Vi hade turen att komma med på en studieresa till Bodensjön som Länsstyrelsen i Jönköping arrangerade. Huvudmålet för resan var en stor mässa för frukt- och bärförädling i Friedrichshafen men vi hann även med många intressanta studiebesök.

Resan startade egentligen i Nässjö men vi hoppade på i Lund. Där mötte vi vår reseledare Christoph och de flesta av övriga deltagare. Resten anslöt i Köpenhamn så vi var totalt 17 personer som tog tåget till Hamburg. Eftersom vi hade två timmars väntetid i Hamburg tog Christoph med oss till en tunnel under Elbe som heter St. Pauli Elbtunnel. Den byggdes i början av 1900-talet och öppnade 1911 för att hamnarbetarna skulle kunna ta sig över från staden till andra sidan floden. Det var så många som jobbade i hamnen så om alla skulle forslas över med båtar så skulle det störa de tröga pråmarna i flodtrafiken. Hissar leder ner i tunneln.

På andra sidan tunneln hade vi utsikt över Hamburg. Ett trevligt besök istället för att fördriva tiden på Hamburgs station som man gjort så många gånger förr.

Sen var det dags att gå på nattåget. Det fanns både vanliga sexbädds liggkupéer och ”enmanskupéer”. Vi hamnade i den senare varianten och det var en upplevelse i sig. Varje person fick ett skofack, ett litet fack där en kabinväska gick in och ett fack som var lagom för en människa. Det fanns en jalusidörr för varje cell där man fick krypa in. Längst in fanns en lucka mellan cellerna på samma våningsplan så om man ville umgås när man väl krupit in så gick det.

Lite bökigt att bädda var det men när man väl kommit på plats så var det ändå rätt ok. Det fanns ett litet bord som man kunde fälla ner ifall man ville sitta och jobba eller äta. Digitala knappar gjorde att du kunde ställa in färgen på ljuset i din cell så det blev blått, rosa eller vitt ljus. Varje gång någon tryckte på en ljusknapp så pep det vilket blev lite irriterande.

Tåget blev kraftigt försenat vilket gjorde att vi lite hastigt fick slänga oss av tåget vid sextiden på morgonen och hoppa på ett annat tåg för att hinna i tid. I Friedrichshafen hyrde vi två minibussar och gav oss av till vårt första studiebesök på BayWa i Kressbronn. BayWa har många grenar men den anläggningen vi besökte köpte in, sorterade och paketerade äpplen i stor skala.

Äpplena levereras till BayWa i stora gröna packlårar som rymmer cirka 300 kilo frukt. Dessa sänks ner i vatten så att äpplena flyter in i sorteringsmaskinerna. Där fotograferas varje enskilt äpple 60 gånger under några sekunder och datorer bestämmer därefter i vilken vattenränna äpplet ska hamna. Äpplesort, kvalité, storlek, färg och eventuella skador avgör och det fanns 52 olika banor som äpplena sorterades in i. Varje leverantör får sedan betalt beroende på levererad kvalité och kvantitet.

På anläggningen fanns också många kylrum där både temperaturen och syrehalten hålls låga så att äpplena kan förvaras upp till ett år. De sorterade äpplena packas sedan beroende på hur och vart de ska levereras. En del i lådor, andra i lådor med mellanlägg, en del i påsar och en del i pappersförpackningar om fyra, sex eller åtta äpplen. Det var enorma mängder frukt som hanterades dagligen och många långtradare lämnar fabriken varje dag för att leverera äpplen över hela Tyskland. Tyvärr fick vi inte fota något inne på anläggningen.

Nästa stopp en bit därifrån var på Obsthof Bernhard som odlar äpplen på ett par hektar. De gör nu försök med att sätta upp solceller ovanför raderna med äpplen för att på så sätt få ut mer ur odlingen. Än så länge är det bara på försök på cirka ett halvt hektar men förmodligen blir det mer.

Att ha Christoph med som är född i Tyskland och kunde översätta samtidigt som han förstår branschen var en stor tillgång. Det finns både för-och nackdelar med att ha solceller över äppleträden. Fördelarna är att de slipper sätta upp lika mycket hagelskyddsnät, att de får en inkomst till, att de har mindre problem med mögel och därmed behöver spruta mindre, att det blir svalare på sommaren då solcellerna skuggar lite och att solcellerna skyddar en del mot frost.

Det är inte billigt att sätta upp solceller på det här viset då anläggningen måste klara vindar och andra påfrestningar. De har satt upp paneler med solceller på 60 % och 50% av ytan för att se vilket som fungerar bäst.

Träden beskärs hårt. De använder en maskin som slår av grenarna som växer ut i gången och sedan går de över med handsekatör dessutom. Fördelen med att slå av grenarna är att de då inte skjuter lika mycket vattenskott som när de klipper av med skarpa snitt.

Träden står på en meters avstånd i raden och dryga tre meter mellan raderna för att maskinerna ska komma in. De flesta traktorer vi såg var speciella vingårdsmodeller. Mycket små och kompakta men ändå med alla kraftuttag, hydraulik och andra finesser som fullstora traktorer har.

Rejäla jordankare avslutar varje rad för att hålla uppe stolparna och även hagelnäten som nu var infällda. När blommorna har blommat färdigt på våren så fälls de ut och sedan är de utfällda över hela säsongen.

Det lokala klimatet verkar vara lite speciellt. Odlingarna ligger 4-500 meter över havet, de har sällan kallare än några enstaka minus på vintern och det regnar ganska mycket, ca 1000 mm per år. Närheten till bergen eller något annat gör att hagel är ett stort bekymmer. Nästan alla äppleodlingar vi såg hade hagelskydd sittande ovanför.

Det är roligt att vara på studieresa med en samling kunniga deltagare. Det blir intressanta frågor om beskärning, växtskydd, skörd, maskiner och annat när det finns kunskap i gruppen.

Nästa stop var företaget Prinz där vi blev bjudna på äppelcider och fick en introduktion av Christian Knaus som mycket entusiastiskt bjöd på diverse drycker och berättade om destilleriet.

På ett fält har de en försöksodling av Williamspäron för destillering.

Christian Knaus berättade om odlingarna och långa diskussioner utbröt mellan honom och Christoph som sedan översattes så vi andra förstod.

Vädret var inte det bästa men inte heller en katastrof även om de vackra omgivningarna hade gjort sig bättre i solsken.

Här mötte vi de första rostfria tankarna för förvaring av must och andra drycker.

Varje tank rymmer många tusen liter och de fanns överallt både inomhus och utomhus i många olika storlekar.

De stora tankarna är jästankar och de små som skymtas på sidan är för destillerad sprit. Tankarna inomhus var snyggt rosenpolerade.

Här tillverkas drycker av päron, äpple, aprikoser, körsbär med mera.

Diverse stora maskiner krossar, pressar, bränner, tappar och etiketterar flaskor med olika innehåll.

Destillationstornet var fyra våningar högt. Högst upp fanns ett provrum där vi bjöds på fler drycker. Mestadels snaps gjort på olika bär och frukter.

Vinägerköket där de tillverkar äppelcidervinäger som smaksätts på flera olika sätt.

Därefter åkte vi över gränsen till Prinz i Hörbranz i Österrike med Christian och där var det dags för lunch. Klassiska rätter som wienerschnitzel kunde intas, fler rosenpolerade tankar beses och mer drycker inmundigas.

Trötta och nöjda med vår första dag i Tyskland checkade vi in på ett mysigt litet hotel i Mohren. Vissa gick och åt middag på en lokal liten restaurang strax utanför stan. Jonas gick med dit och åt en korvsallad medan jag tog en simtur i den tiometer långa hotelpoolen.

Nästa morgon fick vi en bra hotellfrukost och sedan bar det av till mässan Fruchtwelt Bodensee där vi spenderade åtta timmar med att titta på fler rosenpolerade tankar, bandpressar, skördemaskiner, sprutor, packmaskiner, flaskrensare, flaskfyllare, krossar med mera.

Vi hittade också en monter där de sålde valnötter av olika sorter. Roligt att se så många sorter det finns. En del riktigt stora och andra med röda nötter.

Nötterna kunde man köpa i påsar om fyra men vi antar att det kan vara svårt att få dem att klara sig hos oss i zon tre.

Vi testade en hel del elektriskt drivna sekatörer men bestämde oss för att avvakta med det. Däremot inköptes en handsekatör och en pH-mätare.

Bandpressar är det som gäller när man tillverkar must i lite större skala än vad vi gör. I en sådan kan man pressa mer must i timmen än vad vi gör på en dag.

Allt var i princip lite för stort för vår verksamhet. En nötknäckare kan ju vara bra att ha men med vår valnötsskörd (förra året sju nötter) så kändes även denna handdrivna som lite over-kill.

Vi hittade ett mobilt musteri på en släpkärra. Här var allt mekaniserat och när man väl hällt i äpplena i tratten till vänster så är det bara att kontrollera så allt löper på så kan man hämta ut bag-in-boxen på andra sidan. Flera av deltagarna som har verksamhet i lite större skala än oss hittade maskiner som kan vara aktuella och fick kontakt med säljare som skulle skicka offerter.

Efter mässan körde vi genom det vackra landskapet till Mosträdle Schwartzenmühle där vi återigen blev mötta av Christian Knaus. Det visar sig att han jobbar 90 % på Prinz men att han därutöver driver ett musteri och en restaurang tillsammans med sin familj på ett ställe som de arrenderar.

Här blev vi bjudna på mer dryck och sedan visades vi runt i musteriet. Även här fanns en bandpress, många rosenpolerade tankar och bränningsutrustning. Christian hade drömt om att ha en äppleodling redan som tonåring och hittade så småningom en halv hektar med äppleodling som han kunde arrendera. Första året drabbades skörden av en hagelstorm alldeles före skörd. 100% av äpplena hade skador och inga äpplen gick att sälja som klass ett. Enda lösningen var att göra must av skörden så Christian letade efter någonstans där han kunde lämna in sina äpplen. Det fanns ett lokalt musteri men det var nedlagt sedan flera år men Christian fick hyra musteriet och sköta allt själv tillsammans med familjen. Flera andra odlare hörde av sig och ville få sina äpplen mustade också så det slutade med att Christian arrenderade hela anläggningen och gör så än idag, 20 år senare.

Christian hade en stor bandpress i sitt musteri och även om det är ett småskaligt familjeföretag så är det enorma mängder dryck som tillverkas.

Restaurangen får ha öppet fyra månader om året om de bara servera egna drycker. Här fanns inga kända märken på menyn utan bara sådant de producerat på gården. Det är ganska vanligt med kolsyrad must om man vill dricka alkoholfritt. Då är det ofta tillsatt kolsyra med en kolsyremaskin och inte jäst. Det kändes dock som långt ifrån om vi skulle kolsyra vår must i en vanlig sodastream. Bubblorna var finare och mindre.

Den mycket entusiastiske Christian bjöd friskt på olika drycker och det visade sig att han även kunde spela kontrabas.

Vi åt middag och blev underhållna med traditionell musik. Halva gänget blev till slut trötta och åkte tillbaka till hotellet medan andra halvan stannade kvar och gick igenom hela snapssortimentet.

Dagen efter kändes det bra att vi tillhörde den halvan som åkte tillbaka till hotellet tidigare. Utanför entrén fanns också äppelträd men här var de beskurna som parasoll.

Dagen började med ett besök hos Brennerwirt precis utan för byn där hotellet ligger. Där kändes det lite mer som en verksamhet som närmade sig vår skala.

De hade två hästar, några kor och tillverkade marmelad, sylt, snaps, vinäger och balsamicovinäger.

Det vi brukar kalla för vinäger kallar de för ättika. I ättikstillverkningsutrymmet kan man inte vara när produktionen är igång utan det går automatiskt. Det blir alldeles för starkt och svårt att andas. Tillverkningen av ättika sker alltid i egna lokaler då man inte vill att bakteriekulturen ska sprida sig till det som inte ska bli ättika.

De hade en trevlig provsmakningsbricka där vi fick provsmaka både vinäger och en salladsdressing som var mycket god.

På andra sidan gårdsplanen låg bränneriet och utanför fanns en stenlagd plan där de kan servera 350 sittande gäster under ölkvällar. Det slog oss hus annorlunda förutsättningar de har mot oss hemma. Att kunna servera alkoholhaltiga drycker. och att ha så många verksamheter på sin gård underlättar naturligtvis för företag att gå runt.

Vi åt lunch i Hagnau precis vid Bodensjöns strand och nu visade sig vädret från sin bästa sida.

Vi hittade till och med en plats i solen utanför ett bageri där vi kunde äta lunch. Annars var det mesta stängt. Det verkar som om turistsäsongen börjar i mars så det var inte lätt att hitta någonstans att äta.

Mitt i stan fanns plättar med vinstockar. Utanför en skola hade barnen satt upp sin namnskylt vid var sin vinstock. Kanske hade de planterat dem?

Lyxigt att få vandra en stund i solen och se sig omkring. Att det är ett annat klimat här är tydligt då palmer och andra mer känsliga växter fanns i många villaträdgårdar.

Näst sista studiebesöket var hos familjen Meichle som odlar äpplen och vindruvor för tillverkning av diverse drycker.

Här fick vi pröva apfel-perle som var en kolsyrad, mycket god, alkoholfri must som de vunnit priser för.

Äppleträd och vinstockar i långa rader med alperna i bakgrunden.

Detaljstudier av stolpar och fästen.

Familjen Miechele är en av 52 familjer som är med i ett kooperativ som tillverkar och marknadsför vin.

Kooperativet ligger i samhället och heter Winzerverein Hagnauer. Under rådhuset finns en gammal källare från 600 talet och där har de sitt lager och verksamhet.

Vackert snidade ekfat på ena sidan och fler rosenpolerade rostfria tankar på den andra.

Vart 25:e år så firar de grundandet av kooperativet och då tillverkas och utsmyckas ett lagringsfat av ek där de förvarar vin.

100 står alltså för 100 års-jubileet.

I vinkällaren lagras några flaskor per år som öppnas av vinmästaren vid speciella tillfällen. Han är den enda som har nyckel. Kooperativet har efter hand byggt ut källaren mer och mer och varje nytt utrymme är fyllt med fler tankar. En tunnel leder från källaren under vägen upp till ett mer modernt utrymme där de har lager och butik.

Rad efter rad efter rad med pallar fyllada med bag-in-box och flaskor. I ett stort rum fanns en mängd maskiner kopplade tillsammans så det blev en automatiserad lina.

Och här fylls och etiketteras flaskorna helt automatiskt och bara två personer behövs för att sköta det hela. Det är många tusen flaskor och bag-in-box som lämnar kooperativet varje år.

Därefter åkte vi tillbaka till Friedrichafen och lämnade in bilarna. Gick och åt en bit mat och sedan satte vi oss på tåget till Schweiz där vi skulle byta till nattåget tillbaka till Hamburg. Denna gången gick resan utan förseningar och vi fick bo i vanliga sex-bädds liggvagnar. Vi bytte tåg i Hamburg och Köpenhamn och var framme i Lund på eftermiddagen helt enligt plan. Där blev vi mötta av vår dotter Ina och Isak som tagit hand om gården och djuren medan vi var borta. Utöver den vanliga skötseln av djur och växter som det var meningen att de skulle göra så har de också fått uppleva hårda vindar och försöka återställa sådant som blåst iväg på gården. Hur allvarlig blåst som drabbat dem insåg vi först dagen efter vi kom hem men då hittade vi en hel del saker där de inte skulle vara, såg flera kapade och bortforslade träd utefter vägen och fann busskuren vält av vinden. Skönt att vi inte visste att det skulle blåsa så hårt för då hade det varit jobbigare att lämna gården i någon annans händer. Nu körde vi hem på kvällen och fann gården i rimlig ordning. Alla djuren var nöjda och alla plantor i plantuppdragningen levde trots att vi varit hemifrån i sex dagar. Tack för hjälpen!