som man tänkt sig. Det blir liksom ett dåligt samvete som man helst tittar förbi och glömmer av. Ju mer man förtränger desto värre blir det och så har man till slut inte någon lust kvar alls. Vårt tydligaste sådant exempel denna första säsong är potatisexperimentet. Vi hade varken maskiner, kunnande, tid eller ork att plöja upp en potatisåker i våras. Vi hade läst om folk som istället odlade potatis under halm så det tänkte vi prova. Vi har beskrivit starten på experimentet och så här såg det ut då.

Vi la ut tidningar och sedan potatis uppe på för att sedan täcka med ett tjockt lager halm. Ganska snart växte kvickroten igenom täckmaterialet och i början var jag där och rensade och la på mer halm men insåg rätt snart att jag hade naturen emot mig. Så här såg det ut till slut. 

Helst hade vi velat släppa på grisarna så de fick böka undan vårt misslyckande för all blast har försvunnit och det finns bara ogräs kvar. Vi kände oss dock tvungna att kolla lite under växtligheten innan vi släppte på grisarna. Halmen har förvandlats till en geggig sörja och den är tung att ta sig igenom. Vi började med en potatisgrep, som är en bred grep utan vassa spetsar för att inte man ska spetsa potatisen. Det visade sig inte vara rätt redskap. Det fungerar förmodligen utomordentligt bra i en sandig ogräsfri vanlig potatisåker men den här sörjan rådde den inte på. Det slutade med att vi la oss på knä och grävde med händerna. 

Där under bland all kvickrot fanns det trots allt potatis. En del med kvickrotsrötter rätt igenom sig men de flesta helt ok. Första raden röda potatisar. Skylten har gått förlorad bland ogräset men det kan ha varit Cherie vi planterade.

En del var riktigt stora om än konstiga i formen. 

Vissa stånd bestod mest av väldigt små potatisar som det inte kändes så meningsfullt att ta upp. Men många var de. En rad bärgad.

Potatisarna i hinken är grismat men de i backarna är helt klart människoföda och ska lagras i jordkällaren. 

Andra raden tror jag är Amadine men även där är skylten borta. De potatisarna var större och potatisarna fina. Till nästan varje stånd går en sorkgång. Det är som om åkersorkarna har inspekterat potatislandet underifrån. De har inte ätit så mycket utan snarare konstaterat att här finns det gott om mat i vinter. De kommer nog att bli förvånade när de upptäcker att deras vinterförråd är borta och ersatt av bökande gristrynen. 

Potatisen sorteras i tre fraktioner; grismat, utsäde och lagringspotatis. Men det är jobbigt att gräva upp potatis för hand i en sörja av kvickrotsrötter och halm så än är vi inte klara. Trots att det var ett jobbigt arbete kom jag på mig själv med att le fånigt för varje stånd jag hittade. Ett experiment som jag avskrivit som misslyckat visade sig ge väldigt bra utdelning trots allt. Vi har potatis så det räcker till oss själva hela vintern och förmodligen så det även räcker till utsäde nästa år. Frågan är då bara om vi ska välja att plöja eller att odla i halm även nästa år? Väljer vi halmodling så blir det definitivt med tjockare lager tidningar under så kvickroten får det värre.